Se, jag gör allting nytt

Making All Things New är en bearbetning av en samling artiklar, som tidigare publicerats i olika tidskrifter. Detta material har sedan delats in i tre ämnesområden, som anges i bokens undertitel. Dialogue, Pluralism and Evangelization in Asia. Huvudtiteln, Making All Things New, anspelar naturligtvis på orden i Uppenbarelseboken, ”se, jag gör allting nytt” (21:4), som också citeras i Evangelii nuntiandi:

”Att evangelisera innebär för kyrkan att föra ut budskapet till alla mänskliga grupper och med dess genomslagskraft inifrån omforma och förnya mänskligheten: ’Se, jag gör allting nytt!”’ (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld. Paulus VI:s apostoliska förmaning. Katolsk Dokumentation nr 10, g 18) Större delen av boken handlar om förnyelse i denna mening, förnyelse genom evangeliet. Det nya i Making All Things New kan också uppfattas på ett ytterligare sätt. Med sitt indiska perspektiv ger nämligen Michael Amaladoss själv ett bidrag till en förnyad missionsteologisk reflexion. I förordet uttrycker han det i mer modesta termer och talar om sin egen reflexion som ”ett försök” att få till stånd en fortsatt dialog. Han framhåller att boken speglar en teologi i utveckling och inte skall uppfattas som något slutgiltigt.

Andra vatikankonciliet och framåt

Amaladoss utgår från Andra vatikankonciliet och tecknar summariskt den fortsatta utvecklingen i synen på mission, icke-kristna religioner, religionsdialog och inkulturation.

I och med konciliet fick kyrkan en ny missionsteologi. Schematiskt kan förändringen beskrivas som en rörelse från ”missioner” i pluralis till ”mission” i singularis och vidare till ”evangelisation”. Före konciliet talade man om missioner i territoriella termer som geografiska områden, där kyrkan ännu inte fast planterats. Mission var liktydigt med att utbreda kyrkan. Vid konciliet fick missionen i singularis, Guds mission, sin teologiska grund i Treenigheten, vilket uttrycks i början av missionsdekretet: ”Till sin natur är kyrkan under sin pilgrimsfärd missionerande, eftersom hon själv leder sitt ursprung från Sonens och den helige Andes sändning enligt Faderns rådslut.” (Ad gentes, § 2) Missionen bedrivs i dag på sex kontinenter och hela kyrkan är missionerande, även om de konkreta uppgifterna varierar efter omständigheterna. Varje lokalkyrka är ansvarig för sin egen mission och medansvarig i andra lokalkyrkors mission. För att undvika de territoriella associationer som är förbundna med ordet ”mission”talar man i dag alternativt om ”evangelisation”. Man har även börjat tala om ”re-evangelisation” i avkristnade länder.

I dokumentet om icke-kristna religioner (Nostra aetate) sägs att Gud är alla människors ursprung och slutmål. Enligt missionsdekretet finns ”Ordets utsäde” fördolt i andra religioner. Efter konciliet har inkulturation, religionsdialog samt religiös och politisk befrielse setts som olika dimensioner i kyrkans mission. Alltsedan den interreligiösa böndagen för fred i Assisi 1986 är religionsdialogen inte enbart inriktad på ömsesidig förståelse, utan företrädarna för olika religioner har också funnit att de har en gemensam erfarenhet av Gud och att de kan samarbeta för att främja gemensamma humanitära och andliga värden.

Från kyrkan till Guds rike

I introduktionen till sin bok skriver Amaladoss: ”Evangelisationens syfte är att främja en dialog mellan Guds Ord och den mänskliga gemenskap till vilken Ordet riktas som en kallelse till omvändelse. Den historiska situationen, de socio-ekonomiska omständigheterna och kulturbakgrunden utgör villkor för denna dialog” (s. 1).

Kyrkan är evangeliets budbärare. Hon evangeliserar bäst genom att förkroppsliga evangeliet, genom att vittna om det i sitt eget liv. Evangelisationen skall inte bara förstås i den begränsade meningen ”att plantera kyrkan”, utan det finns en vidare innebörd. När kyrkan evangeliserar förmedlar hon Guds självmeddelelse till människorna i Jesus Kristus. Hon förmedlar därmed ett nytt liv, en ny existens för människor i en ny värld. Detta är i själva verket en ny skapelse, inte bara i den kommande världen, utan också i den nuvarande. Med denna vidgade förståelse av evangelisation öppnas ett brett fält, där kyrkan på många olika sätt kan vittna om evangeliets befriande kraft, socialt, politiskt, kulturellt och religiöst.

