Tre poeter

Kanske av en slump har våren bjudit på tre diktsamlingar med rötter i de tre stora abrahamitiska religionerna. Mohamed Omars Parakletos (Ruin), Tobias Berggrens Intifada (Bonniers) och Peter Lucas Erixons Sista rester av det vilda (Trombone) återvänder alla till de urgamla texterna och lyfter in dem i det samtida språkflödet. Om de har något mer gemensamt än så? Kanske detta att de ingår i ett mer övergripande sammanhang där religiösa föreställningar återigen blir synliga i konsten och offentligheten i en tid då den militanta ateismen tror sig äga problemformuleringsprivilegiet. Situationen kan påminna en del om 50-talet då betydande religiösa författarskap som Birgitta Trotzigs, Ingemar Leckius’ och Majken Johanssons började växa medan Ingemar Hedenius och andra försökte röka ut det heliga.

Evangelisten Johannes låter Jesus tala om Parakletos, Hjälparen som skall komma när han själv är borta. Kristen tradition har alltid tolkat Parakletos som den helige Ande. Muslimer, som ser Jesus som en i raden av profeter, identifierar Hjälparen med Mohammed, fullbordaren av kunskapen om Gud. Det är alltså inte så underligt att Mohamed Omar ger sin nya diktsamling ett grekiskt namn. Boken är en lovsång och en glödande kärleksförklaring till Profeten – Omar säger hellre Aposteln.

Om man får tro bokens förord har texterna sin upprinnelse i försöket att skriva en fackbok om islam, en bok där faktarutorna alltmer började ta gestalt som dikt. Samtidigt talar författaren om att han fått flera ”visioner” av Mohammed (Omars stavning) under arbetet med boken, både i sömnen och i vaket tillstånd. Så tvinnas det sakliga och det visionära samman i texterna där hänvisningar till Bibeln och Koranen är organiskt inlemmade i texten. Författaren ser starka traditionssamband mellan judendom, kristendom och islam, och dikterna klingar både av koranverser och psaltarpsalmer.

Här finns dock ett av problemen med boken. Mohamed Omars vers lever inte upp till sina förebilder språkligt och rytmiskt. Han drömmer i förordet om att de skall tonsättas och sjungas. Jag tror inte att det kommer att ske eftersom de är så föga sångbart skrivna. Det kan ha att göra med att de är formade eller undfångna i ögonblicket och inte har utsatts för någon bearbetning eller finish inför publiceringen. Det hade behövts. Också dispositionen skulle ha mått väl av en och annan eftertanke. Omar är den här gången ett offer för sin inspiration och sin begåvning. Jag ser boken som ett mycket intressant misslyckande av en av de få verkligt originella svenska poeter som debuterat det senaste decenniet. Det som tidigare utgjort hans signum – de överraskande mötena mellan olika traditioner – blir här ett mer endimensionellt försök att skriva i endast en av dem. Han skriver helig text utan att riktigt bottna i den.

Eftersom Profeten själv och hela den textvärld han är omvärvd av står så i centrum för boken blir det intressantaste för läsaren att leta efter författarens egen röst bland alla de andra rösterna. Här kan man lägga märke till dels namnets tema, dels den innerliga kärlekens. Författaren delar sitt förnamn med Profeten, och det bäddar för lek med identiteter. ”Gud sviker inte den som bor i ditt namn.” Diktjaget pendlar mellan ödmjukhet och stolthet inför sin särskilda relation till Aposteln. En ännu mer spännande ambivalens finns i den troendes kärlek till Mohammed, en sinnenas passion lika mycket som själens, en mystikens erotik som inte väjer för det kroppsliga. Kristna män har sällan vågat tala i sådana termer om Kristus. Jag kan bara minnas ett svenskt exempel – Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser, ett manuskript han inte kunde publicera under sin livstid och vars andligt erotiska kärna han senare i texten förnekade. Den islamska mystik som Omar anknyter till är mera rätt-framt tvetydig på den här punkten.

