Polackerna och deras kyrka

Halina Grzymata-Moszczynska är religionspsykolog från Krakow. Hon besökte Lund och Uppsala i slutet av vårterminen och skrev då följande artikel för Signum.

En iakttagare av den politiska scenen i Polen har rätt att känna sig chockerad över karaktär och tempo i förändringarna i polackernas religiositet. Denna artikel är ett försök att visa på de faktorer som ligger till grund för att kyrkans tidigare ej ifrågasatta auktoritet får ge vika, inte på grund av kritik från statsmakternas sida utan från hennes egna medlemmar.

Kyrkans och religionens plats i det polska samhället var under många år självklar utan några som helst tvivel eller kontroverser. Enheten mellan samhället och den katolska kyrkan var så självklar, att polack och katolik var synonyma uttryck. Orsaken härtillmåste sökas i de senaste tvåhundra årens polska historia. Den romersk-katolska religionen var det utmärkande för polskheten inom de områden som låg under ockupationsmakterna, och kyrkan tillhandahöll det enda symboliska universum inom vars ramar det var möjligt att bevara och bygga upp patriotiska känslor samt en nationell identitet. Efter Andra världskriget föll det på kyrkans lott att spela en mycket speciell roll. Kort efter kriget försökte de nya statsmakterna begränsa den romersk-katolska kyrkans inflytande i samhället. Kyrkan kom att betraktas som en ”främmande kropp” i statens totalitära system.

Staten sekulariserar

Staten ville nämligen tillförsäkra sig ett fullständigt monopol inom samhällslivets alla områden. I denna kontext var kyrkan den enda konkurrerande maktstrukturen, som för övrigt var förbunden med den onda borgerliga förkrigsstaten. Kyrkan sågs som ett omedelbart hot mot staten och blev följaktligen ett självklart mål för attacker från den nya statens sida. Staten sökte lösa detta genom att bygga ett nytt samhälle som skulle utjämna det traditionella samhället som var knutet till kyrkan. En illustration till denna strategi var beslutet att bygga Nowa Huta (en av Krakows förstäder) som skulle bli arbetarklassens första socialistiska stad. Nowa Huta skulle i grunden bli ett sekulariserat samhälle, förbjudet för kyrkan. Ingen kyrkobyggnad över huvud taget projekterades på området, men däremot klubbar, teatrar och biografer. Projektörernas planer för Nowa Huta byggde på övertygelsen att den nya staden skulle konkurrera ut Krakows traditionella samhällsstruktur med bl.a. en försvagning av kyrkans inflytande som följd. Detta stora socioteknologiska experiment, som alltså kan karaktäriseras som ett försök att skapa ett samhälle utan grundvalar, resulterade i helt andra mål än de som föresvävat igångsättarna. Man hade byggt ett samhälle som inte alls var sekulariserat; tvärtom visade det den högsta religiösa nivån jämfört med Krakows andra förstäder (något som är föga förvånande om man tar i beräkningen att de människor som byggde detta nya samhälle var bönder från landsbygden nära Krakow. Dessa är av tradition starkt förbundna med kyrkan. Vad gäller kyrkobyggnaderna, har Nowa Huta de modernaste som byggts på invånarnas bekostnad och med deras egna händer, som en själasörjare sade: mången arbetare har tillbragt en betydande del av sin semester vid dessa kyrkbyggen).

Andra försök som statsmakterna gjorde på 50-talet för att försvaga kyrkan var att man fängslade den polska kyrkans primas, kardinal Stefan Wyszynski. Man försökte även få präster att samarbeta med statsmakterna i rörelsen ”patriotiska präster”. Inget av dessa beslut fick de resultat som upphovsmännen förväntat. Man lyckades inte ställa prästerna mot den kyrkliga hierarkin, frånvaron av kyrkans primas försvagade inte kyrkans moral, utan det hot som uppstått förstärkte kyrkans försvarsvilja. Kyrkan valde att sluta leden som svar på statens politik och skapade en stark inre struktur av auktoritär art. Denna struktur hindrade de pluralistiska tendenserna som fanns bland prästerna och åstadkom också att lekfolket definierades som en prästerskapet underordnad grupp som skulle deltaga i de religiösa riterna men inte i beslut som rörde kyrkans liv.

Så uppstod en mycket speciell form av religiositet bland polackerna. Den vilar i ’stor utsträckning på praktisk religionsutövning som bygger upp de gemensamma band som statsmakterna eftersträvade att upplösa och förstöra. Ytterligare ett kännetecken för denna religiositet är den mycket ringa kunskapen (brist på kunskap om de grundläggande trossanningarna och fakta om kyrkans liv, brist på förståelse av innebörden i de religiösa riterna). Ett annat kännetecken är att den religiösa doktrinen accepteras på ett eklektiskt sätt. Men framför allt utmärker sig denna religiositet genom frånvaron av det som i religionspsykologin och sociologin bär beteckningen resultatmått, eller med andra ord konsekvenser för det dagliga livet. För många polacker börjar och slutar religiositeten med deltagandet i söndagsmässan.

