En gigant i skymundan – Georg Philipp Telemann

Georg Philipp Telemann föddes i en luthersk prästfamilj, en av de många ur vilka otaliga framstående forskare, naturvetare, teologer och lärda framgick under 1700- och 1800-talet i Tyskland. Han skrev inte mindre än fyra självbiografier, framställningar som erbjuder detaljrika upplysningar om hans liv och verk. Under sin livstid var han firad som den störste tyske tonsättaren under 1700-talet, känd och beundrad långt utanför Tysklands gränser. Desto mera anmärkningsvärt är det att han efter sin död inom kort blev så nedvärderad och föraktad, bedömd som en konstnärlig andraplansfigur i jämförelse med sina samtida Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel, som båda värderade hans verk högt.

Telemanns far avled vid bara 39 års ålder och efterlämnade sin maka och sex barn. Den yngste, George Philipp, var då fyra år gammal. Förlusten av fadern verkar inte ha påverkat hans uppväxt nämnvärt. I skolan uppvisade han mönstergill flit, bemästrade tidigt latin och grekiska och lärde sig spela violin, flöjt och cittra. Redan som tioåring kunde han biträda kantorn vid sångövningarna, då denne hellre ägnade sig åt komposition, något som även stimulerade Telemann att med hjälp av partitur själv försöka sig på komposition. Av en organist fick han klaverundervisning, den enda musikundervisning han egentligen åtnjöt. Vid tolv års ålder skrev han en opera, Sigismundus, baserad på ett libretto av en Heinrich Postel från Hamburg, en opera som till och med uppfördes! Pojken var besatt av musik, men nu började släktingarna invända och varnade för en musikerkarriär. Musiker stod ju lågt på den sociala rangskalan och Telemann skriver själv att man vände sig till hans mor för att förhindra att han blev en ”gycklare, lindansare, spelman eller förevisare av murmeldjur”.
Man beslöt att skicka bort honom till Zellerfeld i Harz. Modern erinrade sig att hennes man varit studiekamrat med en Caspar Calvör vid universitetet i Helmsfeld, som hade tillträtt tjänsten som superintendent i Zellerfeld. Calvör hade rykte om sig att vara en begåvad lärd, som borde kunna anförtros uppfostran av trettonåringen och förhoppningsvis länka in honom på en seriös yrkesbana. Vad modern och de musikhatande släktingarna inte visste var att Calvör själv var en stor musikälskare, som 1702 gav ut ett betydande verk om kyrkomusik. Han var väl bevandrad i musikteori och minst av allt lämpad att tvinga bort unge Telemann från musiken. Trettonåringen fortsatte således med att öva violin, flöjt och klaver och började studera generalbas. Han komponerade motetter för kyrkokören, tillfällighetsstycken för stadsmusikanterna, som spelades vid dop, bröllop och andra festligheter och fick rycka in som organist då den ordinarie tidvis led svårt av gikt och inte kunde spela.

Nyheten om underbarnet spreds och då en Johann Christoph Losius, som hört talas om honom, erbjöd sig att bekosta vidareutbildning vid gymnasiet i Hildesheim, Andreanum, hade släktingarna i Magdeburg inga invändningar att sätta emot. Telemann, som vid det laget var sjutton år komponerade arior för de skådespel som Losius skrev år efter år. Men inte nog med det, han fördjupade sina studier i verk av bland andra Corelli och Caldara, som representerade den italienska stilen. Han besökte konserter med hovkapellen i Hannover och Braunschweig och lärde känna den franska stilen, representerad av Lully. Liksom han tidigare delvis på egen hand hade lärt sig klaverspel utvidgade han sina instrumentala färdigheter genom att ta upp oboe, chalumeau (en föregångare till klarinetten, lanserad av Johann Christoph Denner i Nürnberg 1690) viola da gamba, kontrabas och Quint-Posaune (bastrombon). I Hildesheim lärde han känna en jesuitpater Crispus, som var ansvarig för musiken i den katolska kyrkan. Denne gav honom i uppdrag att komponera kantater och uppföra dem i kyrkan i S:t Godehardklostret, en för den tiden ganska unik ”ekumenisk” insats.