Hos Mohamed Omar är alla äldre textlager frilagda och väl synliga. Märkligt nog är det den skrivande själv som är gåtfull och undflyende. Hos Tobias Berggren i Intifada är det mera fråga om en klassisk palimpsest, lager på lager av text där mångt och mycket är utplånat eller förvrängt men ändå utgör de rumsliga förutsättningarna för poetens egen mycket tydliga röst. Hans moraliska utgångspunkt som ”judisk människa” upprörd över vad som händer i Palestina är klar men långtifrån självklar i det politiska landskap som omger Mellanösternkonflikten idag. Boken kom ut lagom till Israels 60-årsjubileum, vilket torde förtörna en del av Israels närmare vänner.

Ledmotiv tvinnas om varandra medan de blir allt rikare på innebörder. Det viktigaste är stenen och berget som funnits hos Tobias Berggren ända sedan debuten i slutet av 60-talet. En flicka kastar en sten mot ett bussfönster i Gaza, och där börjar den täta väven av associationer rulla ut sig: ”De vises sten, det är: gravstenen, koproliten! Den brinnande fågelns / sten, återuppståndelsens … / Det eviga sökandets sten / efter sitt ord”. Hans ”metafysikstupida frågvishet” inför tiden och döden är enorm, och den låter sig inte stängslas av hans fäders judiska konfession även om frågorna ofta rör det judiska släktarvet från Jerusalems döttrar i Höga visan till en städerska idag på ett hotell i östra Jerusalem. Han är ”kanske agnostiker”, och på ett annat ställe bekänner han sig till ”den judiska ateismen”. Alla tiders samtidighet – som i T.S. Eliots kvartetter – och historiens obevekliga närvaro i rummet är viktiga tankar hos honom. Intifadans kastade stenar är indragna i årmiljonernas historia.

Om Mohamed Omar har en stark men något oreflekterad tilltro till språket tillhör Tobias Berggren de i grunden språkkritiska eller språkpessimistiska poeterna. ”Moln av ord / Jagar sina skuggor / Du är i solen.” Hans profana mystik tar honom bortom orden medan han så ivrigt vränger och knådar dem. Han kan se det mänskliga språket som ”ohyra”. Men ändå segrar bläcket över blodet. Poesin smutsas ner av allt den får veta om världen, men den överlever, och de skador den visar upp – fånigheter, obegripligheter, otympligheter – är de starkaste tecknen på att den ändå har sitt existensberättigande i världen. Språket kan inte göra levande igen, inte dra ut kulorna och benflisorna ur den skjutna palestinska flickan – också hon är en Jerusalems dotter – men det kan vittna, hjälpa oss att bära vetskapernas alla tyngder, bygga motståndet mot orättfärdighet.

Till de mera optimistiska om det poetiska språket hör däremot Peter Lucas Erixon, en författare som en ganska lång tid befunnit sig utanför rampljuset sedan han lämnade Bonniers (Tobias Berggren tillhör faktiskt Bonnierfamiljen). Möjligen ser vi nu början på en utveckling där de stora förlagen mest sysslar med litteratur som säljer bra, medan de små tar över experiment, poesi, kvalificerade försök. Förra året kom Peter Lucas Erixons roman Stoft och vind på Pequod, och nu är det dags för poeten att återkomma med Sista rester av det vilda på Trombone, ett ganska nystartat förlag i Göteborg. Via författarens USA-kontakter skall boken också komma på engelska senare i år.

Sista rester av det vilda är en mycket vacker svit prosatexter om hemmahörigheten i världen, om det enkla, om vatten och ljus. Landskapet är Jämtland, sett genom alla årstider. Men det är också ett inre landskap betraktat från stranden av vattubäckarna i Psaltarens tjugotredje psalm. ”Vatten, där finns ro. Grönska och platser, där skall jag ha min ro. Och en stav av ljus och mörker, ingenting får fattas, inte sorg eller förtröstan och stråle.” Psaltarpsalmen ligger som en knappt hörbar basgång under texterna medan Koranen och Bibeln formligen tornar upp sig hos Mohamed Omar.

Peter Lucas Erixons projekt går ut på att rekonstruera värden, inte att montera ner dem. Hans språk har den balans och den skönhet som han försöker skriva in i den ofärdiga världen. Där Mohamed Omar prövar den hymniska underkastelsen och Tobias Berggren den splittrade polyfonin övar sig Erixon i en rättframhet som är ovanlig i samtidslitteraturen.