1989 – varken historiens slut eller civilisationernas kamp

Murens fall 1989 och kommunismens fall 1989–1991 tolkades i vida kretsar som en seger för demokrati och marknadsekonomi. Francis Fukuyama lyckades genom sitt begrepp ”historiens slut” briljant fånga den stämning som då började breda ut sig. Sökandet efter frihet och individuellt erkännande i den västliga demokratins form och sökandet efter välstånd i marknadsekonomin uppfattades som historiens slutmål. Den liberala demokratin tycktes ha segrat. En ny homogen världskultur bredde ut sig.

Det fanns många problem med detta synsätt. Ett var att det tolkade de krafter och tendenser som lett fram till kommunismens fall i Europa på ett ensidigt sätt. Det handlade aldrig på något enkelt sätt om en seger för den liberala demokratin. Saken var betydligt mera mångfacetterad än så.

Av dem som i Ryssland företrädde kampen mot det kommunistiska systemet fanns Andrej Sacharov som relativt väl kunde tolkas som företrädare för en liberal linje. Men där fanns den minst lika prominente Aleksandr Solzjenitsyn som i grunden företrädde helt andra synsätt, kristna i den grekisk-ortodoxa andan, nationella med fäste hos den slavofila traditionen, i hög grad kritiska till den västliga, kapitalistiska och liberala civilisationen. De båda giganterna hade fienden gemensam. Men det de positivt stod för var mycket olika ting.

Om i Ryssland nationalismen och den ortodoxa tron var viktiga fiender till den kommunistiska ideologin gäller liknande även i andra länder som efter 1944–1946 hade införlivats med östblocket. De nationella strömningarna gjorde sig gällande i Polen och Ungern, i DDR och i Tjeckoslovakien, i de tre baltiska länderna, i Bulgarien och Rumänien, i Kaukasus och i de asiatiska delarna av Sovjetunionen – dessutom i Ukraina och Vitryssland. Dessa strömningar var inte på något självklart sätt liberala. I synnerhet för Polen fick påven Johannes Paulus II stor betydelse med ett budskap som inte uttömdes med beteckningen ”liberalt”.

Inte heller kan det sägas att Sovjetunionens yttre motståndare enbart företrädde en liberal kritik. USA:s Ronald Reagan var en liberal – ja, men också en patriot – företrädare för en konservativ moralisk vision. Något liknande kan sägas om Margaret Thatcher.

Det fanns en annan aspekt som var viktig särskilt vad gällde amerikansk utrikespolitik. Under ett halvt sekel hade USA trätt fram ur sin isolering och kommit att spela en dominerande roll på världsarenan. Men detta var något som i grunden stred mot den tidigare traditionen i amerikansk utrikespolitik, som gick ut på att nationen borde hålla sig inom den västliga hemisfären och undvika kostsamma konflikter på andra arenor. Bara kampen mot först Nazityskland, därefter det kommunistiska Sovjetunionen hade framtvingat en omprövning av denna hållning. Efter 1990 lyckades Saddam Hussein och al-Qaida tvinga kvar USA på världs­arenan under ytterligare två decennier. Men därefter tog önskan om att dra tillbaka det amerikanska engagemanget överhanden. Med Barack Obama fick USA en president som drog sig tillbaka från tidigare amerikanska engagemang. USA framstod inte längre som garanten för en global världsordning. Eran av ”globalisering” i den gamla meningen var förbi. En ”post-amerikansk” värld öppnades sig där den ”enda supermakten” inte längre spelade sin gamla roll. De nationer i världen som tidigare litat på USA:s beskydd började vända sig inåt. USA:s tillbakadragande från Mellanöstern följdes dessutom av en flyktingkris som utsatte Europa för ett nytt tryck. Stängda gränser och ett EU som började uppvisa tendenser att falla sönder blev ett resultat.

En seger får alltid följdverkningar som inte står klara vid första ögonblicket. Detta gällde 1918–1919, det gällde 1945–1946 och det gällde 1989–1991. Västmaktssegern 1918–1919 stärkte nationalismen i Europa. De allierades seger 1945 gav upphov till det kalla kriget. USA:s och västvärldens seger 1989–1991 ledde till ett visst mått av amerikanskt tillbakadragande, till sprickbildningar inom EU och till nya vågor av nationell självhävdelse. Den har inte inneburit någon reträtt för marknadsekonomin, inte heller för demokratin. Men den har komplicerat situationen. Några självklara segrare finns inte längre. Euforin från de första åren efter 1989 är borta.

I vad mening fick Fukuyama fel? Det är sant att ingen annan ekonomisk modell har efterträtt marknadsekonomin. Det är också sant att ingen ny universell ideologi i stil med kommunismen har framträtt för att utmana demokratin. Däremot har föreställningen om historiens slut i en gemensam, hela världen omfattande liberal kultur inte förverkligats. I stället har man med stigande övertygelse i olika länder velat förverkliga en nationell särart. Man har försvarat nationell egenart och suveränitet gentemot globalisering och krav på universella normer.

Kanske kan man säga att Fukuyama i sin analys förbisåg en mänsklig drivkraft som är lika mäktig som önskan om välstånd och individuellt erkännande, nämligen behovet av tillhörighet och hemmahörighet. Människor har en trängtan att känna sig som del av ett sammanhang, av en gemenskap, av ett språk och ett land. Globaliseringen som liberal utopi hade inget rum för detta.

Tydligare blick för ett sådant behov hade en annan profet som framträdde i kölvattnet av kommunismens fall. Jag tänker på Samuel P. Huntington och hans artikel, ”The Clash of Civilisations”, som publicerades i Foreign Affairs 1993. Här gjorde Huntington gällande att historien långt ifrån att ta slut skulle komma att fortsättas med nya krig och konflikter. Närmast förutsåg han ett krig mellan civilisationer, sådana som den kinesiska, den indiska, den muslimska och den västerländskt-liberala. Händelserna den 11 september 2001 i New York föreföll bekräfta ett sådant synsätt. En stegrad kulturell medvetenhet hos olika grupper runt om i världen skulle komma att sätta stopp för globaliseringen. Inte minst skulle sökandet efter en icke-västerländsk identitet inom andra civilisationer komma att bli starkare.

Det kan kanske tyckas som om Huntingtons synsätt bättre än Fukuyamas bekräftats av de senaste trettio årens utveckling. Men inte heller hans förutsägelser har slagit in fullt ut. Det är inte konflikten mellan olika civilisationer, inte heller mellan västerlandet och resten, som varit mest utmärkande för förloppet. I stället har sprickan gått tvärs igenom den västerländska civilisationen, inte minst i de länder som alltid befunnit sig i frontlinjen för den liberalt-upplysta västerländska civilisationens utveckling, USA, Storbritannien och Frankrike. Det handlar inte om en öst–väst-konflikt, inte heller om en nord–syd-konflikt, inte om en konflikt mellan olika kulturer utan snarare om ett uppror mot globaliseringen som gjort sig gällande inom varje kultur, låt vara att detta uppror tagit sig mycket olika former inom olika länder och olika kultursfärer.

Den europeiska revolutionen 1989 har skakat om världen. Dess effekter är överallt skönjbara. Men om dess slutliga betydelse är det, för att travestera ett uttalande som brukar tillskrivas Zhou Enlai, för tidigt att uttala sig.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.