Befolkningsexplosion eller rättvis fördelning

Under 1900-talet har antalet människor i världen mer än tredubblats, i vissa länder till och med fyrdubblats. På 35 år kommer befolkningen i tredje världen att fördubblas. Tillväxten sker framför allt i

städerna som ökar både genom höga födelsetal och invandring. Nigerias huvudstad Lagos som på de senaste 30 åren ökat 20 gånger kommer inom 50 år att hysa lika mycket folk som hela Afrika i dag. Den tidsrymd som krävs för att jordens befolkning skall fördubblas har under historiens gång stadigt förkortats. Den första halva miljarden människor fanns omkring år 1000 e.Kr. Det hade behövts hundratusentals år för den mänskliga arten att föröka sig dithän. Nästa gång fördubblades den på 820 år och sedan tog det 110 år och därefter 45 år. Om den tidsrymd som krävs för att folkmängden skall fördubblas ständigt kortas av konvergerar antalet år förr eller senare mot noll. Då detta skett skjuter befolkningstillväxten iväg mot oändliga tal. Det är denna föreställning som ligger till grund för begreppet befolkningsexplosion som ju givetvis är en matematisk fiktion eftersom befolkningstillväxten avstannat långt innan nolltalet uppnåtts på grund av brist på resurser. Man har emellertid räknat ut att denna explosionspunkt skulle komma att ligga på år 2030, om tendensen mellan 1620 och 1975 håller i sig, det vill säga att tiden för fördubbling av befolkningen successivt halveras. Denna tendens har planat ut under 1970-talet men det absoluta tillväxttalet stiger fortfarande kraftigt. 1950 uppgick det till 40 miljoner, 1980 till 80 miljoner och i dag till 93 miljoner om året. Det är fem gånger så många människor som i dag bor i de jättelika storstäderna Mexico City och Sao Paulo. Nu ökar antalet människor med tre per sekund eller 10 800 i timmen. Att hävda att aids och andra sjukdomar skulle lösa befolkningsproblemen är inte bara cyniskt utan också fullständigt orealistiskt. Redaktören för den engelska medicinska tidskriften The Lancet visar dimension av ökningstakten genom följande cynism: en Hiroshimabomb om dagen skulle inte reducera jordens befolkning.

Biologiska och etiska paradoxer

En evolutionär framgång förutsätter en talrik och fortplantningsduglig avkomma. I dag hotar just detta att leda till en evolutionär katastrof. Lyckas vi inte att medvetet styra utvecklingen så kommer till sist ekologiska olyckor, naturkatastrofer på grund av konstgjorda ingrepp i naturen, hungersnöd, sjukdomar och krig att påverka dödstalet i nivå med födelsetalet eller däröver. Att en art hotar sin egen existens grundförutsättningar genom överpopulation är inget nytt i evolutionen. Unikt är däremot att en art genom sin starka tillväxt inte endast hotar sin egen existens utan den totala biosfärens existens – vilket i sin tur återverkar på människans levnadsvillkor.

Befolkningstillväxten ställer oss också etiskt inför en paradox. Å ena sidan är det mänskliga livet ett högsta värde. Att uppehålla och främja livet är ett absolut bud. Därav följer negativt förbudet att döda (med reservation för alla skillnader framstår även abort som en form av dödande) och positivt följer plikten att rädda människoliv i fara och att förlänga den förväntade medellivslängden. Å andra sidan är en överbefolkad jord inget önsketillstånd. Två etiska principer respektive rättigheter kolliderar därmed med varandra: rätten till liv och i synnerhet rätten till ett liv på en viss materiell nivå och rätten för kommande generationer till en någorlunda intakt biosfär.

