”Genom dig öppnades paradiset” – Gudsmoderns trädgård i bysantinsk tradition

Den som vill veta något om trädgårdarna i Bysans mer än tusenåriga senantika och medeltida historia, med centrum i dåtidens Konstantinopel, får söka bland beskrivningar och bilder som bevarats i jordbrukshandböcker, växtböcker och läkeböcker, i illuminerade manuskript, och förstås även i fortlevande traditioner, såsom i klosterträdgårdarna. Utgrävningar ger inte mycket information. Ofta har det som eventuellt varit kvar av forna tiders trädgårdar funnits i just de övre kulturlager som arkeologerna gjort sig av med för att nå längre ned.

Men det finns även ett mycket rikt material inom den ortodoxa kyrkans fromhets- och gudstjänstliv, där man alltsedan bysantinsk tid för samman Jungfru Maria, som firas som Gudsföderska och Gudsmoder – Theotokos – med just trädgården. Det görs i hymner och ikoner, i kyrkorummet och klostren, och vittnar om den stora betydelse som fruktbarhet och odlingar haft för den kristna trons framväxt i Medelhavsområdet. Här finns Gudsmoderns trädgård, men det är också så att Gudsmodern framställs som en trädgård. Hennes kvinnogestalt och betydelse för Guds frälsningsplan, hans oikonomia, gestaltas här med hjälp av grönska, blommor, frukt och skörd, genom blommande trädgårdar och bördiga fält, som ofta har tillgång till vatten från en källa, brunn eller fontän. Det rör sig om ett rikt och komplext bildspråk som har sin hemvist i trädgården, en trädgård som uppbär flera olika funktioner – allegoriska, liturgiska och litterära. Inte sällan är det just paradiset som avses.

Trädgården som mötesplats

Med bysantinska hymner avses en synnerligen rik tradition av liturgisk poesi, som består av en mängd olika genrer, såsom troparion, theotokion, kontakion och kanon, och som översatts till de olika folkspråk som används inom ortodoxa kyrkan. I dessa texter har Gudsmoderns trädgård samma funktion som trädgården i semitisk, persisk och romersk poesi, antika grekiska epos, medeltida kärleksberättelser och romaner, liksom senare tiders folksånger. Som Margaret Alexiou lyft fram fungerar trädgården i alla dessa kulturer och tider som en ideal, fulländad plats, en plats för hemliga möten. Gudsmoderns trädgård är dock inte en mötesplats för älskande par, inte heller en plats för uppvaktning och frierier. Ändå är det som om hymnerna och ikonerna ständigt leker med och förhåller sig till den här väletablerade synen på trädgården som en mötesplats för kärlekspar.

Inte minst Marias egen födelse och händelser i hennes liv, såsom bebådelsen, förknippas med trädgården: Enligt det apokryfiska Jakobs protoevangelium hade Maria gått för att hämta vatten i brunnen när hon först fick höra ängelns hälsning med budet om att hon skulle föda Guds son (kap 9). Före Maria promenerade en gång Anna, som kom att bli hennes mor, just i trädgården, bekymrad och bedjande över sin barnlöshet, då en ängel berättade för henne att hon skulle bli havande och föda ett barn (kap. 2–3), något som avbildas i övre hörnet av den ikon som kallas ”Joakims och Annas möte”. Det verkar som att dessa berättelser behöver utspelas i just en trädgård för att deras budskap om avlelse och havandeskap ska bli trovärdigt för åhörarna.

Också när Maria föder Jesusbarnet beskrivs det i hymnerna på ett sådant sätt att Betlehem, födelseplatsen, framställs som ett nytt Eden, som paradisets lustgård. I denna miljö föder, ammar och sköter modern sitt lilla barn. Trädgården blir här mötesplatsen inte för ett traditionellt kärlekspar men för det älskande par som består av modern och hennes nyfödda barn.

