Ukraina – tillbaka till ruta ett?

I en artikel i Wall Street Journal i oktober 2009, alltså drygt tre månader före presidentvalet i januari och februari 2010, skissade den ukrainska journalisten och människorättsaktivisten Myroslava Gongadze en dyster bild av den politiska situationen i Ukraina. Enligt Gongadzes åsikt hade landets utveckling och demokratisering fem år efter den orangea revolutionen tappat fart och samhället var på väg att falla tillbaka till gamla maktstrukturer. Myroslava Gongadze vet själv mycket väl vad hon talar om: Mordet på hennes man, Heorhij, även han journalist och människorättsaktivist, hade varit en av orsakerna till den orangea revolutionen hösten 2004. Ingen av de högt uppsatta politikerna under Kuchmaregimen, som hade varit inblandade i att ge i uppdrag att döda Heorhij Gongadze, har tills i dag blivit åtalad, även om den orangea revolutionens hjälte och senare presidenten Viktor Jusjtjenko hade lovat att hitta, åtala och döma dem som låg bakom mordet på journalisten. Bland annat därför har, enligt Myroslava Gongadze, Ukraina förlorat sin roll som föregångsland och förebild för de demokratiska oppositionsgrupperna och människorättsaktivisterna i Vitryssland och i Ryssland.

Fem år efter den orangea och provästliga revolutionen har dess protagonister, president Viktor Jusjtjenko och statsministern och presidentkandidaten Julia Tymosjenko, förlorat presidentvalet. Perioden innan dess präglades framför allt av inbördeskonflikter i det demokratiska lägret. Allt för mycket energi lades ner på den personliga fejden mellan statsministern och presidenten. Till detta kom också den globala finanskrisen, som drabbade Ukraina mycket hårt. Emellertid har landet under de senaste fem åren genomgått en demokratiseringsprocess: En levande debattkultur, ett friare pressväsende och ett allmänt klimat av öppenhet är tydliga resultat av den orangea revolutionen i Ukraina. Det inrättades också ett människorättskontor vid inrikesdepartementet som bland annat hade som uppgift att demokratisera poliskåren och förbättra mänskliga rättigheter i den offentliga förvaltningen. En grupp unga historiker fick i uppdrag att gå igenom KGB:s hemliga arkiv för att avslöja de mörkaste delarna av landets historia. Reformer genomfördes vid universiteten i syfte att utplåna korruption och anpassa det akademiska landskapet till europeisk standard. Tyvärr har den nye presidenten Janukovytj och den nya regeringen börjat att revidera några av dessa reformer: Historikerna vid det före detta KGB-arkivet har förlorat sina jobb och deras forskningsarbete har lagts på is. Janukovytj kallade själv vid ett möte i Europarådet i Strasbourg den av Stalin initierade svältkatastrofen i Ukraina på 30-talet för ”en tragisk olyckshändelse”, trots att ett 20-tal länder, däribland Vatikanen, betraktar händelsen som ett folkmord. Dessutom har människorättskontoret avvecklats och regeringen planerar att delvis återinföra det gamla regelverket vid universiteten, som återigen kan leda till främjandet av korruption och handel med diplom och examina. Pressfriheten i Ukraina har också inskränkts kraftigt under de senaste månaderna. Flera journalister klagar över massiv presscensur och enligt ett oberoende medieinstitut är det numera endast två mindre tv-bolag i Ukraina som sänder ocensurerade nyheter.

”Två Ukraina”

Den nye presidenten Janukovytj vann vid andra omgången i presidentvalet år 2010, men stödet för honom är inte jämnt fördelat i landet. När man ser på valresultaten blir det tydligt att Julia Tymosjenko vann valet i västra och centrala Ukraina (i 17 av 27 regioner) medan det i de tio syd- och östukrainska regionerna var Janukovytj som fick flest röster. Valresultatet illustrerade ännu en gång, att det finns en spricka för att inte säga en klyfta mellan en proukrainsk västlig och en mera prorysk eller ryskvänlig östlig del av landet.

Det talas ofta om de två Ukraina, två egentligen oförenliga delar av landet. En ukrainsktalande västukrainare från den centraleuropeiskt präglade staden Lviv i Galizien tycks inte ha något gemensamt med en gruvarbetare i industristaden Donetsk, i den typiskt sovjetiskt präglade Donbas-regionen. Visserligen är det en mycket klichéartad beskrivning av motsättningarna i landet, men det finns en viss sanning i detta. Orsakerna är framför allt historiska: Olika delar av Ukraina har under tidens lopp varit utsatta för olika politiska och kulturella inflytanden från grannländerna.

