”Jeg vet ikke. Jeg er katolik.” Tro, religion och relationer i <i>Skam</i>

Sista avsnittet av den norska serien Skam har visats. En storslagen final, där en magnifik Sana Bakkoush står i centrum, drottninglik i guld och purpur. På eid-festen möts alla hennes vänner, alla de som vi lärt känna under seriens fyra säsonger; intrigtrådar knyts ihop, hintar om framtiden läggs ut, och Jonas håller ett tal till Sana som slår en referensbåge tillbaka till inledningen av det allra första avsnittet, det som började med hans reflektion över tillståndet i världen.

Att säga att Skam är populär är en underdrift. Serien har hängivna fans över hela världen, i alla åldrar, och har givit avtryck i olika slags medier, från instagram till tv, radio, podcasts, bloggar, fan fiction och tryckta flerfärgsmagasin och diskuterats och analyserats ur många aspekter. Formen för serien har också varit en del av denna multimedialitet, då den inte sänts i hela avsnitt vid en given tid i en tv-kanal varje vecka, utan klipp i olika längd har släppts online i realtid varje dag då de utspelats, och sedan har klippen samverkat med och kompletterats av sms och chattkonversationer mellan huvudpersonerna, och vidare utvidgats till att också omfatta youtube-kanaler med filmer som seriens karaktärer lagt upp. Till detta har också kommit låtlistor på Spotify, där det intelligenta musikvalet blivit än tydligare, då hela låtar kunnat höras med texter som på avgörande sätt kommenterar eller förutsäger skeendet. Det omsorgsfulla bakgrundsarbetet som seriens skapare och regissör, Julie Andem, har gjort har också blivit en del av framgången med Skam. Inspelningarna har föregåtts av enkäter, intervjuer, workshops och undersökningar om ungdomars tankar, vanor, relationer och attityder. Castingen gjordes tätt samman med skapandet av karaktärerna, så att dessa växte fram i samverkan med de personer som prövade för rollerna. Allt detta förarbete, tillsammans med en utsökt känsla för personregi, gör att autenticitetsfaktorn i Skam är skyhög. Det är närmast ofattbart att så många av de unga skådespelarna – och de är jämnåriga med sina roller – aldrig har gjort något i filmväg tidigare, så oerhört skickliga är de på att gestalta sina karaktärer.

Utan pekpinnar om ungas svårigheter

Serien handlar om en grupp ungdomar som går på Hartvig Nissens gymnasium i Oslo. Första säsongen följer vi Eva och hennes relation med pojkvännen Jonas, men också, inte minst, hur det är att komma som ny till ett sammanhang där man inte har någon vänkrets ännu och känner sig osäker på sig själv och hur detta påverkar alla ens relationer. Eva blir bekant, och sedan vän med Noora, Chris, Sana och Vilde och dessa fem utgör en av de viktigaste grupperingar som serien följer. I andra säsongen står Noora och kärleken i centrum, Eva blir mer av en bifigur. I skildringen av Noora handlar det särskilt om hennes självbild, både när det gäller utseendet, bokstavligen: ätstörningsproblematik finns närvarande och gestaltas på ett mycket fint sätt, men också när det gäller hennes självuppfattning i förhållande till de känslor hon upplever då hon blir förälskad i William, skolans populäraste kille, omåttligt rik, begåvad, snygg och ökänd för sina många sexpartners. Den tredje säsongen – av många tittare utnämnd till den absolut starkaste – skildrar hur Isak, som tidigare skymtat i utkanten av Evas och Nooras kompisgäng, möter kärleken på riktigt för första gången, med allt vad det innebär av att kastas mellan stormande lycka och nattsvart förtvivlan. Dessa tvära kast intensifieras av att hans älskade Even är bipolär. Samtidigt som Isaks komma ut-process skildras, så är det inte där huvudfokus ligger, det är inte det mest problematiska i Isaks liv, utan det som komplicerar relationen är framför allt Evens psykiska ohälsa, och även att han har en flickvän när de träffas. På ett lika fint och nyanserat sätt som ätstörningar togs upp i säsong två skildras Evens tillstånd och olika stadier av detta och hur Isak kommer att utvecklas i mötet med dessa svårigheter. Det är också en del av seriens styrka, att det aldrig är fråga om pedagogiska pekpinnar när det gäller att ta upp olika svårigheter som unga människor går igenom under dessa avgörande år i livet. I stället skildras det som händer som aspekter av livet, sådant det är i sin komplexitet, och särskilt förhöjt under de formativa åren, när känsligheten och utsattheten är som störst.

