Ondskan i Zimbabwe

Den humanitära situationen i Zimbabwe är sedan lång tid mycket tillspetsad och även efter valen i somras fortsätter den politiska dragkampen mellan president Robert Mugabe och oppositionsledaren Morgan Tsvangirai med ständigt nya förvecklingar och intriger. I det följande publicerar vi en predikan av Dieter Scholz, som är jesuit och biskop i stiftet Chinhoyi i Zimbabwe. Predikan hölls i S:ta Clara kyrka i Nürnberg den 29 september, i samband med att biskop Scholz gjorde en rundresa i olika europeiska länder för att informera om den katastrofala situationen i Zimbabwe. I en intervju efter gudstjänsten i Nürnberg förklarade biskop Scholz att han för egen del inte tror att det finns någon fredlig lösning på konflikten i sikte så länge Robert Mugabe sitter kvar vid makten. Länge har den katolska biskopskonferensen i landet varit splittrad i sin bedömning av läget, men i ett pastoralt herdabrev förra våren lyckades man enas om en gemensam kritisk hållning gentemot regeringens politik. I sin predikan berättar biskop Scholz om regeringens reaktion på biskoparnas herdabrev. Dieter Scholz föddes i Tyskland 1938, och han har varit verksam som präst i Zimbabwe (respektive Rhodesia) i mer än fyrtio år, sedan år 2006 som biskop.

UJ

I en av de liturgiska bönerna på denna dag, ärkeänglarnas festdag, heter det: ”Gud, du styr allt med makt och vishet: du tilldelar änglar och människor deras olika tjänster. Låt inte ondskans makt ta överhanden utan sänd dina heliga änglar, som står inför dig i himlen, in i denna värld, så att de kan skydda oss mot all ofärd.”

Denna bön om hjälp och bistånd från de heliga änglarna har jag ånyo förstått på ett intensivt och personligt sätt under de senaste 18 månaderna, eftersom ondskans makt verkligen har tagit överhand i vårt land Zimbabwe. Med ondskans makt menar jag inte det onda som en abstraktion utan den Onde som en personlig ande, som har tagit människor i besittning, människor som har överfallits av och dukat under för frestelsen till makt, rikedom och arrogans. Härvidlag handlar det inte om människor som vi, grovt uttryckt, skulle beteckna som hedningar utan om kristna, döpta katoliker, som går i kyrkan på söndagarna och tar emot sakramenten.

I vårt herdabrev till skärtorsdagen 2007 – ”Gud hör skriet från de förtryckta” – har vi uttryckligen tagit upp detta fenomen: att många av våra kristna knäböjer bredvid varandra på söndagarna, sitter bredvid varandra, ber och sjunger tillsammans och tillsammans ber förböner om fred och rättfärdighet och tar emot samme Kristi kropp, för att nästa dag tortera och döda. Att vi träffat en öm punkt med vårt herdabrev visade den reaktion som omedelbart följde. I veckan efter påsk stormade inrikesministern – en döpt katolik, som polisen lyder under, och som tidigare hade krävt att han personligen skulle vara med och bära kistan med min företrädare, biskop Helmut Reckter, till graven – rasande in i mitt biskopshus i Chinhoyi för att protestera mot herdabrevet. Under påskveckan var jag bortrest på pastoralbesök i Marymount Mission, och därför ledde det den gången inte till någon ytterligare direktkonfrontation. Ministern gav därnäst luft åt sin vrede i en artikel i en ledande dagstidning och lät sedan tillkalla den påvlige nuntien för att bana väg för ett personligt besvärsbesök hos påven i Rom. Från Rom kom ett elegant diplomatiskt svar att den helige fadern endast mottar statsöverhuvuden, inga inrikesministrar. Därför torde dr Chombo vara vänlig att vända sig till biskopskonferensen, som ju när allt kommer omkring hade författat herdabrevet och som säkerligen gärna skulle stå till förfogande med ytterligare upplysningar. Så kom det sig, att detta minnesvärda möte med ministern och hans tjugo man starka delegation av stålhårda katolska partimedlemmar, däribland också rektorn för det katolska universitetet i Zimbabwe, ägde rum på eftermiddagen den 6 december 2007 i vårt pastoralcentrum i Chinhoyi, vars direktor, pater Robert Machingura, likaså var närvarande. Den manstarka delegationen vände sig öppet mot oss åtta biskopar.