Stora delar av landet ingick mellan 1500- och 1600-talen i det polsk-litauiska samväldet, östra och centrala Ukraina var under många århundraden en del av Ryssland och sedan Sovjetunionen, västra Ukraina var under en längre period en del av Habsburgmonarkin. Under mellankrigstiden delades det västra Ukraina upp mellan Polen, Rumänien och Slovakien. Alla utländska makthavare har satt sitt kulturella avtryck på Ukraina. Först på 1800-talet, under den nationalromantiska tiden, och framför allt i de då österrikiska västukrainska provinserna Galizien och Bukovyna, fick ukrainare tillåtelse att utveckla sin egen nationella medvetenhet, medan publikationer i ukrainsk litteratur tidvis var förbjudna i den del av landet som kontrollerades av tsarriket. Även språket ukrainska var tidvis förbjudet. Under sovjettiden fanns det perioder då det ukrainska språket främjades men också perioder då det undertrycktes. Med undantag för en kort period under och efter första världskriget hade landet före 1991 aldrig varit självständigt. I västra Ukraina, som endast var ockuperat av Sovjetunionen i drygt 50 år, har man aldrig riktigt internaliserat sovjetiska idéer och rysk kultur. I diskussionen om landets identitet glöms dock centrala Ukraina med huvudstaden Kiev ofta bort. Den har på många sätt gjort den verkliga politiska och kulturella resan från Sovjetunionen till ett självständigt Ukraina. På samma sätt som östra Ukraina ingick också denna del av landet i det ryska riket i några århundraden, men befolkningen har trots allt bevarat sin ukrainska identitet. Vid parlamentsvalet 2002 och sedan vid presidentvalet 2004 röstade en klar majoritet i centrala Ukraina för den pro-västliga oppositionen och var därmed avgörande för demokratiseringen av landet. Centrala Ukraina med huvudstaden Kiev är den region som kanske har förändrats mest efter självständigheten, och den har varit en viktig motor för frihet och demokrati med efterverkningar för hela landet. Intressant är också att en stor andel av befolkningen i centrala Ukraina fortfarande är rysktalande.

Det religiösa landskapet

Den övervägande majoriteten av ukrainare är antingen ortodoxa eller katolska av bysantinsk rit. Men just de östkyrkliga kyrkorna i Ukraina talar inte med en enda röst. Detta blir bland annat tydligt genom hur de olika kyrkorna bedömer det politiska läget. Både den grekisk-katolska kyrkan och de två autokefala och icke-kanoniska ortodoxa kyrkorna stödde den demokratiska oppositionen under Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko, medan den orangea revolutionen pågick, men Moskvapatriarkatets företrädare i Ukraina gav däremot öppet sitt stöd åt presidentkandidaten Janukovytj. Från Pejerska Lavra-klostret, Moskvapatriarkatets andliga centrum i Ukraina, kom röster som varnade för en förlust av landets ortodoxa och östslaviska identitet, och man menade att det fanns ett existentiellt hot mot landets moral, genom västerländska värderingar. Även om kyrkorna i Ukraina under valrörelsen före presidentvalet 2010 har varit mera försiktiga i sina uttalanden och i sitt stöd för enskilda kandidater, så finns det dock också i dag samma prioriteringsmönster.

Det är inte lätt att beskriva den religiösa demografiska situationen i Ukraina. Det finns för det mesta inga medlemsregister och undersökningarna bygger genomgående på opinionsmätningar. Sammanfattande ges dock följande bild: I en opinionsmätning år 2003 angav 75 procent av den ukrainska befolkningen att de tror på Gud. I västra Ukraina var det över 90 procent av befolkningen men i de östliga landsdelarna endast 55 procent. I Galizien deltar mellan 30 och 40 procent av befolkningen varje söndag i en gudstjänst, medan det i de östra delarna av Ukraina endast är nio procent.