Tro, självbild och förväntningar

Livliga diskussioner har förts kring olika teman i serien, knutna till huvudpersonerna och det var med stor spänning som offentliggörandet av fjärde – och som det skulle visa sig, sista – säsongens huvudperson emotsågs. Då det visade sig att det var Sana Bakkoush som var centralfigur, ökade förväntningarna – men en viss oro kunde också förmärkas: Skulle Julie Andem gå i land med att skildra livet för en ung muslimsk kvinna i ett sekulariserat samhälle på ett lika trovärdigt sätt som hon lyckats med de tidigare säsongernas karaktärer? Skulle hon på samma intelligenta vis kunna hantera stereotyper och vända på dessa när det gällde Sana? En ung muslimsk kvinna, i hijab: något av det mest uppmärksammade, omdiskuterade, problematiserade och – för en del – provocerande som någon kan vara i dag. Denna oro var också min: uppmärksamheten skärptes på ett annat sätt inför den här säsongen, eftersom det föreföll som att svårigheterna och de möjliga fallgroparna var så många fler här. Hur navigera rätt i skildringen av Sana som individ och som representant för den muslimska tron? Hur undgå att göra henne till just en vandrande representant, men ”rätt sort”, för att bevisa, eller motbevisa, någon av alla de uppfattningar som cirkulerar kring unga muslimska kvinnor? Hur hitta en balans, så att hon framträder som en person i egen rätt med samma komplexitet som karaktärerna i de föregående säsongerna?

Ett genomgående tema i alla seriens säsonger har varit diskrepansen mellan vad en person verkligen känner och hur den uppfattar att den borde känna, eller tror att omgivningen förväntar sig, och hur konflikten mellan dessa självbilder hanteras. Eva kämpar med skuldkänslor över sveket mot bästa vännen och förälskelsen i Jonas, och hur hon ska få ihop dessa delvis motstridiga sidor av sig själv och kunna leva med dem. För Noora innebär förälskelsen i William att hon måste ompröva den uppfattning hon haft om sig själv som den som vet vad som är det rätta och handlar därefter. För Isak, som förälskar sig i Even, handlar det både om att inse att han är kär i en pojke, och att förhålla sig till sin egen – stereotypa – bild av hur en homosexuell man är, och senare att ompröva sin föreställning om psykiskt sjuka människor. För Sana blir det framför allt vänskaper som sätts på prov när hon i sina ansträngningar att få de olika delarna av identiteten att passa ihop, handlar på ett sätt som får oanade konsekvenser, men också familjerelationer och en spirande förälskelse komplicerar hennes tillvaro. I hennes liv finns dock ett inslag som inte på samma sätt är närvarande i de andras i och med hennes starka gudstro. Det är i krocken mellan de egna motstridiga känslorna, föreställningarna om och mötet med andras uppfattningar och känslor som jaget både blir synliggjort och kommer till korta, det är där omprövningarna sker för alla huvudpersonerna.

Kopplat till detta tema är också återkommande samtal kring och gestaltningar av de ofta komplicerade relationerna mellan tro och vetande, mellan känslor, begär och vilja och mellan avsikter och handlingar. Sanas person blir den tydligaste gestaltningen av konflikter som kan uppstå här, eftersom hon är aktivt och synligt troende. Men det finns också andra inslag i serien som kan kopplas till frågeställningar om tro och till religionens plats i en ung människas liv. De löper som en tydlig, om än tunn, tråd genom avsnitten. Så förekommer exempelvis en t-shirt med en korsfäst Kristus, den bärs av Eskild, Isak och Even vid olika tillfällen, och Noora har en ikon i bokhyllan i sitt rum. Flera psalmer ingår i soundtracket till serien, och ett avgörande ögonblick i relationen mellan Isak och Even i säsong tre utspelas i en kyrka, under en konsert där sångaren sjunger ”O Helga natt”.

Religion en tillgång eller belastning?

