Om övergrepp mot barn, erotik och makt

Jag brukar ibland kalla mig för ”katolsk ateist”, eller ”etnisk katolik”. Ungefär som de flesta andra som tillhört religiösa organisationer, vare sig inom de ”abrahamitiska” religionerna judendom, kristendom eller islam, eller andra religioner har jag inte kvar någon tro på de läror som förkunnas som sanningar, utan i stället en skeptisk hållning till innebörden och skildringarna av de historiska företeelser som knyts till religionens källor, och en sval attityd, ibland blandad med respekt, till profeterna och religionsgrundarna.

Men samtidigt finns det kvar en respekt och sympati för de religiösa traditionerna, för dess uppriktiga bekännare och en vördnad inför de ofantliga kulturella rikedomarna som hör till traditionerna, inom konst, vetenskap, filosofi, musik, arkitektur, men också en del av de normer och ideal som funnits inom de religiösa institutionerna och förkroppsligas av dess bekännare, från de fattigaste och utsatta, till tänkare, ledare och lärare.

Också ett slags gemenskap; ofta hör våra nära och kära hemma inom dessa religioner och värms av deras gemenskap.

Vi kan ha sympati, också en ilsken känsla av kritiskt avståndstagande, men ofta ett slags försvarsattityd, undersökande skepsis mot angrepp på just den religion vi själva har band till. Detta trots att vi inte alls delar de trossatser som betraktas som grundläggande av de troende själva.

Den storm som nu drar över den katolska kyrkan och som tycks skaka den i dess grundvalar åtminstone i den gamla värld där kyrkan håller på att vittra sönder av sig själv under trycket av världsliga omsorger och strävanden kan därmed inte låta bli att beröra också en ”etnisk katolik”.

En skepsis över mediedrevet är naturlig inte minst från en medieforskares ganska luttrade horisont – det första jag brukar skriva på tavlan för mina kurser i Medier och Samhälle är ofta orden Eros och Thanatos, gärna på grekiska för att påkalla en nyfiken uppmärksamhet från studenterna. Medierna, precis som alla människor, är först av allt upptagna av livets början och dess slut, gärna i kombination: död och kärlek är livet och därmed livets, och även kulturens yttringars huvudämnen.

Igenkännandet är naturligt; vem har kunnat undgå att diskussioner om katolicismen i medierna till stor del handlar just om Eros och Thanatos: om underlivsfrågor och det eviga livet, skräcken för döden, som vapen till tuktan. Den katolska hållningen till döden och livets slut, till livets början och dess kontroll, den har för en svensk katolik blivit vardagsmat.

För den som sedan länge upphört att tillmäta traditionella invändningar mot preventivmedel någon vare sig logisk, etisk eller teologisk konsekvens – precis som den överväldigande delen av troende katoliker ignorerar alla påbud från hierarkin i dag – för den som inte tror att kriminalisering av aborter nämnvärt minskar antalet av dessa men förvärrar eländet för de kvinnor som vill avbryta sitt havandeskap, eller för den som accepterar att man kan förklara någon som död, trots att vissa organ fortfarande lever i en människokropp, för den är katolska kyrkans hållningar en blandning av realism och traditionalism, men knappast särskilt uppseendeväckande.

Det nu pågående drevet mot katolska kyrkan om pedofili, eller snarare övergrepp mot barn av medlemmar av den katolska kyrkans hierarki är uppenbart något som drabbat kyrkans ledning hårt – vilket inte minst de många artiklarna i Signum vittnar om.

Det kanske är ägnat att förvåna en och annan – men för en ”katolsk ateist” är kanske situationen mycket mindre dramatisk, och inte alls traumatisk, än för många andra, både troende katoliker, ämbetsbärare och ordensfolk inom kyrkan och för de för kyrkan helt främmande.

Att ett övergrepp mot ett barn, vare sig det handlar om misshandel av ”vanligt” slag eller sexuella övergrepp, är en oerhörd förbrytelse står utom allt tvivel, även om sådana övergrepp alltid har förekommit, och sannolikt alltid kommer att förekomma.

Makten över andra leder till frestelsen att missbruka makten – och föräldrars makt över sina barn är oändlig, precis som lärares och andra auktoriteters.

Maktens system inom hierarkier, ämbetsordningar, medför alltid en risk för missbruk och har alltid lett till missbruk, sedan mänsklighetens och de andra djurens tillkomst.

Religionernas och moralens organisering har ibland påverkat missbruket till det bättre, ibland förvärrat det; den som i vår tid har skildrat sådant med inträngande och genial historisk exakthet och djärvhet är förstås Michel Foucault i sina analyser av vansinnets, straffens och sexualitetens historia.

Religion, vetenskap och moral har blivit en klädnad för makten, en klädnad som ibland har stor skönhet, ibland gestaltar en outsäglig grymhet.

Nutida föreställningar om universella moraliska principer framstår i ett ljus som sentida uppvaknanden eller uppenbarelser, men ibland närmast som ett grymt skämt i förhållande till hur världen och människorna ser ut.

Föreställningen om att några särskilda moraliska eller religiösa principer skulle garantera att mäktiga institutioner – kulturella, kyrkliga, statliga eller privata – inte ägnar sig åt maktmissbruk eller skulle utesluta övergrepp mot undersåtar eller maktlösa är därmed också ett slags förljugen naivitet. Samma moraliska principer som ter sig som upplysta uppenbarelser tvingar oss just att inse begränsningen av dessa principers makt för institutionernas verkliga handlande – och för människor inom dessa institutioner. Detta gäller de svenska barnhemmen som under decennier misshandlat omhändertagna barn på alla plan – fysiskt, emotionellt, socialt, sexuellt – väl dokumenterat av utredningar och vetenskapliga undersökningar. Det gäller också liknande inrättningar i länder som Irland, där under ungefär samma tid den katolska kyrkan haft en roll som i praktiken liknade Östeuropas kommunistpartiers: en maktstruktur bakom och sammanvävd med den formella offentliga makten.

