Opera som samtidskommentar

Kan en opera med sin handling förlagd till medeltiden illustrera dagsaktuella problem? Är konstmusiken möjlig som samhällskommentar? Förmår en utstuderat romantisk intrig leda publiken till saklig realism?

Genom uppsättningen av Donizettis opera Lucia di Lammermoor besvarar Folkoperan alla frågorna med ja.

Ett berömvärt syfte med Folkoperan, när den grundades 1976, var att utveckla och förnya den svenska operakonsten. Under mottot ”opera i närbild” introducerades ett modernt teatertänkande där skådespeleriet ställdes i centrum. Avståndet mellan scen och salong minskades eftersom det inte fanns något orkesterdike i den före detta biolokalen på Hornsgatan på Söder i Stockholm. Nya publikgrupper nåddes genom beslutet att framföra operorna på svenska.

Ett annat lika berömvärt syfte var att ge arbete åt unga sångare och musiker. För varje uppsättning anställs nya artister och Folkoperan är nu landets största arbetsgivare för frilansande yrkesmänniskor inom sång och musik.

Många unga, hungriga, välutbildade människor har alltså haft en chans genom åren att studera in stora klassiska verk som kan ge dem erfarenheter inför stegen ut till kontinenten där operahusen är flera. De har också fått pröva nya konstnärliga tolkningar och fräscha, ibland fräcka, grepp i både regi och scenografi.

Omkring 100 000 besökare per år har kunnat konstatera att Folkoperan verkligen har förnyat operakonsten. Därmed inte sagt att de mer konservativa operavännerna alltid har varit positiva.

Lucia di Lammermoor fick dock ett entusiastiskt mottagande av såväl kritiker som publik när den gavs på Ulriksdals slottsteater Confidencen sommaren 2002. Ja, så stort var intresset att den även sattes upp på hemmascenen under vintern. Den sista föreställningen gavs den 23 mars.

Av de italienska operorna tillhör Lucia di Lammermoor de mest älskade, och den är den enda av Gaëtano Donizettis tragiska operor som har spelats regelbundet i Sverige sedan den hade premiär på Kungliga teatern 1840, bara fem år efter urpremiären i Neapel.

Librettot är skrivet av Salvatore Cammarano efter en roman av Walter Scott. Handlingen är förlagd till det medeltida Skottland där klanfejderna kunde löpa genom generationer och där släktens ära sattes främst av allt. Kärleken mellan ungdomar från rivaliserande klaner hade inte en chans.

Intrigen är snart berättad: Lucia är huvudlöst förälskad i Edgardo och förlovar sig med honom innan han ska ge sig ut på en lång resa. Men Edgardo är dödsfiende till hennes bror Enrico som kräver att hon ska gifta sig med den mäktige Arturo för att rädda släktens gods och ära. Enrico förfalskar ett brev från Edgardo för att Lucia ska misstänka dennes otrohet. Hon gifter sig då med Arturo, i förtvivlan. Precis när äktenskapskontraktet är undertecknat kommer Edgardo tillbaka, naturligtvis i tro att Lucia har väntat på honom. Lucia tappar förståndet, mördar sin make i brudsängen och begår sedan självmord. När Edgardo får reda på allt som har hänt tar han också sitt liv.

Mera tragiskt, och därmed bättre upplagt för en högromantisk opera, kan det knappast bli. Och regissören Kasper Bech Holten snålade inte med uttrycken för vare sig tragik eller romantik. Han skapade en nästan outhärdligt stark kontrast mellan Lucias och Edgardos vällustiga kärleksmöte i den första akten och Lucias vansinnesscen i den sista, då blodet sprutade under kniven som hon satte till hals och handleder. Hennes handling, följd av Edgardos knivhugg i magen, orsakade ofta svimningsanfall i publiken.

Aldrig tidigare har det förekommit svimningar på löpande band som inför Lucia di Lammermoor. Men aldrig tidigare har heller Folkoperan låtit så mycket blod rinna på scenen. Var det en eftergift åt trenderna i tiden? När andra kulturfack, film, video, teater, konst, foto, frossar i våld och blod ska väl en opera också göra det?

Nej, så enkelt är det inte. Operan har alltid varit en konstart för de stora känslornas utlevelse. Människans viktigaste drivkrafter i livet, makt, kärlek och längtan efter godhetens seger över ondskan, har gått som illröda trådar genom operans historia, oavsett epok. Men medan sången och musiken oftast är de viktigaste bärarna av alla dessa känslor och krafter förstärker Folkoperan uttrycken med teatrala, mycket medvetna metoder.