De troende av bysantinsk rit i Ukraina är splittrade mellan tre olika ortodoxa kyrkor och den ukrainska grekisk-katolska kyrkan. Enligt en opinionsmätning gjord år 2006 bekänner sig 26 procent av Ukrainas invånare till den ukrainska ortodoxa kyrkan som tillhör Moskvapatriarkatet. Omkring 50 procent av alla ukrainare förklarar sig tillhörande den ukrainska ortodoxa kyrkan under Kievpatriarkatet. Till den ukrainska ortodoxa autokefala kyrkan bekänner sig sju procent och till den ukrainska grekisk-katolska kyrkan mellan åtta och tio procent av befolkningen. Det finns också två procent romerska katoliker och omkring fem procent protestanter av olika samfund. Denna statistik, som indikerar en mycket stor uppslutning kring den ukrainska ortodoxa kyrkan som lyder under Kievpatriarkatet, kan dock ifrågasättas på basis av en opinionsundersökning från år 2003 som visade att en majoritet av ukrainarna kallar sig ortodoxa men egentligen är indifferenta till en speciell anknytning till någon av de tre större ortodoxa kyrkorna.

Vem är arvtagare till Kievriket?

Det finns i dagens Ukraina en rad historiska frågeställningar som är avgörande för Ukrainas självbild och framtidsvisioner. Särskilt andra världskriget uppfattas ofta olika av ukrainare i de västra och i de östra regionerna. Stora delar av befolkningen i västra Ukraina stöttade under andra världskriget den nationalistiskt orienterade ukrainska partisanarmén ”UPA”, som under krigets lopp kämpade både mot Nazityskland och mot Röda armén. För de flesta människor i östra Ukraina betyder däremot andra världskriget befrielsen av det sovjetiska Ukraina från nazisterna genom Röda armén och kommunistiska partisangrupper. I Ukrainas ”fjärran Östern” och vid Svarta havet, där den ”sovjetiska versionen” av det historiska minnet fortfarande dominerar, accepterar de flesta i befolkningen, särskilt i den äldre generationen, knappast en ”anti-sovjetisk” version av Ukrainas historia.

För att komma till den centrala historiska frågan, som är avgörande för tolkningen av Ukrainas identitet och legitimitet, måste man dock gå ännu längre tillbaka i tiden.

Frågan är, vem som är arvtagare till Kievriket (Kyiv Rus). För att ge den ukrainska staten legitimitet anser vissa politiker och historiker i Ukraina att den härstammar från Kievriket, men samma svar ger också de olika ortodoxa kyrkorna i Ukraina och formar på så sätt sin självbild. Dessutom används svaret på denna historiska fråga av den kyrkliga och politiska eliten i Ryssland för att manifestera sitt anspråk på inflytande i Ukraina. Kärnfrågan är nämligen, vem som egentligen är den legitime arvtagaren till Kievriket, som varade från 882 till 1240 och som under sin glansperiod omfattade dagens Vitryssland, större delen av dagens Ukraina och Slovakien samt de nordvästra delarna av dagens Ryssland. År 988 lät furst Vladimir döpa sig och detta ses som införandet av kristendomen i Kiev.

Det finns olika ”skolor” eller tankesätt som uttolkar Kievrikets betydelse på olika sätt. I Ryssland möter man framför allt den traditionella ryskvänliga och sedan den sovjetvänliga skolan. Den ryskvänliga skolan uppstod under tsarriket och har återuppstått i det post-sovjetiska Ryssland. Den sovjetvänliga och den ryskvänliga skolan har gemensamt att man prioriterar Ryssland som ledande östslavisk nation och anser, att makten efter sammanbrottet av Kievriket år 1100 flyttades vidare till Vladimir-Suzdal och sedan till Moskva och till det ryska imperiet. Den sovjetvänliga skolan skiljer sig från den ryskvänliga genom att den erkänner ukrainare och vitryssar som egna folk, något som i stor utsträckning saknas i en ryskvänlig historieskrivning. De sovjetvänliga och ryskvänliga skolorna är naturligtvis impopulära i Ukraina, eftersom båda uppfattas underminera grunden för hur Ukraina legitimerar sig som en oberoende stat.

