Silmarillion – en modern myt

På nusvenska används ordet myt mest i betydelsen ”felaktig uppfattning”. Det är en beklaglig förskjutning av meningen i ett betydelseladdat ord. Myten hör hemma i religionen och kan deformeras i politiken; den är en högtidlig berättelse om världens natur, främst dess upphov och de krafter som styr den. I vår tid kan man finna nya myter, i denna betydelse, i vissa sektorer av litteraturen. De hör samman med den förnyelse av sagan för vuxna som på engelska kallas fantasy.

Tolkiens författarskap

Det märkligaste exemplet utgör den värld som J. R. R. Tolkien skapade. Vid sidan av sitt vardagliga liv som lärd professor i engelska språket och som tillgiven familjefar med klen ekonomi tillbringade han sin tid med att i skrift skapa en egen värld. Den omfattar många tusentals år av historia, med olika folk som har sina individuella karakteristiska drag, där spåket och dess utveckling har en framträdande plats, och den utspelas på olika kontinenter, som förvandlas av våldsamma geologiska fenomen. Han började skriva ner sina idéer under första världskriget, där han en tid tjänstgjorde i skyttegravarna. Under långvarig konvalescens i England lät han sin nygifta hustru skriva rent. Han fortsatte under årens gång att skriva om händelser i denna värld; den egentliga drivkraften var hans språkliga intresse, för att inte säga passion. Långt senare har han förklarat att han började med att skapa (fiktiva) språk och för dem behövde han en bakgrund, en värld där de kunde talas. Vissa berättelser bearbetade han många gånger om, men de förblev en privat angelägenhet. Sin första litterära framgång fick han 1937, med barnboken The Hobbit(två översättningar till svenska för övrigt). I samband med detta försökte han intressera förlaget även för de kosmologiska berättelserna, under namnet Silmarillion, men misslyckades. I stället började han det arbete som med tiden, 1954-1955, trycktes i tre delar som The Lord of the Rings. Den blev så småningom en utomordentlig framgång. Han tog på nytt upp berättelserna i Silmarillion men han förmådde aldrig smälta samman och nyskriva dem till en helhet. Först flera år efter hans död 1973 gavs de ut i en redigerad form av hans son Christopher, Silmarillion, 1977. Namnet syftar på de tre med konst framställda ädelstenar, silmariler, som spelar en väsentlig roll. Här kom äntligen den fullständiga skildringen av allt som hade hänt i tidsåldrarna före äventyren i Ringen; som de hängivna läsarna vet, utspelas den i övergången mellan den tredje och den fjärde tidsåldern, med korta hänsyftningar på vad som skedde i den första och den andra. Ändå var lyckan inte fullständig. Noggrant lagda akademiska forskare saknade klara markeringar av vad som var faderns verk och vad som var sonens, medan de läsare som uppskattade Ringen för dess litterära kvaliteter hade svårt att finna sig tillrätta med Silmarillions uppläggning. Den är inte en roman utan en krönika, där det väsentliga ofta är vem, med vilket binamn, son till vem, som förflyttar sig från platsen A till platsen B. I många partier är framställningen ytterligt sammanträngd, så att personerna inte hinner is mänskligt engagerande drag. Med en liknande teknik för redigeringen gav Christopher senare ut Unfinished Tales (1980) med fragment av intresse. Man kan inte nog beklaga att Tolkien aldrig fick den arbetsro med dithörande disciplin som han hade behövt för att fullborda sitt verk, när han med Ringen hade funnit en heroisk stil som skulle ha passat till händelserna.

Men härmed var sista ordet inte sagt. På 1980-talet övergick förlaget till att ge ut den ena volymen efter den andra med författarens egna oredigerade anteckningar, utkast och olika versioner av samma berättelse, under sammelnamnet The History of MiddleEarth. Hittills har fem band innehållit Tolkfens skisser före Ringen, medan de följande banden återger tidiga versioner av detta hans storverk. Det är en besynnerlig läsning. I princip finner jag det moraliskt fel att ge ut arbetsskisser som aldrig var tänkta för tryckning. Den enda ursäkten är det unika i Tolkfens fantasivärld, som inte har något motstycke i rikedom och omfång.