Gudsmoderns trädgård fungerar dessutom som platsen för de troende ortodoxa kristnas möte med Gud. Som deltagare i den ortodoxa traditionens nattvardsgudstjänst, ”den gudomliga liturgin”, samlas de troende inför Gudsmoderns trädgård. Den framställs symboliskt av kyrkorummets absid, där en ikon – en mosaik eller fresk – ofta avbildar Gudsföderskan, alltså jungfrun som är moder. De troende samlas här framför grindarna till hennes trädgård, det vill säga inför ikonostasens portar som leder in till altaret. Här står man väntande, bedjande, lovsjungande, och det är här man tar emot eukaristin, nattvarden.

Slutligen är Gudsmoderns trädgård också just vad klosterhalvön och munkrepubliken Athos kallas. Här är denna trädgård inte bara ett narrativt, symboliskt eller liturgiskt rum utan en alldeles verklig plats. Legenderna berättar hur det gick till när halvön med det höga berget i norra Grekland helgades till att bli just Gudsmoderns trädgård, dit inga andra kvinnor än hon själv får komma – inte ens djur, varken hönor eller kor. Männen, munkarna, förblir i Gudsmoderns trädgård hela sitt liv. Här har de åstadkommit rika odlingar och trädgårdar. Platsen är inte bara ett religiöst och kulturellt reservat utan lika mycket en botanisk sensation.

Trädgården som allegorisk plats

Kristen tro bygger på att Jesu liv, död och uppståndelse på ett allegoriskt vis tolkas som uppfyllelsen av det som profeterna lovat i Gamla testamentet. I dessa så kallade typologiska liknelser förekommer ofta blommor och växter i bildspråkets ena led. Så bygger exempelvis den välkända julpsalmen i katolsk och protestantisk tradition, ”Det är en ros utsprungen”, på att Jesajas profetia (11:1, 53:2) uppfyllts genom Kristi födelse. Denna och liknande tolkningar förekommer mycket ofta i bysantinska hymner. Jungfrun prisas där som den, som ur Jesse rot och stam frambringat den allsmäktiges blomma. En än mer glädjefylld hymn säger: ”Låt Jesse glädjas och David dansa, ty se, Jungfrun som är Guds planta har blomstrat med den blomma som är den levande Kristus.”

Enligt den typologiska tolkningsmodellen kan inte bara profetior utan även personer och händelser i Gamla testamentet uppfyllas och fullföljas av enskilda personer i evangelierna och händelser i Jesu liv. Ett välkänt exempel är att Maria, som säger ja till Gud och föder Guds son, ses som den nya Eva. Efter det att Eva tillsammans med Adam ätit av frukten från kunskapens träd och blivit utkörd ur Edens lustgård av Gud återställer Maria nu det som Eva brutit. Maria öppnar därigenom paradiset på nytt för människorna. Därför lovprisar man i de bysantinska hymnerna Maria som det nya paradiset, det andliga paradiset och det levande paradiset, i vars mitt livets träd står. Innebörden av Marias betydelse och gärning för människorna blir att hon genom sin livsfrukt reparerar den skada Eva en gång gjorde. Paradiset stängdes för Eva, men Maria öppnar det på nytt, såsom det sägs i en hymn av Josef Hymnografen: ”Gläd dig, rena Jungfru, du öppnade Eden som var stängt!”. På så vis fullbordas den ursprungliga tanken med paradiset.

Joseph Ledit har i sin omfattande materialsamling och studie Marie dans la liturgie de Byzance (1976) särskilt betonat hur viktig just denna bild av Maria som det andliga eller nya paradiset är för bysantinsk hymnografi och fromhet. Så är fallet i en av de främsta hymnerna till Gudsmoderns ära, som inleds: ”Över Dig, benådade, glädjer sig hela skapelsen.” Här sjungs att hela skapelsen och alla änglar och hela mänskligheten glädjer sig i henne, hon som är det andliga paradiset: ”Ty han gjorde ditt sköte till en tron / och din livmoder vidare än himlarna.” Till hymnen hör också en särskild rysk ikon med samma namn som hymnen, där Gudsmodern syns sitta på tronen omgiven av grönskan i det andliga paradiset, som samtidigt utgörs av hennes kropp.

Den typologiska tanken att paradiset åter har öppnats genom Kristi födelse i Betlehem framgår också tydligt av en av de mest älskade och sjungna hymnerna i ortodox tradition. Den kom till i Konstantinopel under tidigt 500-tal och är skriven av Romanos Meloden. I början av 1940-talet översattes den till svenska av Hjalmar Gullberg och kallades då ”Julhymn av Romanos”.

