Vem har tid att läsa Augustinus?

En bekant kommenterar lakoniskt både det ena och det andra med ordet ”intressant”. Det kan gälla spännande tankegångar eller upplysningar om tidigare obekanta sakförhållanden. Men ordet kommer också till användning inför upprörande insikter om verkligheten och hisnande upptäckter i själens mysterier och irrfärder.

I alla dessa bemärkelser är det ”intressant” att läsa Augustinus Confessiones (Bekännelser), och det vet läsare sedan halvannat årtusende. Få böcker har förbryllat och fascinerat på det sätt som denna den västerländska litteraturens första verkligt utarbetade självbiografi har gjort – en skrift som samtidigt är mycket mer än en självbiografi.

Äntligen hela skriften

För många är Bekännelser det enda verk av Augustinus man har hört talas om. De flesta svenskar som alls har läst Bekännelser har gjort det i Sven Lidmans översättning från 1921. Den är försedd med en engagerad introduktion:

”Jesus – det är människosjälens och människosläktets djupaste och starkaste rop på kärlek, på trofasthet, på allvar, på sanning, på verklighet. I Jesus ber människohjärtat om ett mål och en mening för sin tillvaro – och det får Honom själv: Jesus Kristus – och Honom Korsfäst.”

Introduktionen andas stark inlevelse i vissa delar av Augustinus text, nämligen i den skildring av vägen till omvändelsen som fyller de nio första delarna eller ”böckerna”. Här satte Lidman punkt (liksom föregångaren som översättare, Nathan Söderblom). Och det framgår klart varför:

”När man läser Augustinus’ Bekännelser ser man, märker man, anar man huru långt världsanden redan på den tiden lyckats fjärma fromheten och kristenheten från Korsets omedelbara närhet och den enkla sanningen i Jesus. Det är mycket hos Augustinus, som är i dålig bemärkelse mänskligt, alltför mänskligt eller rättare, med en liten nyans, teologiskt, alltför teologiskt […] Augustinus ville binda den gudomliga nåden i Jesus Kristus vid den allmänneliga kyrkans nådemedel – han ville plantera senapsträdet i ett juvelskrin och innefatta dynamit i ciselerat guld. Längre nådde ej här den man som på en annan punkt nådde så långt, såg så djupt. […] Det känns ett ögonblick sällsamt tragiskt, att till större klarhet nå ej människobarnen på denna jorden, att så litet är människosinnet i stånd att fatta av det gudomliga, även då våra själar äro som sanningskärast, lyhördast och känsligast för Andens värld och Andens värden.”

När nu Bekännelser utkommit i ny översättning av Bengt Ellenberger (Artos förlag 1991), har ingen sådan beskärning skett. För första gången på svenska går det att få inblick i vad författaren ville med sitt verk. Och det måste väl vara väl så ”intressant” som beröringspunkterna med den egna övertygelsen?

Att man måste läsa hela verket för att ha en möjlighet att fatta själva huvudärendet i Bekännelser, det understryks av Ragnar Holte i den utmärkta introduktionen. Bekännelser är inte bara ett självbiografiskt verk, utan ett verk med självbiografiskt material som egentligen framställer och illustrerar en övergripande sanning: att människan inte finner sitt sanna liv utan att återvända till sitt upphov, Gud, hans evighet och vila.

Från Bekännelser går också trådar i mängd ut till andra skrifter av Augustinus. Så länge man alls bekymrar sig om att läsa verket i linje med författarens egen tanke, vinner det inte i något avseende på att isoleras från andra Augustinus-skrifter. (Kanske hade fler hänvisningar till dem kunnat hjälpa läsaren till den insikten, men det medges att Augustinus produktion är som en oöverblickbar ocean: var skall man sätta ner vattenskopan?)