De övergrepp som begåtts inom båda dessa länders institutionella strukturer är slående lika: det behövs inga förklaringar om att det ena landet hade en postkolonial historia där kyrkan stod som företrädare för motståndet mot de brittiska ockupanterna, eller där den demokratiska arbetarrörelsens stat tagit på sig ansvaret för att i upplysningens namn omhänderta ett stort antal barn inom slutna institutioner.

Några föreställningar om ”värdegrunders” effekt på hur verklighetens människor och institutioner bär sig åt ger inte heller förklaringar. Värdegrunder kan man skriva på en kafferast, men hur människor gör bestäms av mycket mer komplexa sammanhang, och i sista hand av dem själva: ingen värdegrund eller social struktur tar ifrån en enskild människa ansvaret.

Sexualitetens historia är fylld av övergrepp, men också av lusten, den mångdimensionella lusten, till andra kroppar och andras själsliv. Lusten är ibland knuten just till makten: att bemäktiga sig den andra eller andra, att ”ha” eller ”ta” någon, kan ibland ses som en företeelse närmast oskiljaktig från lusten.

De otillbörliga lustarna har skildrats av Foucault – och även dess historiska förvecklingar. Lusten att bemäktiga sig de allra svagaste är det allra otillbörligaste – det är svårt att ens från det mest skeptiska perspektiv inta en neutral eller historiskt sval hållning till sådana förbrytelser som våldtäkt av ett barn innebär.

Och ändå är dessa förbrytelser – sällsynta men ändå förekommande – inom alla institutioner och organisationer som innehåller barn och vuxna i olika maktrelationer. Vi behöver bara tänka på de idealiserade skildringarna i vår barndoms ”Singleton”-böcker där engelska internatskolors fag-system beskrevs med stor förståelse som en del av livets hårda skola. I själva verket tycks detta system varit en upprepning av det antika Spartas system med ”mentorer” vars första uppgift var att våldta ynglingar och tvinga dem till underkastelse och blind lydnad. ”Singleton” – eller snarare förebilden Eton, uppväxtmiljö för den engelska eliten och de flesta premiärministrar, inklusive den senaste, skulle med denna insikt just förkroppsliga föreställningen om att ynglingar skall tuktas med kroppsaga och sexuell underkastelse för att kunna leda sitt land, sitt företag, eller sitt gods till framgång och storhet. I den meningen skulle hela den nu dominerande anglosaxiska kulturen, byggd på det lilla västeuropeiska örikets uppstigande till världsimperium, ses som knuten till denna den manliga sexuella underkastelsens maktstruktur.

Tanken svindlar, men kanske insikten om det mänskliga samhällets dolda komplexitet av grymhet, makt och lust ibland kan stävja våra föreställningar om det unika i upptäckta förbrytelser inom en eller annan, kyrklig, världslig eller privat, institutions murar. Polishus och fängelser, arbetsläger och militärkaserner, kloster, internatskolor och barnhem, Statens Institutionsstyrelses elevhem, teaterhus och sektcentra – men först av allt helt vanliga eller ovanliga familjer – ingen är befriad eller garanterad från risken för maktmissbruk. Vi har berättelser, otaliga sådana, om detta.

Att lusten och makten är en frestelse till grymhet och övergrepp – men också till lögn och förbannad dikt – är lika ovedersägliga delar av dessa sammanhang. Det gäller den katolska kyrkan, lika mycket som de svenska barnhemmen. Om det kan vara en sorglig insikt att just tron på det hinsides faktiskt inte förbättrar situationen, kan det kanske också vara en tröst att den sällan tycks förvärra den.

Kravet på erotisk avhållsamhet inom många religiösa institutioner – den katolska kyrkans prästerskap precis som den ortodoxa kyrkans episkopat – kan möjligen dra till sig personer som värderar traditionell heterosexuell erotik lägre än den livsuppgift man satt för sig – eller som helt enkelt inte har ett så starkt behov av erotisk kroppslig närhet som de flesta. Men insikten om styrkan av kroppsliga behov kan knappast förträngas: hunger, törst, utsöndringar och lusten till närhet till andra kroppar är lika lite som andra kroppsprocesser skilda från själsliga behov. Att en prövning av en prästkandidat eller en postulant till ett nunnekloster skulle kunna garantera, ens efter en mångårig process, att behovet av kroppslig närhet inte skulle kunna dyka upp är sannolikt en fåfäng förhoppning. Lika lite kan en sådan prövning säkra att inte några avvikande eller till och med brottsliga uttryck för dessa begär skulle kunna uppstå.

Insikten om att mänskliga begär till kroppslig kärlek och närhet mellan vuxna personer inte bara handlar om sexuella begär i sträng mening, det vill säga mellan biologiskt åtskilda kön, är ibland förträngd, ibland självklar, som i antika kulturer, eller i nutida västerländska samhällens alltmer utbredda motvilja mot att skilja mellan samkönad eller ”tvekönad” samlevnad.

Insynen i mänskliga institutioner är – definitionsmässigt – just begränsad: varje grupp måste just för att vara en grupp ha någon form av utestängning av andra grupper. Detta kan man med sorg i hjärtat konstatera.

Jens Cavallin är fil.dr i teoretisk filosofi, docent i Kultur och Samhälle, universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet.