Omstridd biskopsvigning i den anglikanska kyrkan

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Anglikanska missionen i England, AMiE (Anglican Mission in England) har nyligen vigt en biskop för Storbritannien. Beslutet offentliggjordes samma dag som den skotska episkopalkyrkan – alltså den anglikanska kyrkan i Skottland – öppnade för vigning av samkönade par i början av juni 2017. Biskopsvigningen är anmärkningsvärd då det är kyrkor och biskopar inom den anglikanska kyrkogemenskapen (Anglican Communion) som står bakom den, och då det rör verkliga anglikanska kärnomården där den ”alternative” biskopen ska verka.

Biskopsvigningen följer mönstret från Nordamerika, där alternativa strukturer för mer konservativa anglikaner byggts upp under lång tid. Grupper av anglikaner sökte där från början pastoral översyn av biskopar från främst Afrika och Asien. Med tiden utvecklades det dock till en självständig kyrkostruktur, Anglican Church in North America (ACNA), som alltså är en mer konservativ parallellstruktur för anglikaner till det mer liberala The Episcopal Church (TEC).

En liknande utveckling är nu således på väg även på de brittiska öarna. Detta har en större tyngd, eftersom det nu handlar om biskopar som gör anspråk på jurisdiktion över områden som historiskt tillhör de verkliga kärnområdena för anglikanismen. Detta gäller särskilt provinsen Canterbury, vars ärkebiskop historiskt har setts som de anglikanska kyrkornas primas (den främste av de anglikanska kyrkornas biskopar).

Grupper som ACNA i Nordamerika och AMiE i Storbritannien tillhör en alternativ, mer konservativ, gemenskap av anglikanska kyrkor och grupper kallad Fellowship of Confessing Anglicans (FCA), ibland också kallad Global Anglican Future Conference (GAFCON) efter den konferens där gemenskapen eller nätverket grundades 2008. Tyngdpunkten ligger, som ovan noterats, i the Global South (dvs. i främst Afrika och Asien), och beroende på hur man räknar kan knappt eller drygt hälften av världens anglikaner sägas tillhöra denna alternativa struktur. En tung aktör inom FCA är anglikanska kyrkan i Nigeria, och dess ärkebiskop Nicholas Okoh. I den anglikanska kyrkan i Nigeria finns omkring 18 miljoner av den anglikanska kyrkogemenskapens totalt omkring 80 miljoner medlemmar.

Splittringen rör frågor om sexualitet och bibelsyn. De mer konservativa grupperna består främst av evangelikaler (eller ”lågkyrkliga”) men med vissa inslag av anglokatoliker (eller ”högkyrkliga”). Vilka är då dessa grupper?

Anglikaner delas traditionellt sett in i tre övergripande grupper: lågkyrkliga, bredkyrkliga och högkyrkliga. (Bredkyrkliga benämns på engelska med ett av språkets svåraste ord: latitudinarians.) Bredkyrkligheten växte fram under 1600-talet som en reaktion mot puritansk betoning av den personliga tron. Mot detta satte bredkyrkligheten en mer ”moderat”, eller ”bred”, inställning till specifika trosuttryck, vare sig det gällde personliga eller liturgiska uttryck. Högkyrkligheten växte också den fram under 1600-talet, och handlade från början om att betona att kyrka och stat skulle hålla ihop. Under 1800-talet förvandlades dock högkyrkligheten under påverkan av Oxfordrörelsen, vars medlemmar även kallades traktarianer eller anglokatoliker. Högkyrkligheten fick i och med detta betydelsen av att handla om en ”hög” syn på liturgi och ritual. Paradoxalt nog, mot bakgrund av högkyrklighetens bakgrund, fick denna rörelse en avgörande impuls genom reaktionerna mot inblandning av staten i kyrkans inre angelägenheter. Det är också mot bakgrund av ordet ”högkyrklig” som ordet ”lågkyrklig” ska förstås. Lågkyrkliga lägger således mindre vikt vid liturgin, men desto mer vid den personliga bibelläsningen. I korthet kan man säga att högkyrkliga betonar anglikanernas närhet till den katolska kyrkan, medan lågkyrkliga betonar anglikanernas närhet till de protestantiska kyrkorna. Bredkyrkliga, i sin tur, betonar vikten av inkludering och tolerans för olika trosuttryck, och har kommit att bli de starkaste förespråkarna för statskyrklighet i England.

Anglokatoliker utgör alltså en grupp, om än en dominerande sådan, inom högkyrkligheten. Och evangelikalerna – med sin betoning av troheten till Bibelns ord och av uppmaningen till mission – utgör en grupp, om än en dominerande sådan, inom lågkyrkligheten.

De som nu är mest aktiva för att skapa parallella kyrkliga strukturer i Nordamerika och Storbritannien är alltså evangelikala grupperingar, där stora delar finns i Afrika, men där betydande grupper också finns i Storbritannien och Nordamerika.

Företrädare för dessa alternativa, mer konservativa strukturer hänvisar till Athanasius den store (298–373) och dennes ingripande i andra stift i samband med de så kallade arianismstriderna under 300-talet för att berättiga sitt agerande. Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, som företräder de ”reguljära” strukturerna, hänvisar å sin sida till beslut under konciliet i Nicæa 325 som reglerar förhållandet mellan olika lokalkyrkor och som enligt honom förbjuder denna typ av agerande.

