Varning för hjärnspöken

Hur får man bort religionen från den offentliga arenan, från samhällslivet och kulturen? Hur kan man begränsa dess inflytande och hålla den inspärrad bakom privatlivets fyra väggar? Uppgiften har visat sig svårare än mången sekulariseringsivrare förmodat. Under större delen av 1900-talet var det inget fel på trosvissheten bland religionskritikerna. Högre utbildningsnivå i kombination med vetenskapens landvinningar skulle förpassa det gamla spöket från förgångna tider dit där det hör hemma, längst in i den mörkaste delen av den privata vintergarderoben. Så småningom skulle eländet vara helt bortglömt.

På senare år har trenden vänt och sekulariseringsivrarna har drabbats av tvivel. Man är orolig för att något är i görningen i skumrasket, att religionen håller på att vakna till liv igen. Också religionskritikern PC Jersild, som regelbundet skriver om religionens problematiska sidor i Dagens Nyheter, tvivlar på att religionen ligger i själatåget. Härförleden konstaterade han uppgivet: ”Vid sidan om globaliseringen, klimatfrågan och rysk revanschism är religionens återkomst den starkaste trenden i dagens värld.” (DN 20/9) En tidigare religionskritiker som dragit liknande slutsatser är filosofen Jürgen Habermas. Ännu i början på 1980-talet förutspådde han att religionen inte skulle ha någon funktion att fylla i framtidens samhälle. Numera tror han att religionen har kommit för att stanna.Han menar dessutom att det är något positivt.

Religionens återuppvaknande i vår tid står naturligtvis inte oemotsagt. Somliga ägnar avsevärd energi åt att varna allmänheten för spökets återkomst. På den internationella arenan möter man namn som Richard Dawkins, Sam Harris, Christopher Hitchens och Michel Onfray. Med kraftfulla penseldrag målar de bilden av hur religionen skrämmer vettet ur barn, hur den förgiftar kulturen och underminerar både samhällsmoral och vetenskap. Dawkins förklarar att de flesta troende tänker i samma banor som Usama bin Ladin (Illusionen om Gud, s. 21), Harris beskriver hur muslimerna kräver respekt för antisemitism, hedersmord och gruppvåldtäkter (Brev till en kristen nation, s. 80), medan Onfray ser religionens kärna i viljan till folkmord och följaktligen kräver att de troende inte ska ha samma mänskliga rättigheter som andra (Handbok för ateister, s. 207–233, 256). En mera vederstygglig häxa än religionen får man leta länge efter.

I Sverige är tonläget inte lika uppskruvat, men inte heller här saknas övertramp. Lars Bern, styrelseledamot i förbundet Humanisterna, publicerade i slutet av september en artikel på debattsajten Newsmill där katolicismen sägs vara världens största hot mot den medicinska utvecklingen, eftersom man inte ställer upp på idén om en närmast ohämmad manipulation av den mänskliga arvsmassan. I hastigheten glömmer Bern att nämna att medicinska fakulteter vid katolska universitet liksom ett oräkneligt antal enskilda katolska forskare världen över dagligen bidrar till den medicinska vetenskapens fortsatta framsteg.

Att Lars Bern inte är ensam om sin bild av den katolska kyrkan framgår av en krönika av Anna Larsson i Svenska Dagbladet där påven beskrivs utspökad som en gubbe i klänning och lustig hatt. Här råder ingen tvekan om att påven är en riktigt ljusskygg gestalt: ”I Vatikanstaten i Rom finns en stol i vilken små onda män avlöser varandra. Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band.” (SvD 10/10)

Religionsspöket är inte enbart ett mass-medialt fenomen. Man kan stöta på det även inom universitetsvärlden. I samband med utnämningen av ny rektor för Lunds universitet framlade sju lärare vid den naturvetenskapliga fakulteten betänkligheter till universitetsstyrelsen med anledning av att denna nominerat Per Eriksson till ny rektor. Professor Eriksson är dokumenterat välkvalificerad för tjänsten. Han har tidigare bland annat varit rektor för Blekinge tekniska högskola och anses då ha gett prov på utomordentligt skickligt ledarskap. Givetvis var det inte heller detta som föranledde betänkligheterna. Men Eriksson har sina rötter i pingströrelsen och är medlem i en baptistförsamling. Det gav anledning till oro. Förutom att protesten i sig dokumenterar tvivel på att universitets procedurer för framtagande av ny rektor fungerar på ett tillförlitligt sätt, frågar sig vän av ordning vad frågan om religionstillhörighet har med saken att göra. Säkert vill ingen ha tillbaka gamla tiders arbetsförbud motiverade enbart med hänvisning till religionstillhörighet. I ett mångkulturellt och upplyst samhälle med religionsfrihet borde den typen av argument kunna förpassas till skräpkammaren.

Men hur ska man då göra om man faktiskt tycker att religionens återkomst är oroande eller kanske direkt skrämmande? En konstruktiv strategi skulle kunna bestå i att försöka övervinna sin beröringsångest och upprätta gemensamma kontaktytor. Spöken brukar bli mindre skrämmande när de kommer ut i dagsljuset. Det innebär naturligtvis inte att religionskritikern fördenskull överger sin grundläggande skepsis gentemot fenomenet ifråga. Som det allra mesta här i världen är religion på gott och ont och inte sällan förtjänar den att kritiseras, understundom i starka ordalag. Men kritiken underminerar sig själv när den skjuter över målet genom att, som så ofta i den offentliga debatten, utgå från rena nidbilder av den religiösa tron. Det gäller alltså att försöka se fenomenet i ett mera rimligt och rättvisande ljus. Inte så lite av vår tids nya, aggressiva religionskritik bygger på okunnighet och fördomar. Allt färre i vårt samhälle har personligen nära kontakter med religiösa samfund och troende människor. Och det som man inte känner till skapar lätt misstänksamhet och oro. För att lösa den problematiken behöver man få bättre kännedom om det som hittills varit obekant. Religion kan förvisso ge upphov till elände och bör då kritiseras, men den skapar också väldigt mycket gott. Och ingen bör dömas ohörd enbart på ryktesspridning. Alla baptister i Skåne är inte homofoba motståndare till evolutionsteorin.

Kanske kunde man föreslå ett litet tankeexperiment där man vänder på steken. Att för ett ögonblick tänka tanken att religion också fyller positiva funktioner i människors liv. Att tron ger mening och livsglädje åt miljoner och miljoner människor världen över. Att den faktiskt har lagt grunden för vår västerländska civilisation, inklusive dess utbildningsväsen, sjukvård och kultur. Kanske vågar man snudda vid den djärva tanken att den förre påven var den enskilt viktigaste personen för nedrivandet av järnridån och befrielsen av Östeuropas folk från kommunismens diktatur. Och att den nuvarande påven är den internationellt mest kraftfulla och effektiva kritikern av Bushs krigföring i Irak. Så får religionen mindre skrämmande och mera rimliga, mänskliga drag.