Skapelsen

Tolkien var hängiven katolik; hans tidigt avlidna mor hade konverterat och hon blev för honom också en martyr för tron. Det faktum att religionen förefaller helt frånvarande i berättelsen om Ringen beror alltså inte på någon likgiltighet utan snarare på en djup motvilja mot att skapa falska gudar.

I berättelsen om Ringen får man sparsamma antydningar om gudar och något som inte kallas för försynen; ”det var meningen att…” Det gäller inte minst de många appendixen. Den som vill veta mer om den övernaturliga världen bortom Midgård (MiddleEarth) far gå till Silmarillion; för alla utom de obotligt hängivna räcker texten från 1977 som framställning av hans otryckta verk, även om varje berättelse här förekommer bara i en enda fattning.

Silmarillion börjar med en skapelsemyt, Ainulindale, litterärt sett enligt min uppfattning det bästa i boken. En första version skrevs under perioden 1918-1920, en andra version under andra hälften av 1930-talet. Senare bearbetade Tolkien materialet ytterligare. Här möter vi det första och största: Gud, även om ordet inte används.

I begynnelsen var Eru, Den Ende, som på alvernas språk kallas Iluvatar. Genom sin tanke skapade han ainur, de heliga (vi kan kalla dem änglar) och han bjöd dem att sjunga inför honom. Länge förstod de endast den del av Iluvatars tanke från vilken var och en själv hade uppstått, men med tiden lärde de sig att förstå sina bröder bättre. Så småningom uppmanar han dem alla att spela tillsammans på ett tema som han anger för dem. Alla skall utforma den stora musiken tillsammans och om de så vill utsmycka den efter eget skön. Aldrig har en sådan musik höns senare, även om det sägs att en ännu större skall spelas inför Iluvatar av ainurs körer och människornas barn efter tidens slut.

Men den främste av ainur introducerar våld och disharmoni i klangen. Då ingriper Eru själv och för in ett nytt tema och sedan ett tredje, men den fientliga musiken tävlar med skönheten i den musik som utgår från hans vilja. Sedan tystar han all musik och visar i en vision vad de egentligen har spelat: jorden och allt den rymmer. Han förklarar att också de mest skärande tonerna till slut skall visa sig vara till hans större ära.

Många av änglarna, eller andarna, ber att få bege sig till jorden, Ea, och där verkar de i enlighet med den musik de har spelat. Det blir också deras uppgift att efter bästa förmåga förverkliga den vision som Eru har visat dem. Genom den kan de förutse mycket av det som skall ske, men de vet inte allt. Så länge jorden finns till, är de bundna vid den.

Dessa änglar-vi kanske kan kalla dem gudamakter – kallas Vala, i plural Valar, och de skildras på ett sätt som påminner om de traditionella mytologiernas gudar. De är manliga eller kvinnliga, med egna namn och speciella intressen. Den främste är Manwe, och den mest kreativa är Yavanna; de är sammanlagt åtta, utom Melkor. Det är han som var den främste av dem, han som före skapelsen ville förändra den gudomliga musiken. Han kommer att kallas Morgoth och är en motsvarighet till den fallne Lucifer. Medan makterna formar jorden, ställer Morgoth till idel svårigheter för dem – de goda gudarna är också något stupida – och när de fångar honom och för honom till sitt rike, blir de så småningom övertygade av hans skenbara ånger och bättring. I själva verket är han full av hat och avund, och i hela den första tidsåldern försöker han ensam behärska jorden. Till slut anser sig gudamakterna tvungna att kämpa mot honom, besegrar honom och störtar ut honom i den yttre rymden. Den ondska han har sått bär dock frukt hela historien igenom.

Vissa antydningar i tidigare skisser visar att framställnigen räknade med en yttersta dom. När de döda kommer tillbaka och Morgoth på nytt bekämpar den goda världen.

Vid sin sida har Valar lägre änglamakter, som kallas Maiar (i singularis Maia). Efter bästa förmåga ordnar Valar jorden, med många bakslag, men de skapar inte själva levande och tänkande varelser. Detta är förbehållet Eru.

Guds barn

Under den kosmiska musikens gång bestämmer Iluvatar sig för att i framtiden skapa sådana varelser, dels alverna, dels människorna. Änglarna vet om detta och glädjer sig mycket, men de vet inte när dessa ”barn till Iluvatar” först skall uppträda.