Tjugo år gammal återvände han till Magdeburg och familjen. Där hade familjerådet bestämt att han skulle skrivas in vid universitetet i Leipzig och studera juridik. Det slumpade sig emellertid så att han råkade få dela studentrum med en äldre student, som hade väggarna behängda med musikinstrument. Juridikstudierna påbörjades aldrig och Telemann fortsatte sitt komponerande. En tonsättning av en psaltarpsalm, som uppfördes i Thomaskyrkan en söndag, tilltalade Leipzigs borgmästare så mycket att Telemann fick ett kontrakt om att var fjortonde dag leverera kompositioner för kyrkan. Modern och släkten fick ge med sig och han kunde nu med gott samvete ägna sig helt åt musiken. 1702 blev han utnämnd till direktör för den 1693 grundade operan, organist vid universitetskyrkan och Director Musices. Vid 23 års ålder blev han ansvarig för musiklivet i Leipzig. Han bedrev musikstudier tillsammans med den fyra år yngre Georg Friedrich Händel, som han träffat i Halle något år tidigare.

Under tiden i Leipzig fick Telemann år 1705 ett erbjudande från en Balthasar Erdmann, greve av Promnitz, att bli hovkapellmästare vid dennes hov i Sorau i Sachsen. Därifrån gjorde Telemann flera studieresor till bland annat Oberschlesien och Kraków, där han tog till sig polska former. Polsk musik var visserligen vid den tiden inte helt okänd i Tyskland – Bach hade ju med en polacca i första Brandenburgkonserten – men Telemann bearbetade polsk melodik och rytmik i sin kammarmusik och sina orkestersviter. Greven, som nyss återkommit från en resa till Frankrike, hade fått smak för fransk musik och Telemann, som kände dess stilarter efter sina besök i Hannover och Braunschweig, var inte sen att komponera orkestersviter i fransk stil.
Hans vistelse vid hovet i Sorau blev inte lång, ty när Karl XII under det stora nordiska kriget invaderade Sachsen och slottet tömdes sade Telemann upp sig och gjorde en studieresa till Paris. År 1708 blev han kapellmästare hos hertig Johann Wilhelm i Eisenach. Här blev han hovkompositör med uppgift att svara för såväl musiken i kyrkan som vid hovet. Till sitt förfogande hade han en förstklassig orkester och kör. Eftersom han själv uppträdde som tenorsolist i sina kantater bör han även ha haft en välskolad stämma. Som organist i Georgenkirche hade han en kusin till Johann Sebastian Bach, Johann Bernard.

1709 bad han om semester för att kunna återvända till Sorau för att gifta sig med Amalie Luise Juliane Eberlin, jämnårig med honom. Den äktenskapliga lyckan blev emellertid kort. I januari 1711 födde Amalie en dotter men avled en vecka senare i barnsängsfeber i likhet med så många mödrar vid denna tid. Att Telemann sörjde henne djupt framgår av den långa nekrolog han författade på vers.

Kort dessförinnan hade han blivit utnämnd till hovsekreterare hos hertigen med rangen Hofrat, vilket var ett steg uppåt på den sociala rangskalan. Musiker räknades ju annars till tjänstefolket, och när de inte musicerade måste de stå till tjänst även som lakejer i livré, drevkarlar vid jakter och liknande. Så var det för Johann Sebastian Bach vid hovet i Weimar. 1709 gjorde Telemann hans bekantskap och de tycks ha träffats många gånger tills Telemann lämnade Eisenach. Att Bach uppskattade hans musik framgår bland annat av att avskrifter av olika verk av Telemann återfanns i Bachs kvarlåtenskap. När Bachs andre son, Carl Philipp Emanuel, föddes 1714 bodde Telemann i Frankfurt am Main men ombads bli pojkens dopfadder. Denne kom senare att bli hans efterträdare i Hamburg.
1712 lämnade Telemann sin tjänst vid hovet i Eisenach och flyttade över till Frankfurt am Main, där han hade sökt tjänsten som Director Musices efter Johann Heinrich Christians frånfälle. Han var trött på hovlivet och ville gärna komma till en ”Republick” och få en socialt säkrare ställning.
Frankfurt am Main var en fri riksstad med cirka 30 000 invånare och styrdes av ett råd av höga borgare, som accepterade hans ansökan. I februari 1712 utnämndes han till Kapellmeister och Director Musices vid Barfußerkirche. Musikaliskt sett var Frankfurt för Telemann visserligen en fruktbar period, men han var eftersökt på många ställen och fick det ena frestande anbudet efter det andra från olika furstehov: Gotha, Weimar och Eisenach. Han stannade trots detta i Frankfurt, där han nu var en av de högst avlönade anställda. Och han behövde goda inkomster, eftersom han år 1714 hade gift sig med den 17-åriga Maria Catharina Textor, dotter till en rådsmedlem. Äktenskapet blev inte lyckligt, varom mera nedan. Anbuden från furstehoven tvangs han säga nej till, inte minst för hustruns skull. Det oaktat gjorde han 1719 en resa till Dresden med anledning av den sachsiske kurfurstens bröllop. Här bevistade han operan och mötet med operans värld väckte hos honom längtan att åter skriva för scenen. Frankfurt hade ingen operascen, men 1720 skrev Telemann en opera Der geduldige Sokrates, till ett libretto av Johann Ulrich König. Uruppförandet ägde rum i Hamburg, en stad med vilken han haft förbindelser tidigare. Den berömde författaren, musikteoretikern och kompositören Johann Matheson, som var verksam i Hamburg, bad honom 1718 skriva ett förord i form av en självbiografi till hans Große General-Baß-Schule. Telemann hade också tonsatt texter av Barthold Hinrich Brocke, som valts in i Hamburgs senat, bland annat ett passionsoratorium Der für die Sünde der Welt gemartete und sterbende Jesus (1716), varför Hamburg kom att bli ett lockande mål.