Kyrka i opposition

Efterhand började kyrkan med oppositionsaktiviteter. Kyrkan blev en partner för alla dem som hade som mål att förhindra att ett ”andligt fängelse” uppstod. I kyrkan höll ”det flygande Universitetet” föreläsningar om polsk historia på ett sätt som undgick censuren, och om sociologiska och ekonomiska analyser över förändringarna som pågick i landet, om litterära verk som på grund av sitt innehåll eller författarens politiska sympatier omfattades av publiceringsförbud i Polen, och många gånger inte heller vunnit uppmärksamhet i väst.

Kyrkan blev en naturlig bundsförvant för de politiska krafter som ledde till ”Solidaritet”. För många polacker blev hållningen till kyrkan under 70- och 80-talen (särskilt efter införandet av undantagstillståndet) ett sätt att uttrycka motstånd gentemot den omgivande verkligheten. En betydande del av dem som deltog i de kyrkliga högtiderna var icke-troende som härigenom skapade ett uttryck för politisk protest. Kyrkan fick på detta sätt monopol på den andliga, intellektuella och organiserade oppositionen gentemot den rådande politiska ordningen. Det betydde att prästerskapet på ett automatiskt sätt kom att stå bortom all kritik från lekfolkets sida. Ty det fanns en rädsla att varje sådan kritik kunde utnyttjas till en attack på kyrkan från statens sida, med andra ord kunde en sådan kritik var liktydig med ett moraliskt brännmärkt samarbete med kyrkans fiender.

Fortsatt ideologisk kamp

Då man från denna utgångspunkt betraktar kyrkans position i samhällslivet av i dag, uppstår frågan vad som föranlett att kyrkan just nu blivit föremål för motvilja och ibland rentav fientliga uttalanden från en del polacker.

Det naturligaste svaret ligger i konstaterandet att Polen nu gått in i en sekulariseringsfas. Det kommunistiska systemet fungerade som ett gigantiskt blockerande fenomen, som bromsat upp olika processer i samhällslivet under 20–25 år. Kommunismens fall har inneburit en öppning för dessa naturliga processer. Informationsflödet från andra länder har visat andra konkurrerande värdesystem (bl.a. tack vare möjligheten att fritt kunna resa utomlands och komma i kontakt med andra kulturtraditioner). De sekulariseringsprocesser som just nu pågår i Polen är av samma art som de som ägde rum i Västeuropa under 60- och 70-talen. Men en sådan beskrivning är likväl bara delvis sann. De olika aktioner som kyrkan företagit med mål att påverka det politiska livet och samhällslivet spelar en särskild roll för dessa processers dramatiska tempo. Sådana aktioner har den allmänna opinionen sett som exempel på att balansgången sviktar när det gäller att anpassa samhällslivet till kyrkans lära och kyrkan till samhällslivets krav. Kyrkan anklagas för att försöka klerikalisera samhällslivet framför allt genom att påverka lagregleringar på enskilda områden. Kyrkans engagemang i abortfrågan väckte många känslor och öppen fientlighet (det faktum att abortlagen som röstades igenom i Seimen i maj 1991 fick en mycket liberalare form än den som föreslagits av kyrkan vittnar om att kyrkan inte lyckades forcera fram något stöd för den första radikala versionen av lagen ens bland de kandidater som stod under hennes särskilda inflytande. Kyrkans lagförslag innebar att abort inte skulle tillåtas ens i så extrema fall som när graviditeten var ett resultat av våldtäkt eller incest). Förslaget om förbud mot abort vid konstaterade skador på fostret väckte också starka känslor. Samtidigt återfick många ordnar de byggnader som staten hade lagt beslag på efter andra världskriget. Här fanns tillflyktscentra och hem för barn med svåra medfödda neurologiska skador och för barn med olika psykiska och fysiska sjukdomar.

Debatten före voteringen om abortlagen var också mycket kontroversiell. Propagandan gick bland annat ut på att visa skolbarnen chockerande och förfärliga filmer om ”stumma skrik”. En annan för samhället och kyrkan kontroversiell fråga gällde religionsundervisningen i skolorna. Mest kontroversiellt var dock det sätt varpå religionsundervisningen infördes (en förordning från Utbildningsdepartementet under sommarlovet 1990 utan någon föregående debatt i parlamentet; jfr Signum 1990:7), vidare det faktum att religionsundervisningen innebär att andra ämnen på schemat måste flyttas utanför skoltid och försiggå i hyrda klubblokaler, ibland i små rum som byggts och anpassats just för religionsundervisningen. De ungdomar som deltar i denna undervisning ser den som en extra belastning. De är helt och hållet sekulariserade utan någon som helst kontakt med något bortom vardagen. Samma ungdomar som tidigare frivilligt deltog i religionsundervisningen anser nu samma undervisning vara en belastning som berövar dem friheten att själva välja.

Frågan kvarstår om hur långt några som helst förändringar trängt in i det allmänna medvetandet. Det tycks som om allt beror på kyrkan: i vilken grad den lyckas öppna sig för de förändringar som pågår i samhället, hur den klarar av att förändra lekfolkets roll och plats i kyrkan, att skapa ett nytt språk för att visa religionens innehåll, hur den klarar av att acceptera kritik från lekfolkets sida, en kritik som inte avser att förstöra den mycket viktiga roll som kyrkan har i det polska medvetandet, utan bevara den för nästkommande generationer och därigenom förhindra att religionen marginaliseras som ett resultat av sekulariseringen.

Övers. Christoffer Nasser