Man måste naturligtvis respektera exempelvis Lidmans bedömning av Augustinus. Lidman ansåg att det var en förvanskning av det kristna budskapet att så som Augustinus gjorde knyta samman detta med kyrkan – den kyrka som Augustinus som biskop i sitt nordafrikanska Hippo betjänade och levde för. Och brottningen med tankeproblem efter tankeproblem, som redovisas i Bekännelser, tedde sig för Lidman som en egendomlig sammanblandning av trosfrågor och omvändelsekamp med filosofiska frågor och intellektuellt sökande. Men i båda fallen gäller det att förstå Augustinus – om man nämligen vill förstå Augustinus. Översättarens skyldighet är väl att möjliggöra även en sådan läsning. Kanske kommer då läsaren att finna att de olika aspekter, som tidigare översättare fallit för frestelsen att amputera bort, faktiskt hänger samman. Häri skulle kunna ligga en möjlighet till berikande upptäckt av oväntade sammanhang. Lidmans ord, avsedda att handla om Augustinus, faller bara alltför lätt tillbaka på honom själv:

”O Gud, vår Gud, vilket styckeverk är ej en människa, när hon är som störst! Och den underliga tvåbenta varelse, som vi kalla människa, har också den driften att vilja hugga för sig och predika endelssanningen som helhetssanningen.”

Tankegångens problem

Nu är det inte så enkelt att orientera sig i Bekännelser. I introduktionen till den nya översättningen ges en analys och därmed läshjälp av stort värde. Holte både skisserar tankegången i verket som helhet och går igenom bok för bok och lyfter fram huvudinnehållet.

Det hindrar inte att det är lätt att gå vilse. Delvis hör detta samman med Augustinus sätt att skriva. Han ställer till exempel en fråga, men för att kunna besvara den går han in på ett annat problem, som leder till ett annat problem …

Översättaren har valt att rubricera de olika avsnitten med traditionens nyktra och torra beteckningar ”Första boken”, ”Andra boken” osv. och en dubbel numrering (i anslutning till äldre utgåvor) av kortkapitlen. Men Bekännelser är ett svårt verk, och mer orientering under resans lopp hade onekligen varit till hjälp för läsaren. Antingen orienterande mellanrubriker eller, om det skulle vara för otraditionellt, en innehållsöversikt i början av varje del i stil med de översikter som finns i joseph Bernharts tysk-latinska utgåva. Utan orientering riskerar läsaren gå vilse alldeles i onödan. Likaså hade den traditionella kapitelindelningen kunnat modifieras något till förmån för en sakligt bättre; den traditionella numreringen hade ju också kunnat bibehållas.

Översättarens rekommendation att läsa texten högt är till stor hjälp. Jag har tillämpatt detta antikens normala sätt att läsa på ungefär halva texten och dessutom hört en ansenlig del läsas högt, och jag kan intyga att man verkligen vinner mycket på det. Texter av den här åldern är ofta så täta att deras substans förflyktigas vid ögats snabba rörelse över sidorna. Och högläsningen hjälper inte bara till att uppfatta tankegången utan ökar dessutom känslan för verkets litterära och språkliga värden. (Dessutom tycks översättarens kommatering, som inte är av den vanligaste sorten, vara gjord för högläsning.)

Sakligt diskutabla detaljer finns naturligtvis i alla översättningar av det här omfånget. Jag undrar till exempel om inte ”måttfull berusning” som återger sobria ebrietas (V 23) tappar bort en paradox (”nykter berusning”; uttrycket är hämtat från Ambrosius). Några musiktermer i X 49–50 har kanske fått en litet missvisande svensk återgivning. Avsnittet om de materiella sinnebilderna och bibeln i XIII 49 kunde nog ha gjorts klarare. På ett ställe som t.ex. 111 7 är frågan om inte Augustinus ordval förflyktigas: läsningen av Ciceros Hortensius ”ändrade min inställning (affectus)”; det verkar snarare som om denna läsning ändrade Augustinus sätt att känna. Åtminstone om Peter Brown har rätt: ”The Confessions are, quite succinctly, the story of Augustine’s ‘heart’, or of his ‘feelings’ – his affectus. An intellectual event, such as the reading of a new book, is registered only, as it were, from the inside, in terms of the sheer excitement of the experience, of its impact on Augustine’s feelings: of the Hortensius of Cicero, for instance, he would never say ‘It changed my views’ bur, so characteristically, ‘it changed my way of feeling’ – mutavzt affectum meum” (Augustine of Hippo. A Biography, 1967, 169).