I Ukraina har man mestadels ett annat synsätt på Kievriket. Den ukrainskvänliga skolan ser Kievriket som en distinkt proto-ukrainsk stat. När mongolerna förstörde Kiev, levde dess rike vidare i det galizisk-volhynska furstedömet, en efterföljarstat som omfattade dagens västra Ukraina. Denna teori, som framför allt är förknippad med Ukrainas förste president, Michailo Hrusjevskij (1866–1934), har sina anhängare i den västorienterade politiska eliten i Ukraina, som genom denna teori vill legitimera och förklara Ukrainas självständighet. Dessutom används denna teori också av de kretsar i landet som vill legitimera den ukrainska kyrkans självständighet från Moskva. Ett ukrainskvänligt sätt att närma sig dessa frågor förbiser dock den enorma betydelse som just Kievriket också har haft för Ryssland och Vitryssland. Anhängare av den östslaviska skolan avfärdar därför det ukrainskvänliga synsättet snarare som en nationalromantisk och politisk än som en akademisk teori. Den östslaviska skolan tolkar Kievriket som en protostat till de tre länderna – Ukraina, Vitryssland och Ryssland – som på lika villkor delar detta historiska arv, dock utan att egentligen ifrågasätta suveräniteten och den kulturella självständigheten i dagens Ukraina.

Tillhörighet till Moskva eller autokefali?

Tolkningen av Kievriket har alltså olika implikationer för landets självbild, både politiska, men också religiösa. Tolkningen är bland annat en viktig faktor för hur man i Ukraina i dag argumenterar för eller emot självständigheten för landets ortodoxi. Autokefaliuppfattningen företräds i dag i Ukraina av två kyrkor. Den första av dessa kyrkor, den ukrainska ortodoxa autokefala kyrkan (UOAK), grundades 1921 genom att förklara sig självständig från Moskvapatriarkatet. Efter endast några år började dock bolsjevikernas förföljelse av denna och kyrkan förbjöds. Kyrkan återuppstod igen under en kort period under andra världskriget och återetablerades 1990. Under de första åren av Ukrainas självständighet då många församlingar, särskilt i västra Ukraina, lämnade den rysk-ortodoxa kyrkan, som under sovjettiden var den enda tillåtna ortodoxa kyrkan, valde en del församlingar, som inte ville bli grekisk-katolska, att ansluta sig till UOAK. UOAK ser sig som en försvarare av det ukrainska språket och den ukrainska kulturen och legitimerar sitt självstyre genom det fornkyrkliga argumentet att varje kyrka i varje land måste vara självständig. Sedan nämns också ofta det kyrkohistoriska argumentet av denna kyrkas företrädare: att kyrkan i Ukraina förblev en delkyrka under patriarkatet i Konstantinopel, även när den ortodoxa kyrkan i Moskva förklarade sig självständig och blev ett eget patriarkat. Först år 1686 ställdes den ortodoxa kyrkan i Kiev under Moskvapatriarkatet, ett steg som inte har erkänts av Konstantinopel, vilket den ekumeniske patriarken Bartolomaios bekräftade vid sitt besök i Ukraina sommaren 2008. Även om den ukrainska ortodoxa autokefala kyrkan inte är en kanonisk kyrka, så har den dock goda men indirekta förbindelser med Konstantinopel tack vare de ukrainsk-ortodoxa utlandskyrkorna i USA och Europa, som i sin tur är kanoniska.

För att kunna förstå uppkomsten av den andra och mycket större autokefala kyrkan, den ukrainska ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet – är det nödvändigt att förstå den situation som uppstod i början av självständighetsåren i den ukrainska ortodoxa kyrkan som tillhör Moskvapatriarkatet. I januari 1990 fick det tidigare Kievexarkatet under den rysk-ortodoxa kyrkan ett nytt namn av patriarken i Moskva: Ukrainska ortodoxa kyrkan – Moskvapatriarkatet. I en viss omfattning garanterades självstyre, utan att man skulle förlora tillhörigheten till Moskvapatriarkatet. Den ukrainska biskopssynoden begärde i Kiev att kyrkan skulle bli helt självständig efter det att Ukraina hade blivit självständigt 1991. Begäran beviljades dock inte av patriarken i Moskva, och metropoliten Filaret (Denysenko) av Kiev avsattes. Den stora majoriteten av biskoparna tog slutligen avstånd från att stödja autokefalin. I maj 1992 valdes Volodimir, metropoliten i Rostov och Novocherkassij, till kyrkans nya överhuvud. Den avsatte metropoliten Filaret grundade sedan en utbrytarkyrka: Ukrainska ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet. Filaret utropade sig själv som patriark av denna kyrka 1995. Denna nya utbrytarkyrka får framför allt stöd från de politiker, som vill bygga upp en ukrainsk ortodox kyrka som ska erkännas av Konstantinopel. Dessa politiker har dessutom sedan länge försökt att övertala de två autokefala kyrkorna att förenas till en kyrka – hittills utan resultat.

