Halvmesyrer räcker inte, Anders Piltz

I nr 3/2010 av Signum har Anders Piltz en artikel apropå de övergrepp mot minderåriga som blivit kända inom den katolska kyrkan. Piltz artikel väcker inledningsvis gott gensvar med sin klara markering mot dem vars förtroendemissbruk dragit vanära över deras ämbete. Fortsättningen väcker däremot hos oss, som evangelisk-lutherska vänner av ekumenik, stark undran om vart han ytterst vill nå. En strävan anas att se frågan i väl försonlig, överslätande dager.

Vi tycker att Piltz på olika sätt subtilt avlastar ansvarsfrågan från dem som misskött sitt gudomliga uppdrag att förmedla tro, hopp och kärlek till medmänniskan. Upprepas därmed inte sveket mot de drabbade, som både förlorat tron på Gud och tilltron till människor?

Ett relativiserande av ansvar tycks smyga sig in som en surdeg. Plötsligt märker läsaren att Piltz med frekvensresonemang och statistik omkastar ansvaret och skuldbelägger samhället i stort. Visst kan en oskyldig katolik som själv upprörs av övergreppen känna sig sårad: ”Man kan lätt göra skandalreportage om präster, nunnor och munkar varje dag intill domedag, om man är på det humöret” skriver Piltz. Att sådana svepande misstankar uppstår är tråkigt, men det får inte leda till att fakta döljs bakom självömkan och att offerrollen inverteras.

Känt är att brott begåtts även på andra håll. Men de tillhör, vare sig de skett i institutioner som familj, skola etc., i princip inte något som först nu blivit känt. De står tvärtom – till skillnad från de katolska övergreppen – ständigt i rampljuset, genomlyses och utreds, vilket Piltz själv påpekar, och tas framför allt på största allvar.

De katolska övergreppen är tyngre, ty när kärlekens företrädare och den svages försvarare plötsligt visar sitt Janusansikte och i kärlekens tecken förgriper sig på ”en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6), sviker vigda ämbetsbärare. Dessa bär ett högre ansvar än de andra förövarna. Att statistik anförs – där katolskt aktiva ställs mot allmänheten, fast frågan ju här gäller ämbetsbärare – får då närmast motsatt verkan. Metoden förringar gärningarna.

Dessa brott har begåtts under försvårande omständigheter, också i det att förövaren sökt intala sitt offer (och kanske andra) att agerandet är normalt. Det har talats om ”tystnadens kultur” – vilket ger en del chansen att moraliskt rädda sig genom att inget ha ”vetat”. Det otäcka ligger dock snarare i hur skamlöst öppen denna kultur kan ha varit. (Se t.ex. John S. Allens artikel i samma nummer av Signum).

När mediernas ”välsignade skärseld” som Piltz säger äntligen har tänts och i friskhetens tecken riktas mot kyrkans ämbetsbärare, borde vi vara vaksamma på att elden inte avleds och utslocknar. Detta riskerar att ske om man börjar ställa de kyrkliga övergreppen mot den allmänna (strukturella) synden i samhället i dag. Allvaret i vad just kyrkans ämbetsbärare har gjort utslätas och nedtonas.

Piltz är inne på tanken att tystnadsplikten inom bikt och själavård möjligen indirekt gjort det svårare att avslöja övergrepp. Men tystnadsplikten är väl till för att skydda konfidenten, inte de kyrkliga ämbetsbärare som kan misstänkas för brott? Att gränsdragningen kring tystnadsplikten skulle vara så svår är i varje fall knappast troligt.

En egenhet är att Piltz tycks ha svårt att godta gängse termer, då han talar om ”så kallad pedofili”. Men termen är vedertagen och används av den medicinska vetenskapen liksom av sjukvårdens myndigheter som en av flera så kallade parafilier. Termen finns även upptagen i sjukdomsklassifikationen ICD.

Fast Piltz säger sig önska en öppen process för att rena kyrkan från den skada som tillfogats, kan de ansvariga med hans medhåll ändå tänka att ’vi är inte värst’. Stämmer en sådan slutsats med vad vi vet om äkta förlåtelse? Är det inte så att den, som bär skuld, först måste bli medveten om den och genomlyst i all sin bräcklighet så att klarhet skapas, innan förlåtelse och försoning kan bli möjlig? Om inte, förnekar vi förlåtelsens grundförutsättningar.

Kanske som tröst förmodar så Piltz att de övergrepp som avslöjats kan öppna en ekumenisk chans. Detta kan framstå som lockande, inte minst då katolska kyrkan av vissa anses dålig eller ovillig till ekumenik. Bara inte avsikten här mera är att få med andra samfund i en kristen ”ödesgemenskap” (Piltz eget uttryck) vari det konkreta ansvaret än mer suddas ut.

Är, frågar Piltz till sist, det ”exklusiva intresse” (dvs. utan den relativisering som nämnts) som medier med flera i dag visar katolska synder sunt? Kanske inte, men också här tycks Piltz mera vilja sprida ansvaret än verka till exemepel för en mer adekvat pressbevakning. De som på angivet sätt kritiserar katolska kyrkan för det skedda misstänks i hans slutkläm för att försämra hela ”samhällsklimatet, samtalsklimatet”. Detta syns inte bara ogrundat. Det liknar också betänkligt vad britterna kallar to add insult to injury.

Det är lätt att inför dessa brott stanna upp i en primär reaktion av fysisk vämjelse (Piltz: ”ursinnig och kräkfärdig”). Men varför då inte gå vidare, det vill säga gå på djupet? Vi frågar oss vad Anders Piltz egentligen vill med sin artikel. Att fastslå de psykologiska skadorna av pedofili gör våra psykologer och psykiatrer. Meningen här var väl att klarlägga de teologiska och pastorala implikationerna av det skedda, inte att bidra till den mörkläggning och nedtoning som har vållat sådan olycka?

Michael von Langenberg är diakon, verksam i Svenska kyrkan och Carl Johan Ljungberg är Fil. dr i statsvetenskap.

Anders Piltz’ svar:

Jag tackar Michael von Langenberg och Carl Johan Ljungberg för deras uppriktiga reaktion på min artikel ”Sanningen befriar”. Jag personligen står för faktabeskrivningar och bedömningar i texten. Jag förstår uppriktigt sagt inte slutsatsen i insändaren, att jag med denna text vill ”bidra till den mörkläggning och nedtoning som har vållat sådan olycka”. Att sätta in de så kallade pedofilskandalerna i kyrkan (så kallade, eftersom en mindre del av fallen gäller barn före puberteten) i en större samhällskontext är inte ett försök att förringa dem, eftersom man måste ställa absoluta moraliska krav just på präster. Artikeln vill tvärtom uppmuntra till total genomlysning av allt som förevarit, så att offren upprättas och alla övergrepp begångna av kyrkans tjänare kan undvikas i fortsättningen. Jag konstaterar att några läsare inte har uppfattat denna avsikt.