Bönen i Fader vår, ”tillkomme ditt rike”, står i centrum för evangelisationens dialogprocess. Det är genom att leva i den bönens anda som kyrkan kan byggas upp och bli ett sakrament för Guds rike.

Tillsammans med några andra teologer menar Amaladoss att bl.a. kontakten med de andra religionerna har lett fram till en ytterligare avgörande förändring inom missionsteologin, ja, han talar t.o.m. om ett paradigmskife. Förändringen innebär att det inte längre är kyrkan som står i centrum utan Guds rike. Amaladoss menar att denna förändring inte bara är begreppsmässig utan har omfattande teologiska konsekvenser, som tillåter oss att se på Kristus, kyrkan, frälsningen och missionen i ett delvis nytt perspektiv.

Kyrkan är inte identisk med Guds rike, utan hon tjänar Guds rike. I ett land som Indien betyder detta att kyrkan har en profetisk roll. Hon måste finnas nära människorna och samarbeta med dem för att omforma samhället samt bana väg för frihet, gemenskap och rättvisa. När kyrkan på detta sätt bygger upp Guds rike, bygger hon också upp sig själv.

Kristendomen som symbol

Ett vanligt sätt att komma till rätta med kyrkans förhållande till andra religioner har varit att använda sig av sådana kategorier som förberedelse/fullbordan; löfte/uppfyllelse; implicit/explicit. Den syn som förmedlas via dessa termer rymmer en viss kristen överlägsenhet, som om frälsningen vore säkrare eller lättare i kristendomen än i andra religioner.

Amaladoss finner denna hållning otillfredsställande och presenterar i stället ett annat, mer sakramentalt synsätt.

Han utgår ifrån inledningen i konstitutionen om kyrkan: ”Kyrkan är/…/i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet.” (Lumen gentium g 1) När kyrkan beskrivs som frälsningens sakrament innebär det att Kristi mysterium är närvarande i kyrkan. Men mysteriet är samtidigt transcendent och inte begränsat till sakramentet – kyrkan. Alla sakrament är livsnära symbolhandlingar, som pekar utöver sig själva. De är uttrycksmedel för en erfarenhet men inte på ett exklusivt sätt utan representativt. I sitt resonemang söker sig Amaladoss bort från den objektiva, abstrakta synen på sakramenten och försöker i stället att komma underfund om deras symboliska funktion i människornas konkreta livssituation.

Amaladoss urs-ecklar sin förståelse av kyrkans symboliska, sakramentala dimension till att analogiskt gälla kristendomen och den religiösa pluralismen. Kristendomen blir en symbol för Guds närvaro och kärlek till människorna. Men kristendomen är inte exklusiv i det fallet. Människor av annan tro blir frälsta i och genom sina religioner. Det specifika i kristendomen är emellertid att Guds frälsande närvaro i Kristus här blir synlig och påtaglig på ett direkt sätt. Kristi mysterium är närvarande överallt i alla tider och kommer till mångfaldigt uttryck, men i kristendomen har det blivit synligt och gripbart. Detta betyder inte att kristendomen är exklusiv i förhållande till andra religioner, eller att den bereder en bättre, säkrare eller lättare väg till Gud, men genom den direkta relationen till Kristus blir kristendomen en symbol för alla andra, mindre direkta vägar till Gud.

Ordet ”symbol” får ett ännu djupare innehåll när Amaladoss utvecklar sin reflexion så an den historiske Jesus blir en symbol för Kristus-mysteriet. ”Den okände Kristus är aktiv överallt och manifesterar sig i en mängd olika symboler. Men han blir mänskligt och kroppsligt närvarande samt aktiv i Jesus Kristus. Därför är Jesus Kristus en symbol, inte bara för människans relation till Gud, utan också för mångfalden av andra uttryck för samma mysterium överallt och i alla tider” (s. 70).

Några frågor

Mot slutet av boken ställer Amaladoss några kritiska frågor angående vissa tendenser i dagens missionstänkande. Det är som indisk teolog Amaladoss reagerar. Frågorna ställs, som han säger, från periferin, från en observatör i en ung kyrka i Tredje världen. Trots sin ställning menar Amaladoss att hans reaktion kommer nerifrån. Han reflekterar inte kring missionen begreppsmässigt utan grundar sig på erfarenheter i den indiska verkligheten i dag. Flera av frågorna gäller vad som skall betraktas som mission.