I Isaks liv representerar religionens, och trons, närvaro något signifikant annat än för Sana. Hans föräldrar är separerade och den enda kontakt han har med sin mamma, som har haft ett sammanbrott, är via sms. Hennes meddelanden utgörs av bibelcitat, så här kopplas tron till psykisk ohälsa, dess uttryck blir ett tecken på att hon är sjuk. Vi får också veta att Even under ett tidigare maniskt skov föresatt sig att lära sig Koranen på arabiska, och att han lärt sig texten utantill, i synnerhet de avsnitt som handlar om homosexualitet, i syfte att försöka ”bota” sig själv. Så här finns en introducerad koppling mellan religiös tro och psykisk instabilitet, en föreställd motsättning mellan tro och balanserat förnuft. Denna koppling återkommer också och sätts på prov i de diskussioner som Isak och Sana har när de samarbetar under sina biologilektioner. Isak får då representera en övertygelse om att vetenskapen är objektiv, förnuftig och modernt upplyst, ställd mot en konservativ och förtryckande religion. Sana argumenterar emot, och eftersom hon hela tiden framställts som en klarsynt, tydlig och genomskådande person ända från början, så blir hennes argumentation också övertygande.

Alkohol, sex och avhållsamhet

Det har gjorts jämförelser med Sana och unga kristna – att hon inte bara representerar muslimer, utan troende över huvud taget. Jämförelsen är intressant, då en fråga som sammanhänger med detta handlar om i vilken mån gudstro och trosutövning påverkar livet? Detta i synnerhet för en ung människa, och det synliggörs i Skam genom att vi får se hur Sanas trosutövning kan inrymmas i hennes liv som gymnasist i, som hon säger ”ett trolöst land”. Här menar jag att Julie Andem har byggt upp och bäddat för Sanas karaktär på ett så fint sätt, just när det gäller trons konsekvenser för de två aspekter av tonårslivet som står särskilt i fokus i Skam: alkohol och sex.

Mycket i huvudpersonernas liv kretsar kring dessa ting. Det handlar om vem som har åldern inne att köpa öl och vin, vem som känner någon som köper ut, vem de kan vara hos och ha ”vors” (förfest) – den som inte dricker alkohol blir tydligt synlig som avvikande. Här introducerar serien två karaktärer som inte dricker alkohol, men av olika skäl, redan i första säsongen. Att Sana inte dricker följer som ett självklart antagande utifrån vetskapen om att hon är muslim. Men inte heller Noora dricker alkohol; varför får vi veta först i andra säsongen, då hennes enda undantag från detta vid ett tillfälle får katastrofala konsekvenser. Så genom att framställa en person som väljer att avstå från alkohol av andra skäl än religiösa, öppnas för möjligheten att detta val normaliseras i högre grad, då det frikopplas från föreställningar om religiöst motiverade regler som verkar begränsande i en ung människas liv. Komplikationerna kring Sana och alkohol blir dock mer omfattande i fjärde säsongen, då det handlar om att det inte får finnas alkohol i hennes hem, och hennes föräldrar finner en kvarglömd flaska efter en fest som hastigt fått avbrytas. Men inte heller då framställs detta som ett uttryck för en repressiv utövning av religiöst dikterade regelverk, utan Sanas föräldrar är mer ledsna och bekymrade, och scenen där festdeltagarna snabbt måste avhysas, speglar också en liknande scen i säsong två, där Williams föräldrafria fest avslutas genom polisingripande då grannarna klagat. Så – återigen: likartade situationer, men olika förtecken, religiösa eller sekulära. Den avslutande eid-festen i seriens sista avsnitt är också på Sanas villkor, och alkoholfri. Så blir den ett tydligt exempel på hur en norm kan brytas, att det är möjligt att ha en rolig fest utan alkohol!

”Hooking” (hångla) diskuteras ständigt i serien: vem hookar med vem, vem som inte får hooka, vem som är sexuellt frustrerad, vem som är gravid, vem oskuld. Men, den första karaktär som introduceras i Skam som varken dricker alkohol eller hookar/har sex, är alltså inte Sana, som avstår av religiösa skäl, utan Noora, den coola, ”modellsmala”, politiskt och intellektuellt medvetna. För Nooras del klargörs skälen till varför hon avstår från sexuella relationer inte förrän sent i andra säsongen, även om hon säger till William att hon vill vänta tills hon gifter sig, och till vännerna att hon är oskuld. Inget av detta visar sig vara sant, utan orsakerna är mer traumatiska, men huvudpoängen är att redan från början har sambandet mellan att avstå från sex och alkohol och religion upphävts, och Andem synliggör på detta sätt att det finns andra skäl till att avstå, och att det ena inte är mer legitimt än det andra. Det blir också ett sätt att synliggöra vilka normer som kringgärdar bruket av alkohol och sexuella praktiker hos ungdomar, där det förväntade bruket av alkohol och de sexuella praktikerna tas som så för givna att det också blir som en sorts påbud.

