Östkyrklig information

I skriftserien Religio, utgiven av Teologiska Institutionen i Lund, är perspektivet av naturliga skäl mera sällan det östkyrkliga. Men här har vi nu ett häfte betitlat Östkyrkan förr och nu, med underrubriken Studieri den ortodoxa traditionen. Inom denna ram kunde obegränsade mängder information ta plats, och valet kan stå fritt mellan alla tänkbara ämnen. Så har också de fem författarna engagerat sig i olika aspekter av det övergripande perspektivet, utan egentligt sammanhang mellan uppsatserna, som ursprungligen var universitetsföreläsningar. De vänder sig alltså till en begränsad krets med särskilda kvalifikationer, men i tryck siktar de till en vidare publik. I vilken mån är de verkligen tillgängliga för en sådan?

Två av bokens kapitel behandlar specifikt teologiska frågor: Gösta Hallonstens om den apofatiska vägen i ortodox teologi och Bo Holmbergs om kristen arabisk teologi och islamisk-kristen dialog under medeltiden. Av dessa är Hallonstens mera systematiskt inträngande, Holmbergs mera teologihistoriskt översiktlig, en redogörelse för problemställningar och apologetiska genrer. Inför båda uppsatserna ställer jag mig frågan om det de har att förmedla kan komma till sin rätt i denna form och detta sammanhang. Här tvingas författarna att komprimera sin framställning till den grad att abstraktionsnivån i ena fallet blir mycket hög och platsen i andra fallet blir för knapp för att resonemangen skall kunna utföras på ett tillfredsställande sätt.

De tre övriga uppsatserna har historisk karaktär och blir därigenom lätt tillgängliga för läsare med allmän humanistisk bildning. Per Beskows När bilden blev ikon ger en god överblick över den östkyrkliga bildstridens olika faser och de teologiska grundtankar som blev de slutgiltigt bärande för den i öst så viktiga bildkulten: inkarnationstanken och personbegreppet. En intressant sidoaspekt diskuteras också: den västkyrkliga hållningen till bildstriden. Det förhöll sig ju så att Rom – tidvis i motsättning både till Konstantinopel och till de karolingiska teologerna – från första början tog avstånd från ikonoklasmen och alltså i detta avseende var en trogen försvarare för den rätta läran. Samtidigt kom man i väst aldrig att utveckla någon egentlig bildteologi – här stod ju ingen jämförbar strid om saken och kanske saknades också vissa kulturella förutsättningar – utan har i stort sett stannat vid den inte särskilt djupsinniga pedagogiska synpunkten att fromma bilder var nyttiga för folket att betrakta.

De så kallade österländska kyrkorna, de som av delvis teologiska men framför allt historisk-politiska orsaker lämnade den stora kyrkan redan under 300 och 400-talen, är föga kända för flertalet kristna i väst. Därför är Sten Hidals uppsats om den syriska kyrkans historia och Samuel Rubensons om den koptiska kyrkans förnyelse både upplysande och spännande att läsa. I båda fallen gäller det en synnerligen växlingsrik och delvis rätt komplicerad historia som man är tacksam att ha fått i klar och redig sammanfattning. På senare år har ju de syriska kristna blivit en nära realitet för oss i Sverige; vi möter dem också då och då i massmedia, men var de egentligen hör hemma i geografin och framför allt kyrkohistorien har vi rätt dimmiga begrepp om. Här blir också litterära monument som Abgarlegenden och Salomos oden, båda tillgängliga i svensk version, insatta i sitt sammanhang.

Syrer och kopter

Den koptiska kyrkans uppblomstring under de båda senaste patriarkerna, med utgångspunkt i klosterväsendet, hör till det intressantaste i den kyrkliga samtidshistorien. I ursprunget till denna förnyelse visar Rubenson på en märklig, för oss alltför okänd etiopisk munk med drag både av stor själasörjare och andlig dåre, som framträdde i Skete-öknen på 30-talet och där tog upp de antika ökenfädernas utmanande stränga liv. Det är tänkvärt att i synnerhet unga intellektuella drogs till denna man och att det blev några av hans lärjungar som tog ledningen i den koptiska kyrkans förnyelse. Så visar denna avlägsna kyrka, som vi knappast har känt någon frändskap med – trots att den har sina rötter inte bara i ökenfäderna utan också i den alexandrinska teologiska skola som haft så stor betydelse för kyrkan i både väst och öst – i sin aktuella utveckling samma tendens som vi iakttar på många olika håll i världen och även bland oss: dragningen till det inre livet, till mystiken. Detta inre liv har sedan urminnes tid framför allt odlats i klostren; därför är det symptomatiskt att när religionen nu tränger fram på nytt där den länge varit undanträngd och förtryckt, som i Ryssland, så sker det till stor del i form av en uppblomstring av klosterlivet. Likaså är de påfallande att det i så stor utsträckning är intellektuella, akademiskt utbildade av båda könen, som söker sig till klostren. Det gäller Ryssland lika väl som Egypten. Hur långt det kan gälla i Sverige återstår att se – vår radikalism brukar snarare ta sig uttryck i aggressiva åsikter än i självförsakande livsföring.