Utan tvekan är den snabba befolkningsökningen mindre ett biologiskt än ett civilisatoriskt fenomen, något som även de klassiska förklaringarna av demografiska förändringsskeenden visar. I Europa var under den förindustriella epoken (fram till ungefär år 1700) födelse- och dödstalen så höga att befolkningen knappast växte alls. Föda, bostadskvalitet och sanitära villkor var dåliga och bildningsnivån låg. Från ungefär 1750 – innan det fanns modern medicin – började dödstalen att sjunka. Utslagsgivande härför var bättre mat, bättre sanitära villkor och bättre utbildning. Födelsetalen förblev närmast konstanta och därför växte befolkningen. På 1900-talet sjönk födelsetalen nästan till nivå med barn- och spädbarnsdödligheten och befolkningstillväxten gick i motsvarande grad tillbaka. Länder som Tyskland och Italien har nu nolltillväxt.

Demografisk modell

Om man försöker tolka den demografiska utvecklingen i länderna i Tredje världen efter samma modell kan man fastställa att den egentliga tillväxtfasen (bortsett från invandring) inträffade i början av detta

århundrade. Länder som Kina, Singapor, Korea, Tailand har nu strypt befolkningstillväxten i stort. Dessa länder hade en period av befolkningstillväxt som var ojämförligt mycket kortare än i industriländerna. I andra länder är läget väsentligt svårare. I Afganistan till exempel uppgår den årliga tillväxten till 6,7 %, vilket betyder att befolkningen där kommer att ha fördubblats på 11 år. Endast obetydligt lägre är tillväxten i andra muslimska länder, t.ex. i Förenade arabemiraten (4,8 %), Oman (4,7 %) och Libyen (4,3 %). Kenya därefter på världsrankinglistan med 3,8 % tätt följt av Gabon. Ur ekologisk synpunkt är sådan befolkningsutveckling farlig. För efter en period då befolkningens behov ryms inom den kapacitet som står till förfogande inom det ekologiska systemet, följer en period då behoven överskrider kapaciteten och befolkningen expanderar endast så länge som biologiska reserver föreligger. Ända sedan 1700-talets mitt har jordens livsmedelsproduktion växt mindre än dess befolkning.

Födelsetalet ligger idag i industriländerna på omkring 0,5 procent per år. I de länder som räknas till den södra hemisfären ligger det på 2,1 % (i Asien 1,9 %, Latinamerika 2,1 %, Afrika 2,9 %). Befolkningsstatistiken i Tredje världen väcker farhågor i industriländerna. Det är klart att det tilltagande befolkningstrycket också ökar tendensen till migration. Bland de omedelbara motiven för migration kan följande (bortsett från rent politiska skäl) nämnas:

1. Minskande resurser, i synnerhet på livsmedel, vatten, jord och icke förnybar energi.

2. Ökning av de ekologiska skadorna med accelererande drivhuseffekt och uttunning av ozonskiktet i stratosfären.

3. Överbelastning av infrastrukturen i länder med den största befolkningstillväxten.

4. Ökad arbetslöshet och undersysselsättning samt utbredd svart ekonomi och kriminalitet. Förhållandet mellan befolkningstillväxt och resursminskning bedöms med annan optik i de fattiga länderna än i i-länderna. Industriländerna på norra halvklotet önskar en förändring i det generativa mönstret medan man i syd bestämt hävdar att det är konsumtionsmönstren i den västliga industrivärlden som måste förändras. I själva verket ligger per capitaförbrukningen av råvaror, vatten, olja och energi på en jämförelsevis mycket låg nivå i de länder som har den högsta befolkningstillväxten. 2,1 procent per år i befolkningstillväxt i Tredje världen medför förvisso en drygt fyra gånger snabbare tillväxt än i industrivärlden. Men mindre än 25 % av jordens befolkning, dvs. de som åtnjuter privilegiet att leva i i-länderna, förbrukar tre fjärdedelar av den totalt förbrukade energin, 79 procent av allt kommersiellt bränsle (som till största delen förorsakar växthuseffekten), 85 procent av trä- och 72 procent av stålproduktionen. Detta innebär att en liten del av mänskligheten konsumerar i genomsnitt nio till tolv gånger så mycket som den avsevärt större delen. Med andra ord, födelsetillväxt på en halv procent om året i industriländerna kräver två till tre gånger mer råvaror och energi än en ett födelseöverskott på 2,1 % i de lägsta befolkningsskikten i u-länderna.