Precis som det berättas i Jakobs protoevangelium (kap. 12–16) äger födelsen här rum i en grotta (som tjänade som stall). Det är också denna grotta som avbildas i centrum av ortodoxa ikoner ägnade Kristi födelse, men i Gullbergs rimmade översättning nämns i stället för grottan dels ett skjul, dels ett stall:

Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden,
vars frukt ska läska oss på vandringsleden.
Förborgat i ett skjul är paradiset!
Där sprang en telning ur det torra riset
– där står i dag Försoningen i blom.
Där är den brunn som aldrig rinner tom,
det vatten som kung David eftertrått.
Där stillar jungfrun som ett barn har fått
den törst som Adams släkt och David led.
O stall som skänkte oss av jungfruns kved,
ett nyfött barn, av evighet Gud!

När det gäller en kvinna som föder har den ortodoxa traditionens grotta rika innebörder som stallet saknar. Grottan anknyter till arketyper som kan associeras med jorden som kvinnlig och som ett livgivande sköte. I Romanos julhymn dubbelexponeras därför bilden av grottan i jorden med Marias kropp och sköte – båda rymmer de paradiset. Redan i hymnens inledning presenteras denna tanke genom en parallellism mellan jungfrun, som föder den som står utanför tid och rum, och jorden, som då erbjuder vad den förmår, grottan.

Samtidigt skapas här en förväntan inför den eukaristi som senare ska firas. Thomas Arentzen har visat att hymnen, som är ett kontakion med starkt berättande och predikande drag, inte bara skrevs för liturgisk användning utan också för att reflektera den liturgiska situation där sången framförs. I kraft av barnets födelse, barnet som är ”av evighet Gud”, uppmanas den lyssnande församlingen att skynda för att ta del av alla paradisets ljuvligheter som nu blivit gripbara – att komma och se, komma och ta allt det goda och sköna som nämns i hymnen. Gullbergs svenska översättning återger något av denna innebörd, om också inte ordagrant: ”Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden.”

För moderna läsare kan julhymnens skildring av paradiset som födelseplatsen som en naturskön, behaglig plats med blommor vattnade av en brunn verka nästan realistiskt återgiven. Men här är syftet ett annat, att uttrycka hur Gamla testamentets profetior uppfylls då Maria föder Kristus. Platsen där födelsen äger rum utsmyckas därför med typologiska detaljer som valts just från växtvärlden, allt för att förstärka bilden av att paradiset nu öppnats på nytt. Där ”sprang en telning ur det torra riset” och står nu i blom. Den typologiska tolkningen ges redan inom samma strof: Blomman är ”Försoningen”.

Sammantaget blir effekten av hymnens inledning att födelseplatsen på typologiskt vis tolkas som paradiset, det som har öppnats på nytt och blivit tillgängligt genom att Maria, jungfrun och modern, föder barnet som är ”av evighet Gud”. Paradiset framställs samtidigt som en liturgisk plats och som begärligt, blomstrande och bevattnat – väl värt att anstränga sig för att nå.

Trädgården som locus amoenus

Den grönskande och välkomnande scen som målas upp i Romanos julhymn, i skildringen av Betlehem som det nya paradiset, påminner i hög grad om den antika litteraturens så kallade sköna och behagliga plats, locus amoenus, som återfinns bland annat hos Theokritos och Vergilius och är kännetecknande för idylldiktningen med dess pastorala, lantliga miljöer. Förutom av sin skönhet karaktäriseras denna plats av några träd som skänker skugga, en äng, en bäck eller källa, kanske också fågelsång och blommor och en lätt bris. Det rör sig här om ett litterärt topos som tagits i bruk för kristna syften, för att bilda miljö för hymnens lovsång av Marias betydelse och innebörden av barnets födelse för mänskligheten, att paradiset åter är öppnat.