Efter långa tider vaknar alverna vid ett vatten i Midgård, medan Valar har förskansat sig i den yttersta västern bortom havet, i det saliga rike som efter dem bär namnet Valinor. Vid det första meddelandet om att alverna nu finns till, långt borta i den mörka och hotfulla Ostern, vill gudarna – Valar – förmå dem att flytta till Valinor. Somliga grupper gör det, men lyckan blir inte varaktig.

Inte ens Valinor är säkert mot Morgoths angrepp. Han förgiftar De Två Träden, som sprider ljus långt innan sol och måne är skapade. Feanor, som är den mest konstskickliga av alla alver, har av trädens ljus smitt de tre silmarilerna, men Morgoth rövar dem. I omåttlig hämndlystnad lämnar många av alverna – mot Valars alla önskningar – nu sitt land och tar sig med stora svårigheter till Midgård, den ännu föga bebodda jorden, där Morgoth styr. De vill både återvinna silmarilerna och själva skapa sig egna riken, inte känna sig som barn under Valars påbud.

Därmed börjar en heroisk tid, full av strider och hjältemod men också bittra nederlag. Människorna uppstår också och sluter på sina håll förbund med alverna, som undervisar dem, bl.a. i språket, men många – kanske de flesta – av människorna blir förslavade av Morgoth och hans onda och hatiska tjänare.

Alverna känner till Valar och anropar någon gång i nöd någon av dem, främst Elbereth, ett binamn på Varda, som skapade de främsta stjärnorna. Någon religion utövar de inte, och påfallande är att detta också gäller de andra varelserna, främst människor och dvärgar, när berättelsen fortsätter. Det framgår att Den Ende är skaparen, att han har gett människorna döden som en gåva, att efter döden människorna lämnar världens kretsar, medan de alver som dör väntar i Mandos’ hallar i Valinor och så småningom återföds i sina barn (vilket bör betyda senare avkomlingar). Alverna kan dö genom sorg eller yttre skada men inte genom sjukdom; de är avsedda att leva lika länge som jorden.

Berättelserna om dessa urtidens skeenden kommer från alverna och de har svårt att förstå sig på människornas dödlighet. Det heter dock att Erus gåva består i att människornas hjärtan skall längta bortom jorden och inte finna vila i den men att de har kraften att utforma sina liv bortom ainurs musik, som annars binder alla ting och att allt deras handlande skall fullbordas slutligen. Döden är Erus gåva, men Morgoth har kastat sitt mörker över den och skapat skräck ur hopp.

Ett enastående öde väntar Beren och Luthien, han människa, hon alv. Efter Berens död beveker Luthien dödsguden och återvinner för en kort tid Beren till ett liv i Midgård (på jorden), men hon måste då själv avstå från sin alviska odödlighet och dela hans dödliga lott.

Dödligheten är allt ifrån början utmärkande för människorna. I vissa släkter kan människan välja att dö, inte genom självmord utan genom att ge upp livsviljan, när hon har gjort allt sitt men ännu är i full kraft; detta är den rätta inställningen till döden. Det är vad Aragorn gör efter sitt långa liv, när han börjar känna av åren. Hans hustru, alven Arwen, försöker förgäves avråda honom. Först nu förstår hon hur bitter Iluvaars gåva till människorna är. Denna förmåga att frivilligt acceptera sin död och själv välja att ta emot den har Aragorn fått genom sin härstamning från Numenor. Där gäller den framförallt ättlingarna till Elros, som är både alv och människa. När Numenor faller från sin karaktär av ett gudabenådat lyckoland för särskilt utvalda människor och deras avkomlingar, är det just genom en vägran att acceptera dödligheten. De senare kungarna och deras folk hoppas – förgäves – att kunna bli odödliga genom att erövra gudarnas land, Valinor i den yttersta Västern.

Vad som händer med människan (hennes själ, skulle vi säga) efter döden vet ingen i denna värld, men det framgår av antydningar att det finns någon form av tillvaro bortom världens kretsar.

Religionen

Tolkien skapade en klart utformad motsvarighet till gudavärlden i många religioner, kanske främst nordisk och grekisk, men den är infogad i en sträng monoteistisk världsbild. Skaparen är utan gelikar. Det som andra religioner kallar gudar är hans skapade änglar. De får i uppdrag att utforma den värld som har blivit till i Guds tanke. Det gör de genom en sann symfoni, en samklang, och denna musik föregår jordens materialisering.