När jordens befolkning ökar, ökar också belastningen på miljön. Även här gäller: den som inget har kan inte heller producera miljöfarligt avfall. I Sri Lanka är genomsnittsproduktionen för en familj lika med noll. I Zaire är koldioxidutsläppen per person 170 gånger mindre än i USA och i Kina förekommer en bil på mer än 1300 invånare (1987) – det är 650 gånger mindre än i Nordamerika.

Att utnyttja jorden utöver dess tillgångar

Det är sant att jordbrukets odlingsytor ödeläggs för att de utnyttjas mer än de tål i Afrika och i delar av södra Asien och att regnskogar avverkas framför allt i Asien och i Sydamerika. Detta beror ofta på att småbönder trängs undan i utmarker och regnskogar. Men de egendomslösa bönderna är ingalunda de enda som förstör skogen i dessa troper – ytterligare faktorer är t.ex. ädelträjakten, guldsökande, gruvdrift, masugnar, pappersråvaror, boskapsranger, risplantager, oljeproduktion, skogar som dränks av konstgjorda dammar. Utvandringen av småbönder är dessutom en konsekvens av att jordreformer inte kommit till stånd – som bekant har jordreformerna i Tredje världen varit mycket fåtaliga – och som den senaste utvecklingen i Sydamerika visar är det en ohållbar jordbrukspolitik. Brasilien till exempel, där dessa problem är särskilt svåra, är ett av de länder som har den största brukningsbara jordreserven även om man räknar bort Amazonasområdet. Marken är mycket ojämnt fördelad. Ungefär 40 procent av marken tillhör en procent av befolkningen. I stället för att förbättra villkoren för en jordreform har Brasilien sedan slutet på 1970-talet subventionerat migration till Amazonasområdet. Internationella påtryckningar har nu fått jordbrukssubventionerna i dessa områden hävda. Fast dessa åtgärder syftade till att rädda regnskogarna kan deras effektivitet hitintills ifrågasättas. Många som för några år sedan trängde in i regnskogsområdet befinner sig återigen på flykt. De letar desperat efter en ny existens och detta gagnar varken de tropiska skogarna eller deras urinnevånare indianerna.

Man kan alltså fastställa: befolkningstillväxten i de underprivilegierade skikten i u-länderna är inte den faktor som mest belastar miljön, åtminstone inte tills vidare.

Överansträngda infrastrukturer

I många länder har befolkningen växt snabbare än infrastrukturerna kunnat förbättras. Utbildningskapaciteten i u-länderna har inte hållit jämna steg med befolkningstillväxten. I många länder har inte skolsystemet utvecklats kvalitativt under de senaste 70 åren utan snarare försämrats och denna tendens fortsätter. På längre sikt kommer alltså antalet välutbildade människor att avta i förhållande till totalbefolkningen. Detta innebär att i framtiden kommer ett växande antal sociala och ekologiska uppgifter att ligga i händerna på ett allt mindre antal experter.

Inte heller detta är en oundviklig följd av själva befolkningstillväxten, utan av att utbildningspolitiken styrts av tilltagande ekonomisk press och fått knappa in på resurserna. Beviljandet av krediter har långt in på 1980-talet gällt företrädesvis tekniska storprojekt som i väsentlig grad producerat för exportmarknaden eller den inhemska överklassen. I och med skuldkrisen på 80-talet har favoriseringen av exportproduktionen ökat ännu mer. IMF:s strukturomvandlingsprogram tvingade de länder som inte längre kunde klara av sina skulder till en restriktivare hållning beträffande de sociala utgifterna till förmån för ökad export av råvaror och andra varor.

De europeiska länderna var vid tiden för den största befolkningstillväxten i ett ojämförligt bekvämare läge: bortsett från att de kunde låta övertaliga invånare utvandra behövde de inte som i dag i de flesta länderna i Tredje världen efterkomma de internationella finansinstitutens ålägganden.

