Om makt och rätt i svensk samhällspolitik

Stig Strömholms och Svante Nycanders debattbok i brevform Makten över rätten, fjorton brev om juridik och politik (Norstedts 1991) tar enligt omslagstexten upp ”centrala ide- och principkonflikter i samtida svensk politik” som författarna anser vara värda att behandla. Utgångspunkten i den brevväxling som pågick mellan oktober 1987 och april 1990 var frågor om domstolars lagprövningsrätt, om behovet av en författningsdomstol och sättet att skydda ägande och näringsfrihet. I bakgrunden skymtar emellertid den grundläggande frågan, nämligen rättens förhållande till den politiska makten: Vilka rättsliga kontroller och begränsningar bör gälla för de politiska besluten. I förstone ter sig ämnet – inte minst i anknytning till Svante Nycanders artikel om den Hågerströmska värdenihilismen – ganska abstrakt och akademiskt. Likväl förmår författarna – med många intressanta utvikningar eller med såsom det sägs i förordet ”vindlingar och garnnystan” – ta upp eller åtminstone snudda vid viktiga och aktuella principfrågor: Med vilken etik och samhällelig ingenjörskonst kan ett demokratiskt samhälle möta framtiden? Hur kan rollfördelningen mellan demokratiska och tekniska och sakliga beslut uppfattas? Hur kan denna rollfördelning legitimeras både etiskt och rationellt? m.m.

Författarnas resonemang är förknippat med fängslande reflektioner kring konkret svensk politik och de politiska partierna, kring deras sätt att arbeta, om relationen mellan politik, administration och lagstiftning och om maktstrukturer i samhället. Debatten förs på ett anmärkningsvärt hög nivå. Om sina intentioner skriver författarna i förordet: ”Det var inte för att ventilera de för oss båda välkända argumenten i dessa frågor som vi började skriva brev. Något måste ligga bakom olikheten i våra tänkesätt, något som det kunde vara fruktbart att finna och analysera. Vi trodde oss båda, lättsinnigt kanske, öppna och ärliga nog för att en gemensam undersökning av våra premisser, våra värderingar och verklighetsbilder, skulle göra oenigheten mellan oss om inte mindre så dock begripligare.”

Ingemar Mundebo menade i sin anmälan i UNT (91-07-27): ”Hur intressanta breven än må vara vart och ett för sig så går spänningen förlorad under en så lång resa.” Men läser man dessa brev noga så finns däri inte bara en skillnad i mentaliteten mellan konservativa och liberaler (eller såsom Strömholm skriver ”två helt olika intellektuella klimatzoner”) utan ett sakproblem av stort intresse. Om och om igen antyder Strömholm frågan, huruvida det finns ett ”normskikt” som är överordnat regeringsformen. ”I själva verket är livet fullt av normsystem som är överordnade regeringsformen.” För Svante Nycander är en sådan tanke främmande. Att något sådant ”skulle vara bindande för riksdagen, såsom tillhörande ett normskikt i nivå med eller ovanför grundlagen, och därmed eventuellt möjligt att åberopa vid lagprövning i en domstol, håller jag inte med om.” Och han avslutar brevväxlingen något resignerat: ”Här sitter vi nog fast i de motstridiga uppfattningar vi hade när vi först började resonera.”

Värdenihilism

Vid närmare påseende har debatten av allt att döma sitt upphov i olika rättsfilosofiska grunduppfattningar. Svante Nycander står uppenbart den Hägerströmska positivistiska (eller den ”skandinaviska rättsrealistiska”) rättsuppfattningen nära enligt vilken värdeomdömen inte kan vara sanna eller falska. ”Yttranden om vad som är gott, vad som är rätt, vad som är vackert osv. uttrycker en känsla, en inställning, och säger ingenting om verkligheten själv. Vårdeomdömen kan inte verifieras.” Religionen och metafysiken hör inte hemma i rättsvetenskapen och kan inte heller tjäna som legitimationsgrund för faktisk samhällelig maktutövning. Stig Strömholm däremot anser att ”Uppsalaskolan förde ut något som i tvåtusenfemhundra år hade diskuterats som ett eminent rationellt område till den irrationella sfären. /… / Man etablerade en primitivt emotiv syn inte blott på grundläggande värderingar utan också på varje isolerad rättsregel /…/ En hel värld av rationell diskurs kastades ut bland nässlorna, till de icke-argumenterbara känslornas rike /… / Den gjorde det möjligt för de mäktiga, de brutala och de lata att klippa av en rationell diskussion på värdemässiga premisser med ett svepande: Det är min värdering. Värderingar är känslor. Känslor kan man varken diskutera eller motivera.”