I april 1721 avled i Hamburg Joachim Gerstenbüttel, kantor i Johanneum, stadens gymnasium och Director Musices för de fem huvudkyrkorna. Under sina 46 år på posten hade den sjuklige, hypokondriske och kverulantiske mannen misskött sin tjänst och förlorat all auktoritet. Stadens fäder hade länge velat få en ny kraft på posten och den 10 juli 1721 valde rådet Telemann som efterträdare. Han och hans verk var kända sedan tidigare och två inflytelserika rådsmedlemmar hade föreslagit honom, dels den ovannämnde Brocke, dels Erdmann Neumeister, prost vid Jacobikirche, vars kantattexter Telemann hade tonsatt.
Även konsertpubliken i Hamburg var bekant med Telemanns musik. Brockes passionsoratorium och några av hans Frühlingskantaten var mycket uppskattade och Der geduldige Sokrates var en publikfavorit.

I och med tillträdandet av sin tjänst i Hamburg hade Telemann nått höjdpunkten på sin karriär. Han anställdes som Director Musices vid Hamburgs fem största kyrkor, en befattning han skulle inneha till sin död. Det ålåg honom att skriva två kantater varje vecka till högmässan på söndagarna, samtidigt som han komponerade sakral musik för alla typer av förrättningar och evenemang som ägde rum i en stad av Hamburgs dignitet. Utöver detta undervisade han i sång och musikteori samt ledde ett Collegium Musicum som gav konserter varje eller varannan vecka. Parallellt med detta var han under en tid också chef för Hamburgs lokala operahus, men operan drabbades snart av en ekonomisk kris och avvecklades. Emellertid möttes han av kritik från kyrkligt håll, där man ansåg att han ägnade för mycket tid åt den världsliga musiken. Då Johann Kuhnau, kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig, avled 1722 började stadens fäder leta efter en efterträdare. Telemann sökte posten, men i Hamburg var man så mån om att behålla honom att han kunde förhandla sig till en löneförhöjning. Kuhnaus efterträdare blev Johann Sebastian Bach, sedan en viss Christoph Graupner avböjt erbjudandet.
Telemann kunde således glädja sig åt yttre framgångar, men hans hemliv var allt annat än lyckligt. Maria Catharina hade visserligen fött sex barn, men hon var också notoriskt otrogen, hade många utomäktenskapliga förbindelser och ådrog sig väldiga spelskulder, som maken tvingades betala. Det skrevs till och med nidvisor i Hamburg om äktenskapet och 1732 körde Telemann ut hustrun och skickade henne tillbaka till släktingarna i Frankfurt am Main, dock utan att formellt skilja sig från henne.
Hösten 1737 gjorde Telemann en resa till Paris. Hans verk var redan kända och uppskattade i Frankrike, där man annars inte hade mycket till övers för tysk musik, och sju av dem förelåg i tryck. I Paris stannade han i åtta månader och vid en concert spirituel i Tuilerierna fick han framföra sin tonsättning av psaltarpsalmen 71 (72 i Luthers bibelöversättning) för sopran, alt, baryton, femstämmig kör och stor orkester, som fick ett positivt mottagande.
Vid återkomsten till Hamburg i maj 1738 möttes han av ett varningsbrev från vännen Brocke av vilket framgick att det höjts klagomål från skolmyndigheterna över Telemanns skötsel av skolmusiken. Därtill var man kritisk mot hans många resor till kurorten Bad Pyrmont och hans långa frånvaro i Frankrike. Detta till trots tycks man ha varit angelägen att behålla honom i Hamburg.
Telemanns återstående år i Hamburg präglades av stor produktivitet in i det sista. Hans passionsoratorium Der Tod Jesu (TWV 5:6) till en sentimental text av Karl Wilhelm Ramler följdes av flera kyrkliga kompositioner. Vid meddelandet om jordbävningskatastrofen i Lissabon den 1 november 1755 utlystes en särskild faste-, bot- och böndag i Hamburg den 11 mars 1756 och för gudstjänsten tonsatte Telemann en textparafras över psaltarpsalmerna 8 respektive 29, Der große Name Gottes in eine Arie und Ode, welche man die donnernde nennet, av Johann Andreas Cramer, predikant i Köpenhamn. Rådet i Hamburg översände en gåva till den portugisiske kungen på 150 000 hamburgska mark som bidrag till återuppbyggnaden efter katastrofen. Telemanns Donner-Ode möttes av begeistring vid uruppförandet. Hans sista verk, en Markuspassion, tillkom 1767, delvis med hjälp av andra händer och blev hans avsked till livet.