Undersysselsättning och fattigdom som följd

Den kanske allvarligaste sociala följden av befolkningstillväxten ligger i den tilltagande arbetslösheten och undersysselsättningen och den hungersnöd som blir följden i u-länderna. Å ena sidan kommer jordbrukets produktion av livsmedel nödvändigtvis att växa vilket förutsätter en teknisk utveckling. Å andra sidan driver en sådan utveckling allt fler egendomslösa bönder till storstäderna. En explosivt växande stadsbefolkning behöver emellertid motsvarande tillväxt av arbetsplatser. Det är otänkbart att skaka fram nya arbetsplatser med hög produktivitet för de många miljoner människor som varje år kommer ut på arbetmarknaden. I Indien kommer i den nära framtiden årligen att behövas 15 miljoner nya arbeten för att täcka det behov som tillväxttalet av födelseöverskott alstrar. Att skapa en arbetsplats med genomsnittlig teknisk rationaliseringsgrad av västliga industriers snitt kostar försiktigt räknat motsvarande omkring 40 000 kronor. Inget land i Tredje världen kan klara sådana investeringar. Man kan ändå utgå från att åtminstone några kapitalintensiva arbetsplatser inrättas i de fattiga länderna, men också att de få som skulle få en förhållandevis hög inkomst därav ändå inte kommer att minska inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder. En ökad arbetslöshet och undersysselsättning verkar inte osannolik även om man ifrågasätter att som hittills sätta likhetstecken mellan ekonomisk-teknisk tillväxt och utveckling. De röster blir allt fler som pläderar för en mellanhög teknologi i u-länderna sådan den var i Europa vid senaste sekelskiftet.

Åtgärder för framtiden

Företrädare för syd hävdar med rätta att en livsstil som går ut på konsumtion, slit och släng, och bekvämlighet, dvs. i-ländernas livsstil, belastar ekosystemet mer än födelsetillskottet i de fattiga länderna, men detta till trots är åtgärder för att styra befolkningsutvecklingen i hög grad påkallade. Eftersom hälften av befolkningen i många länder i syd är under 20 år kommer nästa potentiella föräldrageneration att till antalet vara vida större än den i dag. De åtgärder som man vidtar idag kommer att visa resultat först i nästnästkommande generation.

Vad kan man tänkas göra för att minska problemen? Två extremformer är tänkbara: en ”hård” och våldförande som associeras med ”paternalism” och en ”mjuk” som innebär autonomt viljemässigt beslutsfattande. Båda strategierna är redan beprövade. Inte bara i den etiska grundhållningen utan även i de praktiska konsekvenserna märks en tydlig skillnad mellan dessa grundinställningar. 1 Kina låter sig inte programmet med enbarnsfamiljer genomföras. Det genomsnittliga antalet barn per familj ligger idag på två till tre. Indien införde redan 1952 först av alla länder ett familjeplaneringsprogram i vilket man försökte olika strategier efter varandra utan valfrihet. Först propagerade man uteslutande för spiral, sedan för p-piller; därefter seriliserade man män och slutligen kvinnor. Resultatet i dag är att i Indien avvisas varje slags familjeplanering. I Brasilien är sterilisering av kvinnor den vanligaste formen för familjeplanering.

Att det också finns humanare sätt att sänka födelsetalet visar exempel i Colombia, Sri Lanka, Bangladesh, Talland och Sydkorea. I dessa länder kan makarna själva välja familjeplaneringsmetod, vilket förutsätter familjerådgivning. I början av 80-talet fanns det enligt FN:s fond för befolkningsfrågor 300 miljoner par i världen som inte önskade fler barn.

Paradoxalt nog stoppade Reagan-administrationen 1984 alla ekonomiska bidrag till FN:s fond för befolkningsfrågor och till International Planned Parenthood Federation med argumentet att dessa institutioner legitimerade abort. I slutet av 80-talet gav industrinationerna endast 0,9 procent av den samlade u-hjälpen till familjeplanering, och världsbanken som alltid understryker vikten av sådana åtgärder endast 0,1 procent (1987) respektive 0,4 procent (1988).