Under en hel timme läste ministern upp en våldsam protestskrivelse, som en präst i vårt grannstift hade författat på uppdrag av delegationen, något som jag fick reda på i efterhand.

Vad som hände under de följande månaderna, mellan slutet av mars till början av juli detta år i Zimbabwe, överträffade vida de anklagelser och farhågor som vi biskopar givit uttryck för i vårt gemensamma herdabrev. Under fem veckor hölls resultatet av valet den 29 mars hemligt. Sedan sänktes den övertygande valsegern för oppositionen med några procent och regeringspartiets nederlag förbättrades med några procent, så att ett avgörande val mellan Robert Mugabe och oppositionsledaren Morgan Tsvangirai blev nödvändigt. Detta val fastställdes att äga rum den 27 juni.

Under perioden mellan de två valen blev tiotusentals människor brutalt slagna, tusentals blev torterade, hundratals mördades, därför att de tillhörde oppositionspartiet, eller därför att någon falskeligen hade angivit dem för att vara medlemmar av oppositionen.

Så blev den 62-årige fadern till en av mina seminarister, som vigts till diakon i januari, inför ögonen på sin fru och sina barn pryglad till döds med träplankor av en milishord.

En ung man, Joshua Backacheza, ungdomsledare i vårt pastorat i Banket – pater Wolfgang Thamm är kyrkoherde där – blev bortförd i slutet av maj. Tre veckor senare blev hans lemlästade och halvt förbrända kropp återfunnen på en plats söder om huvudstaden Harare. Uppenbarligen hade man stuckit ut båda hans ögon före hans död. Vid tiden för bortrövandet hade han redan befunnit sig i skydd i ett gömställe. Agenter från säkerhetstjänsten besökte den skola, där hans yngre bror studerade, och erbjöd honom att man skulle betala skolavgiften för de närmaste två åren, eftersom han var begåvad och hade uppnått goda studieresultat. Han och hans äldre bror måste bara underteckna avtalet. Pojken anropade sin bror i mobiltelefonen. När Joshua anlände, blev han häktad och bortsläpad.

I Chiweshe hämtades nattetid en 27-årig ung familjefar ur sin säng av ett milisförband, anfört av en parlamentsledamot från detta distrikt. Man förde honom till en klippa bakom byns hyddor och piskade honom. Därefter trampade parlamentsledamoten sönder hans genitalier med sina stövelklackar. Den unge mannen avled av sina skador följande morgon.

Liknande grymheter var dittills inte kända i Zimbabwe. Vi fick reda på att det bland bödlarna fanns afrikaner med främmande ansiktsdrag och ett i vårt område okänt språk. Vi antar, att det rör sig om hutu-flyktingar, som var delaktiga i folkmorden i Rwanda och som har funnit en tillflykt i Zimbabwe. Uppenbarligen hade man hotat dem med att de skulle bli återskickade till sitt land om de inte tog del i tortyren.

Under samma tid, mellan slutet av mars och början av juli, fick unga präster i vårt stift brev och telefonsamtal om att man skulle behandla dem på samma sätt, om de inte upphörde med att predika i herdabrevets anda. De flesta hotelserna kom från våra egna troende, som vi varje söndag ser i gudstjänsten och som vi räcker Kristi kropp. Under de 45 år, som jag har arbetat i Rhodesia, senare Zimbabwe, som missionär, har jag aldrig mött ondskan så påtagligt och direkt som under dessa månader.

Därför kan jag verkligen av hela mitt hjärta be dagens bön: ”Låt inte ondskans makt ta överhanden utan sänd dina heliga änglar, som står inför dig i himlen, in i denna värld, så att de kan skydda oss mot all ofärd. Amen.”

Översättning: Elisabeth Stenborg