I centrum står givetvis operan som konst. Folkoperans främsta signum är och förblir den höga kvaliteten på musik och sång. Publiken ska kunna komma bara för att njuta av kompositörers förmåga att skriva fullödig musik och låta sig fängslas av rösters och instruments gestaltningsskicklighet. Men därutöver finns samhällsengagemanget, som erbjuds dem som i det musikaliskt vackra och i det sceniskt fascinerande kan förnimma fenomen utanför operans rum och tid.

Därför är det säkerligen ingen slump att man för den hittills grymmaste uppsättningen valde en opera som är känd för sin utsökta musik och sin vackra bel canto-sång. Lucia di Lammermoor var till och med den första i Folkoperans bel canto-repertoar. Bel canto är sångkonstens crème de la crème, en typ av skönsång som är koncentrerad på perfekt tonbildning och virtuos teknik i motsats till den deklamatoriska sångstilen.

I Lucia di Lammermoor finns inga talsjungna partier som för handlingen framåt, inga recitativ som ackompanjeras av nakna generalbasackord, annars så typiska operainslag. Nej, här är det sång, sång och åter sång. Detta ställer självklart enorma krav på artisterna, särskilt på titelrollens avancerade koloratur.

Vid Sverigepremiären sjöngs Lucia av ”den svenska näktergalen” Jenny Lind och runt om i operavärlden har stora sopraner sjungit den rollen, exempelvis Christina Nilsson och Maria Callas.

Folkoperan hade tre sopraner som alternerade i Lucias roll. Vid mitt besök gjordes hon av Tua Åberg som inte har den bästa artikulationen men en helt fascinerande röst. När hon sjöng ut sitt vansinne i den scen som hör till de mest berömda i den tragiska operagenren, med en teknisk briljans, en makalöst spänstig koloratur och ett storartat sceniskt uttryck, avancerade hon som både lyrisk och dramatisk sopran.

Lucias dödsvåndor förstärktes av ett kliniskt vitt ljusflöde, plågsamt vackert, designat av Kevin Wyn-Jones.

Som Lucias bror hörde jag Johan Rydh. Han sjöng sin Enrico med en uttrycksmättad baryton, fyllig i tonen och tydlig i språket, och med ett farligt vredgat utspel.

Med sitt skådespeleri motsvarade Tua Åberg, Johan Rydh och deras många kolleger, flera av rollerna var ju dubblerade, Folkoperans teatrala idéer i regi, scenografi och kostym.

När klassiska verk ska sättas upp går många scener, inte bara operascener, ifrån den historiska, ibland antika miljön, förlägger handlingen till nutid, klär aktörerna i kavaj och gör budskapet så tydligt att publiken slipper tänka. I Lucia di Lammermoor behölls det historiserande temat, men resultatet blev inte en trogen medeltidsskildring utan en dold nutidsskildring, som antydde problem och fenomen med ursprung i medel-tiden och rent av bortom den.

Christian Friedländers scenografi var otymp-ligare än vad man är van vid på Folkoperan: höga, ohyvlade, brunbetsade träväggar, vända ömsom mot vemodiga exteriörscener och ömsom mot brutala interiörscener. Deras kompakta, svårmanövrerade resning blev en skrämmande symbol för oskrivna lagar som lever kvar i bristen på bildning, demokrati och anpassning till nya tankegångar i nya tider och nya kulturer.

As Ölands kostymering bestod av tjocka uniformer, ofräscha kiltar och luggslitna sjalar som skar sig ohyggligt mot Lucias snövita klädnad. Nu kan jag gå över till presens för detta handlar om sådant som händer omkring oss i dag: Lucias enda brott är att hon är kvinna och kär i en man från fel klan, stam, familj, klass, parti, land, religion. Hon verkställer själv det hedersmord som påbjudits av hennes manliga överordnade, kvar som de är i maktens och den egna kretsens yttre tecken, och av de kvinnor i hennes omgivning som fortfarande är insnärjda i fördomars garn.

Och vi ska betänka att hedersmord kan se ut på många sätt och förekomma även i ett modernt genompräktigt svenskt samhälle, men i mer förfinade former än de som har fått de stora rubrikerna under de senaste åren.

Lucia di Lammermoor är bara ett av Folkoperans många exempel på hur en historisk opera illustrerar dagsaktuella problem, hur konstmusiken kommenterar nutidssamhället och hur romantiken leder publiken till realismen.