Sana och Noora får en närmare relation i fjärde säsongen, även om den kompliceras av en begynnande förälskelse, och diverse missförstånd. De presenteras i serien både som en sorts motpoler och besläktade, då deras handlingar liknar varandra även om motiven för dem skiljer sig. Noora och Sana har redan tidigt i serien samtal om relationer, och Sana är den som övertygar Noora om att hon måste ge William en chans, att hon behöver se igenom hans yta och sina egna fördomar och möta människan. Det är också tack vare Sana som William och Noora återförenas i sista säsongen. Under ett av dessa samtal frågar Noora Sana om hon inte får lust någon gång att bara supa sig full och hooka? Sana svarar att visst händer det. Noora undrar då varför hon ändå inte gör det, när hon nu har lust till det, och Sanas svar är att hennes tro är starkare än hennes vilja. Det är ett yttrande som är centralt både för Sanas karaktär, och för de andra personerna i serien också, eftersom det handlar om vad de alla brottas med i sina liv: hur gör vi när känslor, begär, längtan är så starka att de går emot våra övertygelser, antingen de är grundade i religiös tro eller politisk, moralisk eller filosofisk övertygelse? Sanas mamma kommenterar senare att Sana just är så stark i sin tro, att det är något utmärkande för henne. Men vad är då skillnaden för en ung människa som är troende och en som inte är det – förutom den grundläggande, naturligtvis, i att ha en tro eller att inte ha den? Begränsas livet – sett från en icke-troendes horisont? Vilka restriktioner medför tron, och hur hanteras dessa i serien? I ett sekulariserat samhälle, som det skandinaviska, kan den troende uppfattas som exotisk och främmande på flera sätt, inte minst just för att trons vardagliga närvaro är mindre påtaglig.

Tron i vardagen

Det är inte bara i och med det faktum att Sana avstår från alkohol och sex som trons närvaro markeras i hennes liv, utan också genom en rad mer praktiska vardagliga aspekter. Så har hon exempelvis en böneapp i sin mobil som påminner henne om de dagliga bönestunderna, och med denna följer också de bestyr som hör samman med att kunna utföra bönen. I en scen är Sana på fest då appen kallar. Hon behöver tvätta av händer och ansikte, och sedan finna en avskild plats, med ett mjukt underlag. I ett tomt rum på festen ställer hon in riktningen genom kompassen i telefonen, och gör de inledande rörelserna i bönen. Men hennes stund får ett abrupt slut då ett hookande par kommer in i rummet för att få vara ifred, och Sana måste smyga sig ut utan att ha kunnat fullfölja bönestunden. Även hemma i avskildhet i sitt eget rum avbryts hon, då vännernas messande plingar i mobilen och stör koncentrationen. Under sista säsongen pågår också ramadan, fastans inverkan på tillvaron uppmärksammas. Det konkreta i att avstå från mat och dryck under de ljusa timmarna, och nedräkningen till maghrib, tidpunkten för fastans brytande på kvällen, gör Sana trött och matt och inte lika benägen att delta i dansen på Evas 18-årsfest. Men också fastans djupare innebörd: att reflektera över sina handlingar, att lägga sig vinn om att vara en god muslim genom att utföra goda handlingar, att vara en god medmänniska.

