Om Moses väg

Gregorios av Nyssa är en av de tre stora kappadokiska fäderna, som så verksamt bidrog till att utveckla den nicaenska teologin, så att den kunde segra i Konstantinopel 381. Basilios den store var bror till Gregorios, och Gregorios av Nazians deras nära vän. De tre kompletterade varandra på ett lyckligt sätt. Basilios var den store administratören, som förutom vården av sitt eget stift även ordnade munkväsendet. Gregorios av Nazians var den ende bland dem som fick samma ärenamn som evangelisten Johannes: teologen. Han var framstående stilist och poet på samma gång. Gregorios av Nyssa har en filosofisk bildning som ger honom möjlighet att integrera det bästa av den klassiska filosofin i det kristna tänkandet. Han hade 10 syskon och tillhörde den tredje generationen av en kristen familj. Han föddes troligen 335 och dog 394. Bland de övriga syskonen är systern Makrina särskilt betydande. Brodern kan kalla henne ”lärarinnan”. Även sin mor nämner han med stor aktning.

I likhet med flera kyrkofäder började han först en bana som retor, dvs. advokat och gifte sig även. Men Basilios ville stärka den nicaenska fronten mot arianerna och övertalade sin bror att bli biskop i Nyssa i Kappadokien. Gregorios var först motvillig, men tog helhjärtat på sig uppgiften. Så småningom kom han att utveckla ett betydande författarskap. Sedan Basilios avlidit 379, två år före konciliet i Konstantinopel, blev han dennes arvtagare både kyrkligt, teologiskt och monastiskt. Han har författat både exegetiska, dogmatiska, homiletiska och ”asketiska” skrifter. De vita Moysis räknas till de exegetiska men är lika mycket en asketisk skrift. Mose gestalt var egentligen kontroversiell vid den tiden. Det är inte fråga om motsatsen mellan lag och evangelium utan ett anti-judiskt förtal av Mose i samtida hednisk litteratur. Men Gregorius hade en förebild, och det var den alexandrinske juden Filon, som var äldre samtida till Jesus. Han har blivit känd genom sitt inflytande på den alexandrinska teologin genom sin allegoriska skriftutläggning. Filon har också behandlat Mose mycket utförligt och därvid också stannat vid Moses inre upplevelser. När han gick upp på berget ”gick han in i mörkret” också i en överförd mening. Mose blir på så sätt en ”mystagog” som leder sitt folk.

Detta sätt att tolka tar Gregorios upp. Han ser i Mose ett föredöme i helighet för alla tider. På så vis framstår den djärve ledaren som något av en nyplatonsk filosof. Här vill kyrkofadern nedlägga sin mognade visdom och ger en syntes av sin teologiska och filosofiska reflexion.

Verket har två huvuddelar. Den första och kortare kallas ”historia”. Den ger en kort översikt av de viktigaste händelserna i urval. Men här och var kommer en tillämpning, såsom vid skildringen av hans liv i öknen som herde. ”Mose levde ett ensligt liv i bergen, fjärran från städernas larm, ensam i ödemarken skötte han fåren.” Mose hade måst fly men fick nu leva det liv som han helst önskade: i avskildhet och begrundan.

Sedan står det om törnbusken: ”Efter att levt en tid på detta sätt, fick han, berättas det, en fruktansvärd gudsuppenbarelse.” (Jag skulle nog hellre valt ordet ”förkrossande”.) När Mose ser den stora synen, ”uppfattade han det förunderliga ljuset inte bara med sina ögon, utan – och det är det märkligaste av allt – ljusstrålarna upplyste också hans hörsel.”

Ett exempel skall ges. När Mose går upp på Sinai berg heter det, att nu ”vågade han sig på själva töcknet och gick in i det osynliga område, där han inte längre kunde ses av åskådarna. Ty han kom in i det gudomliga mysteriets innersta helgedom, där han var tillsammans med den Osynlige utan att själv synas. Med detta vill han lära oss, tror jag, att den som vill vara tillsammans med Gud måste lämna allt synligt, lyfta upp sitt sinne mot det osynliga och ofattbara som mot en bergstopp, och tro att det gudomliga är där, dit förnuftet inte kan nå.”

Redan i ”historien” inriktas alltså läsaren på den viktigaste delen: ”Theoria”. Ordet betyder skådande, och vi har även hos oss ordet ”betraktelse”. Nu vill Gregorios betrakta den djupare meningen. Liknande mönster finner vi i Origenes’ utläggningar, där han ofta börjar med den ”historiska” innebörden och sedan går vidare till den djupare tydningen. Nu handlar det om Moses egen väg till gudskunskap och skådande. Hela Moses liv blir till en illustration av hur denna väg kan utformas, även om den aldrig är lika för alla människor. Han går före sitt folk och leder dem. Men inflätade i framställningen är talrika tillämpningar på det praktiska livet, där även en nutida läsare många gånger kan känna igen sig själv.

Allt som händer har en djupare innebörd. Den brinnande busken står för en upplysning som inte kan fångas i ord, dvs. Gud själv. Busken som brinner men inte förtärs bär också på Jungfruns mysterium. Hon bar gudomen men blev ändå inte förtärd.

Israeliterna fick gåvor av egypterna. Dessa skatter är den världsliga bildningen, som den kristne inte skall förakta. Gregorios påminner om sin bror Basilios, som förvärvat en rik bildning och ställt allt i Herrens tjänst. -Det starka basunljudet vid Sinai berg förebildar evangeliet som lj uder klart i världen. Under det gamla förbundet ljöd det svagare.

Förebilder till Kristus ser Gregorios på många ställen. De nya lagtavlorna som Gud själv gjorde är Kristus. Han är stenhuggaren som formar sitt eget kött med Guds finger, alltså den heliga Anden. Därmed fick vår natur tillbaka odödligheten. När folket kom till Mara, var vattnet beskt. Då kastade Mose ett trästycke i vattnet och det blev drickbart – också en bild av korset. Likaså under striden mot Amalek, då Mose sträcker ut sin armar – en bild av korset.

Det är viktigt för Gregorios att betona att det inte finns någon gräns för fortskridandet mot fullkomlighet. Så blir det med slutet av Moses liv, då han går upp på berget Nebo. ”Till slut blir hans liv, efter vad jag tror, som en örns och han svävar omkring högt ovanför molnen i den andliga uppstigningens luft.”

Utrymmet medger inte att återge mera. Man får vara tacksam för att Sten Hidal gett ut denna översättning av ett arbete, som både har en central ställning i den patristiska pentateuk-utläggningen och i undervisningen om vägen till fullkomlighet, där Gregorios fullföljer ett arv från Clemens av Alexandria och Origenes. Det ger också en öppning in i den kristna mystiken, som alltid är en Kristus-mystik, hur många drag den annars kan ha gemensamma med annan mystik.

Översättningsarbetet hade påbörjats av Kerstin Aspegren. Vid hennes bortgång övertog Hidal hennes manuskript och fullföljde arbetet, som nu är tillägnat hennes minne. Hidal har sökt att så mycket som möjligt följa originaltexten för att göra det lättare för den som vill gå tillbaka dit. Det har dock blivit god svenska, och det är i sin ordning att originalet får lysa igenom något.