Medan den ukrainska ortodoxa autokefala kyrkan lägger vikt vid den kulturella och etniska aspekten av autokefalin och därmed har stöd bland befolkningen i västra Ukraina och bland några av eliterna i centrala Ukraina, betonar Kievpatriarkatet mer en territoriell autokefali, som därigenom har lättare att förena troende från alla landsdelar.

Den grekisk-katolska kyrkan – stötesten eller motor i ekumeniken?

Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan går tillbaka till unionen i Brest (1595–1596), när metropoliten av Kiev, Michailo Rohoza, och flera andra ortodoxa biskopar underordnade sig påven i Rom men behöll sin egen bysantinska rit och kyrkliga identitet. Unionen var ett sätt att religiöst och kulturellt närma sig det litauisk-polska samväldet, som kontrollerade stora delar av Ukraina under denna tid. Dock önskade inte alla i den ortodoxa kyrkans hierarki unionen med Rom. Dessutom fanns det motstånd bland några präster och biskopar. Dessa skapade en konkurrerande ortodox hierarki, som 1686 formellt ställde sig under Moskvapatriarkatets ledning. Den grekisk-katolska kyrkan trängdes med tiden tillbaka från centrala Ukraina, men den har varit den dominerande kyrkan i Galizien i västra Ukraina. Kyrkan har spelat en viktig roll för skapandet av en ukrainsk identitet. Särskilt under metropoliten Andrej Sjeptitskijs tid, som varade från 1901 till 1944, togs många initiativ. Sjeptitskij återupplivade en grekisk-katolsk gren av Studitorden, han ”avlatiniserade” liturgin och under hans ledning byggdes sjukhus och startades ukrainska skolor och föreningar. Han främjade dessutom det ukrainska kulturlivet. Efter Sovjetunionens ockupation av västra Ukraina och tvångsanslutningen till den rysk-ortodoxa kyrkan år 1946 var kyrkan endast underjordiskt verksam; den blev officiellt tillåten först 1989. Tyvärr anses den grekisk-katolska kyrkan ofta som en stor stötesten i ekumeniska sammanhang och betraktas av många ortodoxa som ett instrument för den katolska kyrkan att kunna påverka och kontrollera kristna, som egentligen är ortodoxa. Dess styrka är dock att den också i dag, bland annat genom en satsning på socialapostolatet och på ett katolskt universitet, positivt påverkar det ukrainska samhället, vilket i längden också kan ha återverkningar på de ortodoxa kyrkorna.

Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan har också kommit med ett intressant svar på frågan hur man i Ukraina skulle kunna övervinna splittringen mellan kyrkorna av bysantinsk rit. Redan metropoliten Andrej Sjeptitskij drömde vid slutet av sitt liv om att alla kyrkor av bysantinsk rit i Ukraina skulle kunna återförenas till en kyrka, som i sin tur samtidigt kunde erkännas av både Konstantinopel och Rom. Ledarskapet för en enad ukrainsk kyrka av bysantinsk rit skulle dock i så fall inte ligga i en grekisk-katolsk biskops händer utan i en av de ortodoxa biskoparnas.

Denna idé togs åter upp i ett arbetsmaterial som den grekisk-katolska biskopssynoden behandlade år 2000. I denna text definierar den grekisk-katolska kyrkan sig själv inte som ett hinder i ekumeniken utan som nyckeln till en ekumenisk lösning. Skrivelsen hävdar att en enad kyrka i Ukraina som erkänns både av Rom och Konstantinopel i längden kan hjälpa till att lösa den ecklesiologiska konflikten mellan den ortodoxa lokalkyrkoprincipen och den västkyrkliga förståelsen av det påvliga primatet. Samtidigt eftersträvar de grekisk-katolska biskoparna en mer aktiv roll i förhandlingarna mellan ortodoxa och katoliker istället för att definieras som problem. Istället betraktar den grekisk-katolska kyrkan sig själv som en viktig byggsten i arbetet för en försoning och återförening mellan ortodoxa och katoliker. Det rådande splittrade kyrkliga läget i Ukraina och den nuvarande ofta komplicerade ekumeniska situationen gör det dock svårt att tro att den rekommenderade lösningen kan komma att genomföras inom den närmaste framtiden.