Också den miljö där Höga visan utspelar sig kan sägas förebåda Gudsmoderns trädgård i ortodox tradition. Även om detta litterära landskap inte har grekiskt eller romerskt utan semitiskt ursprung, så har det av senare tiders författare uppfattats som ett slags locus amoenus. Joseph Ledit har uppmärksammat att Gudsmodern ofta beskrivs i bysantinska hymner på samma sätt som den älskade beskrivs i Höga visan – som en lilja.

Bildspråket i de bysantinska hymnerna svarar på så vis mot flera olika litterära grepp och tolkningsmöjligheter, som överlappar varandra: Blommorna som Maria liknas vid kan enligt typologisk tolkningsmodell anses förebåda hennes roll i Guds plan. Men det poetiska landskap där de växer – där semitisk tradition möter den klassiska litteraturen – kan också förstås såsom ett litterärt topos, som här används i en ny, kristen kontext. De olika kulturella, litterära och religiösa traditionerna samverkar här i beskrivningen av Gudsmoderns trädgård som en inbjudande plats, full av behag.

Trädgården som litterärt motiv

Som nämnts är trädgården ända sedan antiken ett mycket vanligt litterärt motiv. Särskilt den inhägnade, tillslutna trädgården fungerar som mötesplats för kärleksparet. Det finns många välbekanta romantiska berättelser från olika tider där flickan väntar på sin älskade i trädgården. Just kvinnogestalten associeras då ofta med den frodiga grönskan bakom muren eller staketet. I Höga visan är det bruden själv som framställs som den tillslutna trädgården. Trädgården som litterärt motiv ingår också i många bysantinska romaner (romances), och som Antony Littlewood har visat spelar de där en viktig psykologisk och erotisk roll. Inget enskilt inslag i beskrivningarna av dessa trädgårdar – varken muren, träden, blommorna, vinden eller vattnet – kan frias från misstankar om att bära på erotiska undermeningar, menar Littlewood. Ofta förekommer också olika hinder i berättelsen – en mur, ett staket, eller en stängd grind eller port – som mannen behöver forcera, och ibland finns där även en besvärlig trädgårdsmästare med uppgift att vakta flickan. Inhägnaden av trädgården och förseglingen av källan i Höga visan 4:12 kan vara exempel på sådana hinder. Men de olika hindrens narrativa funktion i berättelserna är egentligen inte att verkligen hindra och utestänga besökaren, men att kunna genomträngas, brytas sönder eller övervinnas. Som litterärt motiv framstår trädgården som en starkt sexualiserad plats, som kan associeras med kvinnokroppens mest intima delar.

Om man mot den här bakgrunden gör jämförelser med hur Gudsmodern skildras i de bysantinska hymnerna, så är det en förvisso ofta betonad teologisk poäng att det är hennes jungfrulighet som gör henne till ”en inhägnad trädgård” eller ”en förseglad källa”, precis som bruden, den älskade, i Höga visan. Men, för en typologisk tolkning räcker det inte att etablera likheten med den gammaltestamentliga texten, utan det behövs också en skillnad. Tanken är inte att historien ska upprepas utan fullföljas – det är Guds löften som ska uppfyllas. Därför är det så intressant att se hur Gudsmodern prisas som den som åstadkommer denna skillnad. I hymnerna är hon inte bara den tillslutna trädgården utan fastmer den tillgängliga trädgården, till vilken dörren blivit öppnad på nytt och dit åhöraren (läsaren, gudstjänstdeltagaren) bjuds in.

Jämfört med de liknande litterära motiven, där kvinnan stannar innanför den tillslutna trädgårdens gränser och väntar på att muren ska forceras, tar handlingen här en annan vändning: I de bysantinska hymnerna är det kvinnan, jungfrun som blivit moder, som låser upp porten, öppnar dörren och välkomnar dem som träder in i hennes trädgård, det nya paradiset.

Det tillslutna blir tillgängligt

I Akathistoshymnen, den främsta och längsta Gudsmodershymnen i bysantinsk tradition där jungfrun hälsas med en lång rad epitet som alla inleds av ”Gläd dig” (ängelns hälsning vid bebådelsen), sammanförs alla de olika funktioner hos Gudsmoderns trädgård som nämnts ovan. Jungfrun liknas här på många olika sätt vid trädgårdar och grönska, vid all slags bördig växtlighet. Här citeras Per Beskows översättning:

Gläd dig, ranka från ett aldrig vissnande skott,
gläd dig, rika förråd av frukt som aldrig förgår.