Språk och stil

Ellenberger har lagt ner omsorg på att försöka förmedla inte bara innehållet utan också något av den stilistiska rikedomen i originalet – den som Lidman ville avstå från att lägga för stor vikt vid. Lidman skrev:

”Många filosofiska finesser, stilistiska petitesser och retoriska piruetter – retorikens snörliv så att säga – har jag lämnat för att giva Bekännelserna ledigare rörelser och lättare tillgång till fromma och sanningsälskande hjärtan.”

Men det ligger en saklig finess i att verkligen uppmärksamma förlagans litterära och retoriska karaktär. Som framgår både av vissa avsnitt i Bekännelser och av t.ex. Augustinus huvudarbete om retorik och bibelutläggning De a’octrina chnstiana, är formell elegans och språklig variationsrikedom för Augustinus inte någonting man kan ha eller mista.

Ellenberger tar vissa risker med att gå så långt som han gör i sin strävan att undvika att frambära Augustinus prosa ”mald genom läsbarhetsindex till en nusvensk färs, späckad med anglicismer och gallicismer”. (Just en sådan klibbig färs vore väl inte heller det nödvändiga alternativet, ärligt talat).

Önskan att tillvarata originalets alla nyanser leder ibland till alltför osmidig svenska. Läsaren möter fraser som ”vi var ett med dina domslut”, ”deras öra är inte vid mitt hjärta”, ”bli övervunna om sin skuld”. Valet att genomgående skriva ”vi” på svenska där originalet har första person pluralis är diskutabelt, i synnerhet som det inte är så svårt att avgöra om Augustinus i de enskilda fallen menar sig själv eller sig själv plus andra.

Jag har fäst mig vid ett ställe där frågan om översättningsteknik och frågan om strukturering av texten går omedelbart in i varandra. I tredje boken skildrar Augustinus hur han blev manike – något han refererar med bitande ironi mot manikéernas tankesystem och en hård dom över sin egen dåvarande blindhet. En ungefär en och en halv sida lång passus i det här sammanhanget (111 15-16) handlar om ondska av olika slag. En retorisk fråga inleder: ”Är det någonstans och någonsin orätt att älska Gud med hela sitt hjärta, med hela sin själ och med hela sitt förstånd, och att älska sin nästa som sig själv?” Frågan följs omedelbart av att olika slags förbrytelser mot Gud och kärleken till Gud passerar revy, och så heter det: ”Detta är syndens knoppar (capita inaquitatis), som spirar ur driften att härska och se och känna, ett av dessa eller två, eller alla tre tillsammans. Illa lever man så mot de tre och de sju, den tiosträngade psaltaren, din dekalog, du den högste och ljuvaste.”

Visst betyder capita ”knoppar” (i mer än en bemärkelse, förresten). Och verbet som Augustinus använder (”spirar”, pullulant) visar att ordet åtminstone delvis fungerar som växtmetafor. Så långt kan man förstå varför översättaren valt att ta fasta på det bildliga i grundtextens uttryck. Men samtidigt: om man överblickar avsnittet som helhet, visar det sig att capita här också har den mera abstrakta betydelsen ”huvudtyper”. Augustinus arbetar med andra ord med en dubbeltydighet i sitt språk. Frasen med knopparna är nämligen en summering av den föregående utredningen om olika slag av ondska: ”Detta (dvs. skändligheter mot naturen, brott mot människornas sedvänjor och handlingar i vilka det finns en vilja att skada med våld eller smädelser) är huvudtyperna av synd.”

