Biblisk historia

Den oförtröttliga polyhistorn Alf Henrikson har nu utkommit med en biblisk historia. Förebilden tycks närmast ha varit den bibliska historia, som förr intog en så fast plats i skolans undervisning. Förf. är noga med att understryka att det rör sig om ett referat av vad de bibliska texterna innehåller; ordet står redan på titelsidan.

Men Henriksson skulle inte vara den han är, om han hade nöjt sig med ett enkelt återberättande. En stor del av texten består visserligen av ordagranna citat – ibland till omfånget närmande sig ett helt kapitel – men överallt finns författarens kommentarer insprängda: ofta underfundiga, ibland raljanta, nästan alltid informativa.

Redan i pionjärverket Antikens historier(1958) visade Henrikson att han var väl förfaren i de klassiska språken, och denna kunskap har kommit väl till pass i den nya boken. Jämförelser med de grekiska och latinska översättningarna förekommer på nästan varje sida, men eftersom de verkliga problemen undviks ger de inte så mycket. Hebreiska och arameiska kan författaren däremot inte.

Någon gång har han också huggit i sten. I fråga om 2 Mos 12:23 menar Henriksson att det enligt Vulgata är Herren själv och inte Fördärvaren som utestängs från israeliternas hus i Egypten, men här svarar Vulgata exakt mot den hebreiska grundtexten. När det gäller Luk 23:42 (den botfärdige rövaren) heter det att 1981 års översättning (”Tänk på mig när du kommer med ditt rike”) knappast är korrekt, eftersom det borde heta ”Tänk på mig när du kommer till ditt rike”. Men här har olika handskrifter olika prepositioner, och den svenska bibelkommissionen har – på goda grunder – valt en annan läsart än 1917 års män.

Den bibeltext som används är för GT 1917 och för NT 1981. Tyvärr använder Henrikson inte den språkligt lätt reviderade versionen av GT, vilket gör att texten med alla sina plurala verbformer verkar onödigt ålderdomlig jämförd med NT Gärna anför förf. också Carl X11:s bibel, och man märker att han har sitt hjärta i det gamla bibelspråket. Bibelkommissionens nyöversättning sägs vara ojämn och något klåfingrig. ”Vidare sublim känns dess text väl inte” – nej, och det var inte heller meningen i de av regeringen fastställda direktiven.

Ibland citeras ur de av Bibelkommissionen utgivna nyöversättningarna av gammaltestamentliga böcker. Varifrån förf. har uppgiften att ”hela Bibeln” sedan 1989 föreligger i ny översättning är mig obekant.

Den av Henrikson praktiserade referatmetoden passar alldeles utmärkt till episkt breda framställningar av det slag som finns i GT:s historiska böcker. Ypperligt blir det när turen kommer till Mackabeertiden och den nytestamentliga tidshistorien, då förf. kan fylla på med spännande och ibland pikanta detaljer från Josefus. Däremot passar metoden sämre till evangelierna och alls inte till profetböcker och vishetslitteraturen. I Psaltaren får Henrikson nöja sig med att ge smakprov ur ett par psalmer – ett ”referat” av en sådan bok är naturligtvis omöjligt. Breven i NT är också svåra, medan Hesekiel och Job går överraskande bra.

Endast sällan nämner Henrikson exegetiska problemställningar och då i regel med en fras av typen ”de lärde tvistar”. Av sekundärlitteratur nämns Stig Bendixons Israels historia men det är också tydligt att förf. har tittat i Svenskt Bibliskt Uppslagsverk. Någon gång har han även konsulterat nyare litteratur (t.ex. Gillis Gerlemans Der Heidenapostel, 1989). Eftersom uppgiften har varit att referera och inte diskutera är detta förståeligt, men någon gång hade det varit önskvärt att läsaren fått någon förklarande upplysning av realianatur.

Inte sällan förekommer mera generella omdömen. Om Paulus heter det: ”Själv var Saul väl bevandrad i judisk teologi och därför i stånd att ta avstånd från det specifikt judiska, vilket enklare själar som exempelvis evangelisten Matteus knappast kunde.” Detta är så långt från sanningen som man över huvud kan komma. Visserligen är Matteusevangeliet på många sätt präglat av sin judiska miljö, men det finns inget evangelium där brytningen med judendomen i dess fariseiska form är så total som hos Matteus. Det räcker att läsa genom Matteus 23 för att förstå, att evangelisten knappast var en ”troskyldig galne ”.

Det händer inte sällan att Alf Henriksons omdömen blir diskutabla när han går utöver referatet. Det överser man gärna med, likaså med den ibland något raljanta tonen.

Som helhet har Henrikson givit oss en nyttig repetitionskurs i bibelns innehåll. För den som i sin dagliga gärning märker, att det är klent beställt med även teologistudenternas bibelkunskap, är denna bok ett glädjande tillskott.