Ondskan kommer genom den främste av änglarna, vars avvikelse från den gudomliga viljan visar sig i våldsamma disharmonier i musiken, så att Gud väljer att föra in nya teman. Den fallna ängelns egenvilja leder till ondskan på jorden; också efter hans nederlag lever den vidare.

I den första tidsåldern ingriper Valar – gudarna, om man så vill – i världens gång, även om de inte får den framgång de hoppas. Den andra tidsåldern slutar i så våldsamt dramatiska händelser kring Numenors undergång att Valar själva lägger ner sin makt och vänder sig direkt till Den Ende. Människorna har mot alla förbud försökt landstiga i Valinor. Då förändras jorden totalt, den blir rund och man kan inte längre segla till den yttersta västern. Endast särskilt utvalda varelser – alverna i Midgård och någon enstaka annan, som hobbitarna Bilbo och Frodo-kan segla Den raka vägen till Västern och leva i det saliga riket.

I Numenor förekom tacksägelser till Gud på den högsta bergstoppen. En tempelkult införs av Sauron och är den enda av sitt slag i hela berättelsen. Den består av brända människooffer och riktar sig till den fallna gudamakten; den är alltså alltigenom ond. Själv är Sauron en ande, en följeslagare till den förvisade Morgoth, men han kan uppträda i en jordisk kropp, vars död han dock överlever. Sauron vill också gärna själv hyllas som gud.

Silmarillion är full av väsen som motsvarar makterna i faktiska religioner, men Tolkien avstår från att skapa sådana sammanhang. Den rena tron erkänner Den Ende och dyrkar ingen annan. Han ger bara någon antydan om drag som kunde påminna om en kult, som t.ex. i Ringen Faramirs förklaring av bruket att före en måltid se mot väster. Man ser, mot Numenor, som var, mot Alvhem som är och mot det som är bortom Alvhem och alltid skall vara.

Vissa pittoreska drag i berättelsen om ringen påminner om sådana föreställningar som Frazer samlade i sitt storverk The Golden Bough (Den Gyllene Grenen), t.ex. den sakrale kungens läkande händer och den helande sången som sjungs över vapnet (inte över såret). Det förbinds dock hos Tolkien inte med en övernaturlig värld.

C. S. Lewis

Tolkien och C. S. Lewis var nära vänner och läste upp många av sina verk för varandra, men Tolkien saknade helt sinne för Lewis försök till kristen apologetik också i barnbokens form. I de sju böckerna om Narnia ville Lewis ge en fräsch och lockande bild av Jesus, som här är Lejonet, inte Lammet (han kallas Aslan, vilket är det turkiska ordet för lejon). I en av böckerna möter också musiken som Guds sätt att skapa en ny värld, i kapitlen 8 och 9 i The Magician’s Nephew, 1955. Skillnaden är dock stor mellan en habil underhållare som Lewis och en sann språkets mästare som Tolkien.

Hjältarnas tid

Sin framställning av världens ungdom gav Tolkfen namnet Silmarillion – och för ingen annan författare har just namn varit lika viktiga. Det anger att berättelsens huvudmotiv utgörs av silmarilerna. De är levande stenar som inrymmer något av det ursprungliga ljuset och de är skapade av Feanor, en alv. Den onde Morgoth stjäl dem, och Feanor kan aldrig skapa något liknande mer, lika litet som gudinnan Yavanna kan ge nytt liv åt de träd av ljus som hennes sång en gång kallat fram. Feanor och hans sju söner svär en fruktansvärd ed att till varje pris försöka återvinna silmarilerna, och detta leder till att de flesta alverna mot Valars vilja lämnar Valinor för att befolka Midgård, där de utkämpar en oförsonlig och hopplös strid mot Morgoth. Slutligen måste Valar själva ingripa för att stäcka hans övermakt. Silmarilerna är det fulländade konstverket, som inte kan kopieras, inte ens av konstnären.

Det är striden om silmarilerna som helt dominerar den första tidsåldern, och dess främsta hjältedåd utförs när Beren (en människa) och Ltithien (en alvkvinna, skönast av alla alver) i förklädnad tar sig in i Morgoths hall och lyckas ta en silmaril ur hans krona, där han fattat in dem. Detta leder till många nya strider, där alver dödar varandra och inte är långt ifrån att utplåna hela alvsläktet. Slutligen kommer silmarilen att bli till aftonstjärnan och ett tecken om hopp för de förtryckta människorna och alverna i Midgård.