Fastan aktualiserar också Sanas ifrågasättande av de begränsningar som hon finner i islam, och som hon konfronteras med, när hon blir förälskad i Yousef, en vän till storebrodern Elias. Vi har redan sett hur Sanas blick på män är begärande, hur hon låter sina ögon vila på magrutor, ansikten och frisyrer, och senare osedd betraktar Yousef när han är på besök, när han dansar. Samtidigt är det redan etablerat att hon tänker hålla sig till föreskrifterna, att hennes tro är starkare än begäret, viljan att följa religiösa påbud övervinner lusten efter sex. Men ytterligare komplikationer tillkommer, då det visar sig att Yousef inte är troende. I ett samtal mellan Sana och Yousef om tro och religion, menar han att religionen skapar mer ångest och splittring i samhället och för människor än den för något gott med sig. Som exempel tar han upp synen på homosexualitet, men även synen på sex och jämställdhet mellan könen kommer upp till diskussion. Sana konfronterar också sin mamma i dessa frågor, då det visar sig att en muslimsk man kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna, men en muslimsk kvinna kan inte gifta sig med en icke-muslim. Modern har inget svar på varför det är så, men däremot vill hon tydliggöra för Sana skillnaden mellan förälskelse och kärlek, mellan ungdomens stormande känslor och det livslånga samarbete som ett äktenskap innebär. Hennes argument för att Sana ska, så småningom, men först när hon är tjugo, finna sig en man som delar hennes tro, är att det annars skulle bli så ensamt i en relation där inte den andre förstår vad det innebär att tro, och därmed inte kan vara ett stöd när tvivlet kommer.

Sana vacklar fram och åter i sitt förhållande till Yousef, beroende på hur hon å ena sidan tänker att det inte är någon idé att ge efter för känslan, när det ändå aldrig kan bli något, och å den andra verkar se att det finns möjligheter att ha en relation, utan att ha sex, och utan att behöva bestämma redan så tidigt vad det ska bli av den. Elias menar att Yousef är den mest muslimske man han känner: dricker inte, behandlar alla respektfullt. Och ställer frågan: vilket är bättre, att säga sig tro på Allah – men bryta mot regler om att dricka och behandla andra respektfullt, eller säga att man inte tror, men i handling vara en god troende i de viktiga avseendena. Läpparnas bekännelse eller en levd tro?

Samma tankegång återkommer i ett radioprogram som hörs i bakgrunden i Sanas kök, en engelsk röst som upprepar just det som Elias säger, och svarar att den rättfärdige i handling är den sanna muslimen. Ett annat tecken på det ifrågasättande och reflekterande förhållningssättet till religionen i Sanas familj syns i en detalj: helt hastigt visas i Sanas boktrave bredvid sängen Salman Rushdies roman The Satanic Verses, den bok som fick sådana förödande konsekvenser för författarens liv, då den uppfattades som så hädisk av de styrande i Iran att en dödsdom, fatwa, uttalades.

En annan konfliktpunkt som synliggörs genom Sanas gestalt, är också generationsmotsättningarna i en familj där föräldrarna invandrat och acklimatiserat sig på många sätt, men fortfarande bevarar en viss tveksamhet när det gäller en del seder och bruk, och inte riktigt förstår hur de betydligt mer självklart assimilerade ungdomarna lever.

Familjeliv och frånvaro av vuxna

Fjärde säsongen visar upp någonting så ovanligt i Skam som ett familjeliv, med närvarande föräldrar och syskon. Det är också något som diskuterats i olika sammanhang, hur de vuxna är så påtagligt frånvarande i serien. Evas föräldrar är skilda, hon bor med sin mamma i ett stort hus, men mamman är mest borta på jobbresor. Isaks föräldrar syns i sms, mamman framför allt i de återkommande bibelcitaten, pappan också som en lite tafatt röst på telefon, och varken Noora eller William lever med sina: William delar en luxuös lägenhet med sin psykopatiske bror, mamman är omgift på annan ort, pappan affärsman i London. Noora bor i kollektiv med Eskild och Linn, och pratar med sina föräldrar i telefon en gång i månaden. Men Sana har ett varmt och nära förhållande med sin mamma, och pappan förekommer som en vänlig figur i bakgrunden. Elias vänner är alltid hemma hos dem och spelar olika spel eller sportar, och när Even talar om tiden då han brukade umgås med dem, minns han med värme all den goda mat han brukade bjudas på. Samtidigt får vi se hur relationen mellan Sana och hennes mamma förändras, hur vuxenblivandet påverkar närheten mellan dem, och hur mammans oro tar sig tydligare uttryck. Oron gäller både den förlorade insynen i barnets liv, när det blir vuxet, men också hur Sana påverkas av att umgås mest med människor som inte delar hennes tro, och inte följer samma regler som hon. Men även om inte föräldrarna fullt ut förstår sina barn, så är det tydligt att det finns en värme och kärlek i familjen, och Sana kan prata med sin bror om de saker som hon inte kan dela med mamman.