Patriark Kirill på besök i Ukraina

Mot bakgrund av den ofta komplicerade och spänningsladdade kyrkliga situationen är det inte förvånansvärt att besök av utländska religiösa ledare i Ukraina skapar både glädje och motstånd. När påven Johannes Paulus II besökte Ukraina år 2001, samlades 1 500 000 troende på flygplatsen i Lviv för att fira liturgin med den helige fadern. Samtidigt hördes det framför allt kritik från patriarken Aleksej II av Moskva, som angrep påven och beskyllde honom för att inte respektera uppdelningen mellan den väst- och östkyrkliga maktsfären. Aleksej II i sin tur ignorerades nästan av den ukrainska statsledningen vid sitt besök i Kiev år 2008. Några dagar tidigare hade däremot den ekumeniska patriarken Bartolomaios I tagits emot av presidenten som en statsgäst. Den före detta ukrainska presidenten Jusjtjenkos strategi var uppenbar: Medan man ville avvisa Moskvapatriarkatets krav på Kiev, eftersträvade man ett erkännande av den ortodoxa kyrkan i Ukraina genom Konstantinopel.

Sommaren 2009 var Kirill I, den nye patriarken av Moskva, på besök i Ukraina. Skillnaden mot Aleksej II var påfallande: Kirill valde ett mer försonligt tonläge. Några observatörer talade i detta sammanhang om en ny ”Ukrainapolitik” i den ryska ortodoxa kyrkan, om respekt för landets suveränitet och det ukrainska folket. Kirills officiella motto under visiten, vilket också kunde läsas på affischer och banderoller, var: ”Kirill är vår patriark” som enligt den officiella tolkningen skulle vittna om bevarandet av den andliga gemenskapen mellan de ukrainska och ryska folken. Kirill är mindre politisk i sin framtoning än sin föregångare. Under valrörelsen 2004 gav Aleksej II öppet sitt stöd åt den Moskvavänlige presidentkandidaten Viktor Janukovitj. Kirill yttrade sig före presidentvalet 2010 inte i denna fråga, och han verkar istället satsa mer på skapandet av en rysk-ukrainsk andlig enhet.

Kirill kommer dock att få problem med att övertyga många i Ukraina om att hans uppdrag bara är andligt, och tanken att ett oberoende Ukraina måste ha en oberoende ortodox kyrka har blivit en fast del i medvetandet hos många ukrainare. Denna uppfattning har blivit allt starkare under det senaste decenniet. Det är dessutom en försvårande faktor att patriarken av Moskva traditionellt har nära band till makthavarna i Kreml. Genom den mer utåtriktade och dialoginriktade politiken hos Kirill gentemot Vatikanen är det dock inte helt uteslutet att detta paradigmskifte i relationerna mellan Moskva och Heliga stolen också kan få positiva följdverkningar på den ekumeniska situationen i Ukraina.

Lika osäker och oöverskådlig som den kyrkliga situationen i Ukraina är, förefaller också landets framtida politiska kurs vara. Även om den orangea revolutionens motståndare nu återigen har kommit till makten, är det i dagsläget inte avgjort vilken politisk väg Ukraina kommer att ta i framtiden.

De senaste månadernas politiska utveckling tyder dock på en politisk och ekonomisk orientering bort från Europeiska unionen och Nato och tillbaka till Ryssland, samtidigt med en mycket oroväckande försämring av de mänskliga rättigheterna i landet. I denna situation är det viktigt att EU inte överlämnar Ukraina till Rysslands intressesfär utan istället aktivt stöder det ukrainska civilsamhället.

Rekommenderad litteratur för mer information:

Bremer, Thomas, ed. 2003. Religion und Nation: Die Situation der Kirchen in der Ukraine. Wiesbaden: Harraoswitz

Kuzio, Taras, ed. 2009. Democratic revolution, from Kuchmagate to Orange revolution. London: Routlege.

Onyshkevych, Larissa and Maria G. Rewakowicz, eds. 2009. Contemporary Ukraine on the Cultural Map of Europe. New York: ME Sharpe.

Plokhy, Serhii and Frank E. Sysyn, eds. 2006. Religion and Nation in Ukraine. Toronto: Canadian Instituite of Ukrainian Studies Press.

Ryabchuk, Mykola, 2006. Die reale und die imaginierte Ukraine. Berlin: Suhrkamp.

Senyk, Sophia, 1994.”A History of the Church in Ukraine”, Vol. I: To the End of the Thirteenth Century. Roma: Pontificium Institutum Studiorum Orientalium (Orientalia Christiania Analecta 243).

Christoph Hermann är jesuitpater, pol.mag. i statsvetenskap.