Människans värde

Man kan beklaga att brevsamtalet avstannade vid det här laget. Skulle detta samtal inte ha kunnat vidareföras utifrån en infallsvinkel som sedan upplysningstiden alltmera har trätt i förgrunden, nämligen utifrån synen på människans autonomi och värdighet som på ett grundläggande sätt har präglat även den moderna rättsuppfattningen om människornas okränkbara rättigheter? Den har ingått i Förenta nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och därefter övertagits av många statliga författningar som grundläggande norm för lagstiftningen i den moderna demokratin.

Denna syn på människans autonomi och värdighet behöver emellertid en noggrann begreppsbestämning och avgränsning. I ordets strikta och normativa bemärkelse avses därmed människans förmåga till ett fritt handlande, till en självansvarig gestaltning av sitt liv. Denna innersta kärna av hennes person motiverar varför människan inte bara har ett ekonomiskt värde och en samhällelig nytta – med Kants ord ett ”pris” – utan en värdighet som tillkommer henne som ”ändamål i sig själv”. ”Därför” säger den europeiska upplysningens filosof utan all retorik, ”är sedligheten och människosläktet som därtill har förmåga det enda som har värdighet” (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten).

Människovärdig existens

Vi måste emellertid skilja uttrycket människans värdighet från den innebörd som begreppet ofta har fått efter den franska revolutionen där det i vårt vanliga språkbruk förknippas med ”människovärdiga förhållanden”, med de samhälleliga eller personliga förhållandenas människovärdiga gestaltning eller dylikt. Här har begreppet människans värdighet fått en vidgad innebörd och kan ha mycket olika betydelser beträffande hur dessa människovärdiga förhållanden gestaltar sig. Enbart människans autonomi och värdighet i den förra och strikta bemärkelsen har en normativ innebörd som undandrar sig varje vårdepluralism eller godtycke och förfogande.

Ingen människa har sin grundläggande mänskliga värdighet genom samförstånd eller andras samtycke. Även i en samhällelig rättsordning tillerkänns eller tilldelas den inte utan den erkänns som förutsättning och grundval för all politisk och rättslig samhällsordning. Ja, för att undvika all språklig tvetydighet bör man säga: I ordets egentliga bemärkelse kan denna människans värdighet inte ”förverkligas” eller ”befrämjas” utan enbart respekteras och erkännas som förefintlig verklighet. Den europeiska traditionen har alltså under senare århundraden utvecklat iden om människans autonomi och värdighet inte enbart utifrån tanken om människan som Guds avbild eller utifrån en religiös naturrättslig uppfattning utan utifrån människans självförverkligande till sitt fulla mänskliga jag.

Sedan upplysningstiden har även människans ändlighet spelat en roll. ”Människan är den enda kända varelse som själv uppfattar sig vara dödlig” (Gabriel Marcel). På grund av att det alltså hör till människans autonomi att hon som ändlig varelse får leva i sina gränser förlorar inte heller den sjuka och lidande människan i all bräcklighet sin värdighet som okränkbar varelse.

Jag tror att författarnas debattbok om makt och rätt förhoppningsvis skulle ha kunnat få en fortsättning utifrån denna infallsvinkel. I klartext: Skulle ett sådant grundläggande normskikt med utgångspunkt i människans autonomi och värdighet såsom detta beskrivits och utifrån människans okränkbara rättigheter som är förknippade med denna värdighet (och som förvisso kan stadfästas och få sin plats i grundlagen) inte tillhöra ett normskikt utifrån vilken också en lagprövning kan åberopas? Och skulle ett sådant normskikt inte visa en möjlighet att på ett fördjupat sätt kunna belysa och rätta till problemkomplexet ”makten över rätten”? Författarnas brevväxling inbjuder till en förnyad omläsning i grundläggande samhällspolitiska frågor.