Den fjärde säsongen av Skam tematiserar på ett fint sätt frågor kring tro och vetande, begär och känsla och prövar föreställningar om det upplyst sekulariserade kontra det trångsynt religiösa, och kopplar också detta till brännande frågor om rasism och fördomar av annat slag. I ett samtal mellan Isak och Sana – som har blivit omdiskuterat och livligt kommenterat i olika forum – ger Sana uttryck för sin frustration över att både möta alla möjliga fördomar från omgivningen, och att samtidigt känna sig ständigt otillräcklig som muslim, marockan, norsk, dotter, syster, vän, kvinna … Isak jämför med sina erfarenheter av att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle, men Sanas invändning är att det ju inte syns på honom, medan hennes hijab gör att människor drar alla möjliga förhastade slutsatser om henne, alltifrån att hon är terrorist till förtryckt och hjärntvättad.

Frågan om tron som handling eller ord och former, aktualiseras vackert i en scen mot slutet av näst sista avsnittet, då Yousef och Sana träffas kvällen innan han ska åka till Turkiet över sommaren. I scenen gestaltas tydligt hur deras relation bygger så mycket på samförstånd, på hur roligt de har tillsammans, hur de trivs i varandras sällskap. Men här visas också konkret hur Yousef inte bara är medveten om Sanas tro i ord, utan även i handling, då han sett till att ta med sig mat till henne eftersom de träffas vid den tidpunkt på kvällen då fastan bryts. Tillsammans äter de soppan hans mamma lagat, medan de diskuterar religionens roll i samhället. Sana reflekterar över att hon inte alls varit någon god människa under fastan, och att det nu bara är en vecka kvar av ramadan. En vecka till eid. Så aktualiseras frågan, igen: vilken skillnad är det mellan att vara troende eller icke-troende, när det gäller handlingar? Vilken betydelse har avsikten för den goda handlingen? Är den bättre om den bottnar i en tro, eller om den inte gör det? Fastans innebörd är ju också att tänka över sina handlingar, att handla gott – så vad betyder det då att Sana bryter fastans påbud här, att hon ber och avstår från att äta under de rätta tiderna, men att hon inte handlar gott, av rätt skäl?

Vi får aldrig se Yousef och Sana hooka, men den varma omfamning som avslutar deras möte andas kärlek och glad ömhet. Yousef är inte med vid den avslutande festen i sista avsnittet, men han skickar sms med bilder från Hagia Sofia i Istanbul, och skriver att han ska ta med sig Sana dit en dag. Deras möte gestaltar vad som är möjligt att uttrycka här inom religionens ramar: känslorna å ena sidan, men också vilka handlingar som är tillåtna, och hur en relation kan finnas inom detta ramverk – på ett annat sätt än vad normen i Sanas vänkrets säger, där sex är en självklar del.

Alla säsonger av Skam avslutas med en fest – i första är det julgranständning, i den andra firar William att han återtagit sin lägenhet från sin obehaglige bror med en sommarfest på takterrassen, i tredje är det julfest för kosegruppa hos kollektivet Eskild, Linn, Isak och Noora, och den fjärde avslutas med eid, festen som markerar slutet på ramadan, hemma hos Sana. Inför festen vill vännerna ordna en present för att visa sin uppskattning av henne, men de är osäkra på vad som är passande att ge vid en muslimsk högtid. Vilde frågar Mahdi i Isaks och Jonas kompisgäng vad man ger till en muslim och får svaret: ”Jeg vet ikke. Jeg er katolik.” Så synliggörs i en glimt både fördomar – varför Vilde utgår ifrån att Mahdi skulle vara muslim, på grund av hans hudfärg – och den goda viljan som ändå kan finnas bakom dem, och även att det finns andra troende än muslimer!

Det är ett vemodigt avsked från en av de bästa serier om ungdomar – för alla som någon gång varit unga – som gjorts, ett värdigt slut som på ett elegant sätt knyter ihop olika lösa trådar och infogar dem i den väv som de fyra säsongerna har utgjort. Det lämnar också tillräckligt med utrymme kvar för fantasin att spinna vidare på tänkbara förvecklingar efter seriens slut. Mycket kan ju hända än i deras liv, de går trots allt bara ut andra årskursen på gymnasiet!

Anna Cavallin är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.