De unierade kyrkorna

Redaktören Gösta Hallonsten har försett boken med en nyttig inledning som innehåller dels en översikt av de ortodoxa kyrkorna, dels ett omnämnande av de med Rom unierade kyrkorna. Här markeras tydligt den belastning existensen av dessa sistnämnda utgör för de kristna enhetssträvandena – något som vi oupphörligt påminns om av händelserna i bl a Ukraina och Rumänien. Efter att nyligen i Katolsk kyrkotidning sett de unierade kyrkornas ”tradition” så sammanfattad: ”Dessa kyrkor är idag förenade med Rom, de flesta efter att under en längre eller kortare tid ha varit skilda från gemenskapen med Petri efterträdare”, är jag tacksam över Hallonstens korrekta formulering: ”delar av dessa kyrkor” (de ortodoxa) ”hat lämnat moderkyrkan och gått i union med Rom. Den unionspolitik, missionsverksamhet och proselytism som Rom bedrev från medeltiden till 1800-talet har således resulterat i att en tredje kategori östliga kyrkor uppstått.”

Hur denna situation någonsin skall kunna lösas utan övergrepp från någondera sidan framstår i dag som en av de smärtsammaste frågorna för Kristi kyrka. De unierade existerar och kan inte överges, men sanningen är att de bekämpas både från ortodox och lokal romersk-katolsk sida. De är utan skuld till sin existens; skulden ligger hos kyrkoledningarna, som ådrog sig den i en tid då ekumenik var ett okänt begrepp och fanatismen var regel på ömse håll, en fanatism som nu åter blossar upp. Det är svårt att se hur konflikten skall kunna lösas så länge inte de båda ”schismatiska” parterna nått den enighet på toppnivå som måste föregå enhetsprocessen i de djupare leden. Den senaste tidens underrättelser, bl a från Rom, är direkt alarmerande. De unierade ukrainarnas överhuvud kardinal Lubachivskij har inför de i Rom församlade ukrainska biskoparna citerat och gjort till sina Urban VIII:s ord: ”Genom er, mina rutener, hoppas jag omvända Östern.” Och från Frankrike rapporteras om insamlingskampanjer för ”rullande kapell” (katolska) som avses genomkorsa östeuropa i en ”ny evangelisation”. Inför sådana företag känns det brådskande nödvändigt med ett ingripande från högsta ort.

För ett år sedan bilades äntligen den gamla schismen mellan de ortodoxa kyrkorna och de ”österländska”; missförstånden i uppfattningen om Kristi båda naturer fick sin slutgiltiga lösning när man enade sig om en formulering hämtad från den koptiska Basilios-liturgin: ”Jag tror i sanning att hans gudomlighet icke en enda stund eller ett enda ögonblick var skild från hans mänsklighet.”

Denna text kan vi nu ta del av genom en nyutkommen översättning till danska av de koptiska liturgierna jämte de afton- och morgonböner som hör samman med dem. Utgivare och översättare är Palle Thordal. Översättningen skiljer sig från den förefintliga engelska och tyska genom att den är gjord direkt från koptiskan i stället för från den arabiska parallelltexten. Boken, som har utgivits på Re-Formatio’s Forlag, är ett välkommet tillskott till den koptiska litteraturen på skandinaviska språk. Den är omsorgsfullt och smakfullt utförd även om bildmaterialet är påvert. Att en sådan utgåva föreligger just på danska kan verka överraskande, men kopterna har sedan någon tid en egen kyrka i Köpenhamn, med fast präst och regelbundet gudstjänstliv.

Gösta Hallonsten red, östkyrkan förr och nu.