De två andra silmarilerna går förlorade efter Morgoths nederlag. Den ena kastas i elden, den andra i havet.

Andra berättelser skildrar mänskliga hjältar som är tragiska i ordets sanna bemärkelse, insnärjda i lidelser och okunnighet som leder till deras bittra undergång, främst Turin men ocksåTuor, som inte kan förhindra staden Gondolins fall.

Ingen allegori

Få ting retade Tolkien så mycket som allegoriska tolkningar av hans verk. Han hävdade gång efter annan med eftertryck att berättelsen om ringen inte var en framställning av andra världskriget eller det kalla kriget. Blott alltför många ivriga kritiker ville läsa in sin egen övertygelse eller ideologi i hans verk, i och för sig ett tecken på dess säreget övertygande kraft.

Detta gäller också religionen. Övertygade kristna finner sin egen tro i verket, bekräftade i detta av hans egen erkända kristna övertygelse. Ändå är det påfallande hur han undviker alla dogmatiska antydningar. Berättelsen är förkristen, och ingen av hjältefigurerna är en Kristus. I Tolkiens egna kommentarer växer visserligen Gandalf så att somliga tror att han vore Manwe själv (den främste av änglarna/gudarna), men detta avvisas försiktigt (avsnittet The Istari i Unfinished Tales). Hans uppgift är att väcka modet att stå emot de onda gestalterna.

Tolkien har i essay-form diskuterat författarens rätt att skapa en fantasivärld, en underavdelning av skapelsen (jfr Sten Hidal Kristendom och mytologi, Signum 1985:3, i bokform i Kelter, dystre domprosten och Tolkien, 1986). Han tog i högsta grad kristendomen på allvar, och just därför kan det vara intressant att se hur han undviker att ge en specifikt kristen ton åt sin berättelse.

Andra författare inom science fiction och andra typer av fantasy har frejdigt skapat både gudar och religioner, prästerskap och kulter, stundom färgade av historiskt kända föreställningar men ofta med nyhetens behag. Påfallande ofta är tempelkulter, prästerskap och gudar alla onda.

Hos ett drivet författarteam som Margaret Weis och Tracy Hickman förekommer världar där onda och goda gudar är ungefär lika starka, med en rad neutrala gudar mellan sig. Ofta möter också klichén från nutida diskussioner om religion att gudar (Gud) för sin existens är beroende av människors tro på dem (Honom). En allsmäktig eller överväldigande skapare är en ovanlighet.

Däremot spelar magi och trollkarlar av skiftande slag en stor roll, varvid magin närmast är en alternativ naturvetenskap. Ett ypperligt exempel är Ursula Le Gums serie om Övärlden, Earthsea, presenterade som böcker för barn men inriktade på sådana allmänmänskliga frågor som individens behov att erkänna sin egen mörka sida och orsakerna till döden.

Tolkiens egenart

Hos ingen författare finns så många olika typer av medvetanden som hos Tolkien. Gudar, alver, människor, dvärgar, enter … varje släkte har sitt särskilda sätt att uppleva verkligheten, att nå kontakt med andra medvetna varelser. Det innebär också att många varelser har förmågor som hos andra författare skulle beskrivas som magiska men som här är en naturlig del av deras andliga utrustning. Bakom Tolkiens skildringar anar man de stora heroiska traditionerna i de litteraturer och kulturer som han var väl förtrogen med, som den germanska och den keltiska. Hans egen världsbild var kristen, och i sin framställning av världen avstår han från kulterna för att inte äventyra monoteismen.

Tolkien talade inte gärna om sig själv, men i många brev har han kommenterat sitt verk. Ett urval av dem, inklusive koncept som aldrig blev avsända, har kommit ut: Letters of J. R. R. Tolkien, edited by Humphrey Carpenter and Christopher Tolkien, 1981. Det är också Carpenter som skrev den auktoriserade biografin över författaren, J. R. R. Tolkien, 1977. Mycket har skrivits om Tolkien – en fullständig bibliografi finns på svenska av Åke Bertenstam och har ett häpnadsväckande omfång – men man märker vid läsning av breven att Tolkien var sin egen bäste kommentator.

Man kan önska varje läsare detsamma som en alvisk hälsning i Ringen utsäger: Må en stjärna lysa på mötets timma!