Efter Telemanns död föll hans verk mer och mer i glömska. Visserligen uppfördes hans musik i Hamburg och hans efterträdare, Carl Philipp Emanuel Bach, vårdade sig om arvet från sin dopfadder fram till sin bortgång 1788, men musiksmaken hade ändrats och man brydde sig på den tiden inte om äldre musik, nytt skulle det vara.

Telemann kan sägas ha slagit en bro mellan senbarocken och den begynnande klassicismen, ty han var alltid intresserad av att pröva nya klanger. 1800-talets romantiska dyrkan av det ensamma geniet fokuserade emellertid Johann Sebastian Bach, vars verk återupptäckts av bland andra Mendelssohn. Den förste Bach-biografen, Philipp Spitta (1841–1894), var den som kontrasterade ”den djupsinnige, grubblande mystikern” Bach mot den ”ytlige” Telemann, som outtröttligt hade kunnat skriva så många verk i olika stilarter och genrer, operor, passioner, kantater och oräkneliga kammarmusikverk och vad värre var: han var finansiellt framgångsrik! Spitta avfärdade Telemann som en Vielschreiber (mångsysslare). Om man räknar från 1691, då han enligt egen utsago började komponera, fram till dödsåret 1767, åstadkom han 3 621 verk på 76 år. Som en jämförelse kan man peka på Franz Schubert, som dog vid 30 års ålder och då hade skrivit 998 verk. Joseph Haydn var en annan oerhört produktiv tonsättare (bland annat 104 symfonier, 126 barytontrios, 73 stråkkvartetter, 52 klaversonater och 31 klavertrios). Ingen har kallat dem Vielschreiber!
Telemann blev också anklagad för ojämn kvalitet av Spitta. Naturligtvis visste han att exeempelvis Bachs kantater var tillkomna under tidspress, ibland med undermåliga texter, vilket påverkat deras kvalitet, något som dock ursäktades, men att många av Telemanns verk tillkommit under precis samma villkor lades den senare till last. Spitta berömde kantaten Ich weiß, daß mein Erlöser lebt (BWV 160) som en ”gripande melodisk klenod” – tråkigt nog (för Spitta) har det sedan visat sig att det var Telemann som skrivit den. Även andra Bachkännare har gjort liknande missar. Albert Schweitzer (1875–1965) höjde inledningskören till kantaten So du mit deinem Munde (VWV 145) till skyarna som ”Bachs mest intressanta textdeklamation”. Men även detta verk kom från Telemanns penna! Som ovan nämnts fanns det många verk av Telemann i Bachs kvarlåtenskap.
Tyvärr brydde sig kritikerna under 1800-talet inte om att närmare forska om Telemann utan upprepade bara slentrianmässigt vad andra hade skrivit om honom. Hugo Riemann (1849–1919) skrev 1882: ”Telemann var urbilden av en tysk som komponerade ’å tjänstens vägnar’, och som med beundransvärd snabbhet skrev ned sina verk just när han behövde dem för stunden, enligt önskemål. Hans stil var flytande och korrekt och han behärskade kontrapunkt väl. Men i hans verk saknas Bachs djup, gedigenhet och grundlighet.”

Först under 1900-talet började Georg Philipp Telemanns verk långsamt omvärderas.

Litteratur

Eckhart Kleßmann: Georg Philipp Telemann, i serien Hamburger Köpfe, Ellert & Richert Verlag.

Siegbert Rampe: Georg Philipp Telemann und seine Zeit, Laaber Verlag, Laaber 2017.

Sven Heilo är fil.kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.