Den första frågan rör inkulturation. Man har beskrivit inkulturation som evangeliets inkarnation i en särskild kultur. Inkulturationen ses i allmänhet som en aspekt av missionen. Det är beträffande det sistnämnda som Amaladoss är kritisk. Om en grupp människor möter evangeliet, omvänder sig och ändrar sitt beteende samt finner uttryckssätt, som svarar mot den kultur de lever i, är detta en naturlig, skapande process. Det är dessa människors naturliga sätt att uttrycka evangeliet. Varför skall man kalla det mission? frågar Amaladoss. Det kan finnas hinder för denna naturliga process. En missionär utifrån kan t.ex. ha mer eller mindre svårt att komma in i den aktuella kulturen, svårigheter med att lära sig språket och att anpassa sig till lokala seder etc. Men det är i så fall missionärens problem och inte ett problem för missionen som sådan.

Amaladoss anser inte heller att alla former av religionsdialog kan betraktas som mission. Den form av dialog som syftar till att ta bort fördomar och öka den ömsesidiga förståelsen borde betraktas som en normal livsinställning, men det är ingen mission enligt Amaladoss. Missionerande blir dialogen däremot när människor av olika tro utmanar varandra, så att den ömsesidiga bristen på hängivenhet och efterföljelse kommer i dagen. När människor av olika tro tillsammans arbetar för de fattiga och försvarar deras rättigheter, kan man också tala om mission, för de handlar då som tjänare i Guds egen mission i världen.

En annan fråga rör missionens fokusering. Andra vatikankonciliet breddade missionsperspektiven väsentligt, menar Amaladoss. Breddningen var nödvändig men innebar samtidigt att synsättet blev ganska ospecifikt och universiellt. Allt betraktas som mission och alla deltar i den. Om allting är mission, förlorar man då inte i fokuseringen vad man vinner på bredden? frågar Amaladoss. Han betonar att evangeliets förkunnelse alltid är bunden till en specifik situation vid en given historisk tidpunkt, där det glada budskapet står i kontrast till det dåliga budskapet i den konkreta situationen. Mission innebär alltid en kallelse till omvändelse. Man måste därför fråga sig var omvändelsen behövs i dag. I vilka sammanhang behövs den profetiska förkunnelsen? Amaladoss ser på frågan i ett holistiskt perspektiv p.g.a. de globala sambanden i världen av i dag. Missionen står i dag inför utmaningar från främst tre områden som hör intimt samman: kulturen, religionen och rättvisan. På kulturens område – för att nu välja ett – ser Amaladoss diskriminering, konsumtion och våld som särskilt destruktiva tendenser.

Prioriteringar

Dagens mission är internationell och kulturöverskridande i enlighet med kyrkans katolicitet. Missionen borde inte bara utgå från Norr, utan också från Söder mot Norr, s.k. mission i retur. Om man betraktar missionen i detta globala sammanhang, ser man stora problem och behov överallt. Amaladoss söker dock efter prioriteringar och kommer då fram till att det största problemet faktiskt är konsumtionen, eftersom dess förutsättningar är exploatering och förtryck i gigantisk omfattning. Brasilien är ett bra exempel på detta. Ekonomisk tillväxt för vem? På vilkas bekostnad? Har tillväxten blivit en idol som skall dyrkas till varje pris oavsett konsekvenserna? frågar Amaladoss. De fattiga blir allt fattigare. Moderna kommunikationer medför effektivare kontroll och exploatering. Individualism och konkurrens undergräver sann gemenskap. Våld i alla former ökar.

En ”andlig humanism” (spiritual humanism) behövs i vår tid, säger Amaladoss. Humanism – så att människor kan bli fria och bestämma över sig själva. Andlig – så att de blir öppna för en trancendent dimension och kan gå in i Guds plan med världen.

Evangeliet behövs överallt, men behovet tycks vara särskilt akut i den rika världen. Nyckeln till lösningar på problem i andra delar av världen finns också i den rika Västvärlden p.g.a. dess dominans över ekonomi, politik, kultur och massmedia. Eliten i den rika världen kontrollerar den ekonomiska och politiska eliten i Tredje världen. Amaladoss kommer fram till att missionen i den rika världen är det mest angelägna i dag. Han undrar om inte en ”re-evangelisation” i de traditionellt kristna länderna skulle vara ett trovärdigare vittnesbörd för den övriga världen än mission i Asien och Afrika.