Översättaren ställs här – och det finns naturligtvis många sådana ställen – inför ett val: att främst försöka låta tankegången i grundtexten framgå klart, eller att främst försöka skapa en svensk motsvarighet till grundtextens ordval, alltså en variant av den eviga frågan om ”ordagrann” contra ”fri” översättning. I en så krånglig bok som Bekännelser bör översättaren rimligen i första hand se till att tankegången kommer fram. Givetvis är det av stort värde om grundtextens uttrycksform också kan göras rättvisa. Men i en valsituation som denna bör tankegång och klarhet tillmätas större betydelse.

Som helhet är dock översättningens blandning av olika stillägen – i linje med originalets – och det inte sällan oväntade ordvalet fascinerande. Till sist låter jag mig besegras t.o.m. av IX 25, där översättaren inte har kunnat motstå frestelsen att låta verkets längsta mening (173 ord, varav 170 i bisatser) bli en enda mening också på svenska. Den innehåller 236 eller 251 ord, beroende på hur man räknar, och är nog vid tyst innantilläsning hopplös även för den mest garvade läsare. Men den klarnar förunderligt vid högläsning:

”Vi sade då: ‘Om köttets stormar stillnar, om jordens och havens och luftens sinnebilder förbleknar, om himlavalvet tystnar, om själen själv tiger – och genom att glömma sig själv når bortom sig själv – om våra drömmar och vår inbillnings ingivelser bleknar bort, om varje tunga och varje tecken och allt som är föränderligt helt förstummas – till den som har öron att höra säger de nämligen alla så här: Själva har vi inte gjort oss, utan han har gjort oss som förblir evinnerligen; om de strax tystnar när de sagt så, därför att de då har riktat denna människas öra mot honom som har gjort dem, och han själv ensam talar, inte i åskans dån eller i gåtor och liknelser, utan det är honom själv som vi hör, honom som vi älskar i allt detta, honom själv utan dessa hinder – så som vi nu sträckt oss, och i en flyktig insikt nått fram till den eviga vishet som står över allting; om detta förblir, medan andra föreställningar av långt lägre art försvinner, och det ensamt griper och uppslukar och i innerlig glädje bevarar den som skådar det, så att det eviga livet blir sådant som det ögonblick av insikt vi längtat efter – är inte detta vad som menas med ordet: Gå in tillglädjen hos dan Herre? Och när skall detta ske, om inte när vi alla uppstår men inte alla förvandlas? ”

Vem har tid att läsa?

I samband med att översättaren i sitt förord omnämner tidigare översättare, levererar han en så dräpande formulering att den måste citeras: ”Alltför ofta tycks deras syfte ha varit att presentera en snabbläst Augustinus för läsare som egentligen inte har tid att läsa Augustinus.”

Någon snabbläst Augustinus ger den nya översättningen ingalunda. Det är en litteratur som kräver att man tar sig tid. Vem har verkligen den tid som krävs?

Det räcker inte att säga att om man bara förstår hur stor litteratur det här är frågan om, hur viktiga frågor som berörs, så tar man sig tid. Vi står visserligen inför ett av världslitteraturens obestritt allra största verk – och ett verk som utövat ett enormt inflytande. Men för att man skall ha full behållning av Bekännelser fordras förmodligen att man finner det givande att tränga in i det slags syntes mellan filosofiskt sanningssökande och religiös kamp som verket avspeglar. Man får inte låta sig avskräckas av de ideliga axkurserna. Och man måste vara beredd att anstränga sig ordentligt.

Men för all del – även läst utifrån andra utgångspunkter och utan denna insats har Bekännelser åtskilligt att ge. Och ingen som börjar läsa kommer att gå alldeles tomhänt från läsningen, även om den aldrig skulle komma att fullföljas. Som varje stort litterärt verk tillåter Bekännelser en läsning på flera olika plan och med olika infallsvinklar. Det är en bok att aldrig bli färdig med.