Beslutet om vigning av en biskop kom, som tidigare sagts, som ett svar på den skotska episkopalkyrkans beslut, men vigning sker uttryckligen också för att ge alternativ pastoral tillsyn även i England.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Anglikanska missionen i England, AMiE (Anglican Mission in England) har nyligen vigt en biskop för Storbritannien. Beslutet offentliggjordes samma dag som den skotska episkopalkyrkan – alltså den anglikanska kyrkan i Skottland – öppnade för vigning av samkönade par i början av juni 2017. Biskopsvigningen är anmärkningsvärd då det är kyrkor och biskopar inom den anglikanska kyrkogemenskapen (Anglican Communion) som står bakom den, och då det rör verkliga anglikanska kärnomården där den ”alternative” biskopen ska verka.

Biskopsvigningen följer mönstret från Nordamerika, där alternativa strukturer för mer konservativa anglikaner byggts upp under lång tid. Grupper av anglikaner sökte där från början pastoral översyn av biskopar från främst Afrika och Asien. Med tiden utvecklades det dock till en självständig kyrkostruktur, Anglican Church in North America (ACNA), som alltså är en mer konservativ parallellstruktur för anglikaner till det mer liberala The Episcopal Church (TEC).

En liknande utveckling är nu således på väg även på de brittiska öarna. Detta har en större tyngd, eftersom det nu handlar om biskopar som gör anspråk på jurisdiktion över områden som historiskt tillhör de verkliga kärnområdena för anglikanismen. Detta gäller särskilt provinsen Canterbury, vars ärkebiskop historiskt har setts som de anglikanska kyrkornas primas (den främste av de anglikanska kyrkornas biskopar).

Grupper som ACNA i Nordamerika och AMiE i Storbritannien tillhör en alternativ, mer konservativ, gemenskap av anglikanska kyrkor och grupper kallad Fellowship of Confessing Anglicans (FCA), ibland också kallad Global Anglican Future Conference (GAFCON) efter den konferens där gemenskapen eller nätverket grundades 2008. Tyngdpunkten ligger, som ovan noterats, i the Global South (dvs. i främst Afrika och Asien), och beroende på hur man räknar kan knappt eller drygt hälften av världens anglikaner sägas tillhöra denna alternativa struktur. En tung aktör inom FCA är anglikanska kyrkan i Nigeria, och dess ärkebiskop Nicholas Okoh. I den anglikanska kyrkan i Nigeria finns omkring 18 miljoner av den anglikanska kyrkogemenskapens totalt omkring 80 miljoner medlemmar.

Splittringen rör frågor om sexualitet och bibelsyn. De mer konservativa grupperna består främst av evangelikaler (eller ”lågkyrkliga”) men med vissa inslag av anglokatoliker (eller ”högkyrkliga”). Vilka är då dessa grupper?

Anglikaner delas traditionellt sett in i tre övergripande grupper: lågkyrkliga, bredkyrkliga och högkyrkliga. (Bredkyrkliga benämns på engelska med ett av språkets svåraste ord: latitudinarians.) Bredkyrkligheten växte fram under 1600-talet som en reaktion mot puritansk betoning av den personliga tron. Mot detta satte bredkyrkligheten en mer ”moderat”, eller ”bred”, inställning till specifika trosuttryck, vare sig det gällde personliga eller liturgiska uttryck. Högkyrkligheten växte också den fram under 1600-talet, och handlade från början om att betona att kyrka och stat skulle hålla ihop. Under 1800-talet förvandlades dock högkyrkligheten under påverkan av Oxfordrörelsen, vars medlemmar även kallades traktarianer eller anglokatoliker. Högkyrkligheten fick i och med detta betydelsen av att handla om en ”hög” syn på liturgi och ritual. Paradoxalt nog, mot bakgrund av högkyrklighetens bakgrund, fick denna rörelse en avgörande impuls genom reaktionerna mot inblandning av staten i kyrkans inre angelägenheter. Det är också mot bakgrund av ordet ”högkyrklig” som ordet ”lågkyrklig” ska förstås. Lågkyrkliga lägger således mindre vikt vid liturgin, men desto mer vid den personliga bibelläsningen. I korthet kan man säga att högkyrkliga betonar anglikanernas närhet till den katolska kyrkan, medan lågkyrkliga betonar anglikanernas närhet till de protestantiska kyrkorna. Bredkyrkliga, i sin tur, betonar vikten av inkludering och tolerans för olika trosuttryck, och har kommit att bli de starkaste förespråkarna för statskyrklighet i England.

Anglokatoliker utgör alltså en grupp, om än en dominerande sådan, inom högkyrkligheten. Och evangelikalerna – med sin betoning av troheten till Bibelns ord och av uppmaningen till mission – utgör en grupp, om än en dominerande sådan, inom lågkyrkligheten.

De som nu är mest aktiva för att skapa parallella kyrkliga strukturer i Nordamerika och Storbritannien är alltså evangelikala grupperingar, där stora delar finns i Afrika, men där betydande grupper också finns i Storbritannien och Nordamerika.

Företrädare för dessa alternativa, mer konservativa strukturer hänvisar till Athanasius den store (298–373) och dennes ingripande i andra stift i samband med de så kallade arianismstriderna under 300-talet för att berättiga sitt agerande. Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, som företräder de ”reguljära” strukturerna, hänvisar å sin sida till beslut under konciliet i Nicæa 325 som reglerar förhållandet mellan olika lokalkyrkor och som enligt honom förbjuder denna typ av agerande.

Beslutet om vigning av en biskop kom, som tidigare sagts, som ett svar på den skotska episkopalkyrkans beslut, men vigning sker uttryckligen också för att ge alternativ pastoral tillsyn även i England.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.