Gläd dig, åker med riklig skörd av förbarmande,
gläd dig, bord som dignar av nåd.
Gläd dig, du låter en ljuvlig äng blomma upp.

När dessa många epitet adderas till varandra i högläsning eller sång återger de en samlad bild av Gudsmodern som ett bördigt och blomstrande landskap, med trädgårdar, ängar, fält och träd, med knoppar, blommor och frukter. Sammantaget skapas en miljö som i hög grad påminner om den antika litteraturens locus amoenus. Men Gudsmodern framställs i Akathistoshymnen också som mötesplatsen mellan människan och Gud, ”Gläd dig, Guds välbehag till de dödliga, gläd dig, de dödligas frimodighet inför Gud”, och som kärleken, ”Gläd dig, kärlek som besegrar allt begär.” Vid flera tillfällen återkommer det att hon öppnat paradiset på nytt: ”gläd dig, genom dig öppnades paradiset. Gläd dig, nyckel till Kristi rike.” Hon har förnyat skapelsen: ”Gläd dig, i dig blir skapelsen ny, gläd dig, i dig blir Skaparen barn.” Bildspråket som liknar henne vid växtlighet och grönska förstärker så dessa aspekter: ”Gläd dig, du träd med sköna frukter som livnär de trogna, gläd dig, lummiga träd som ger åt skydd åt många.”

Akathistoshymnen framställer Gudsmodern som en trädgård, som en behagfull plats och en mötesplats. Men mötet sker här inte mellan en man och en kvinna utan mellan de dödliga människorna och Gud som är evig. Hymnens innebörd är dubbel: just som jungfrun en gång vågade möta Gud och föda hans son kan alla människor möta Gud och hans kärlek i hennes trädgård, det vill säga genom liturgisk handling, genom att läsa eller sjunga hymnen, och genom att delta i gudstjänsten.

I de bysantinska hymnerna är det inte bara så att Gudsmodern liknas vid en bördig åker, grönska, blommor och växtlighet, eller att hon kallas trädgård och det nya paradiset, eller att man berättar att paradiset är hennes särskilda plats, utan hon hyllas också som den som öppnar dörren till paradiset och välkomnar de troende dit in – hon är paradisets härskarinna och värdinna. Det bysantinska sättet att framställa Gudsmoderns trädgård kännetecknas av att det tillstängda vänds till öppenhet, av att det tillslutna vidgas och görs tillgängligt. Då kan till och med det paradoxala ske, att Gudsföderskan, samtidigt som hon hyllas som ”oförgänglighetens blomma” också lovsjungs som den som är aktiv och odlar och planterar, såsom det sägs i Akathistoshymnen: ”Gläd dig, du odlade den som odlar människor i kärlek, gläd dig, du planterade den som planterar vårt liv.”

Artikeln bygger på ett föredrag på Historiska museet i juni 2017, då de tre Medelhavsinstitutens vänföreningar anordnade temadagen ”Bilden av Bysans” till minnet av Sture Linnér. Texten är en omarbetad och förkortad version av en artikel på engelska i antologin Byzantine Gardens and Beyond (2013).

Litteratur

Alexiou, Margaret: After Antiquity: Greek Language, Myth, and Metaphor. Cornell University Press 2002.

Arentzen, Thomas: The Virgin in Song: Mary and the Poetry of Romanos the Melodist. University of Pennsylvania Press 2017.

Beskow, Per: Maria i kult, konst, vision, 2 uppl. Artos 2014.

Bodin, Per-Arne et al.: Det ofattbara undret: Maria, Guds moder i ortodox tradition. Artos 2003.

Ledit, Joseph: Marie dans la liturgie de Byzance. Éd. Beauchesne 1976.

Littlewood, Antony: ”Gardens of the Byzantine World”, i Byzantine Gardens and Beyond, red. Helena Bodin & Ragnar Hedlund. Uppsala University Press, 2013, s. 30–113.

Helena Bodin är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.