Opus Dei – varken änglar eller demoner

Finns det en hemlig katolsk sekt som konspirerar mot kyrkan och mänskligheten? Ja, naturligtvis, Opus Dei förstås, är det många som svarar, inte minst de som har läst Dan Browns Da Vinci-koden. Här kan man se hur en medlem av Opus Dei smyger omkring i munkkåpa och skjuter på allt som rör sig och däremellan straffar sig själv med piskan. Också i svenska medier finner man häpnadsväckande konspirationsteorier där Opus Dei intar en central plats. Det är ett slags katolskt frimureri, heter det, som bär på tunga hemligheter och inte avslöjar sina syften för utomstående. Med en oerhörd maktlystnad och förmåga att manipulera sträcker den sina tentakler runtomkring i kyrkan och världen och ända in i Vatikanens hjärta. Den lockar till sig ungdomar och isolerar dem från deras familjer. Det är en traditionalistisk och politiskt reaktionär sekt som helst borde förbjudas eller som man i varje fall bör varna allmänheten för.

Hur mycket av detta är nu sant? Att en stor del av denna konspirationsteori är överdriven borde var och en kunna se. De hårdaste anklagelserna som cirkulerar i medierna är hämtade från missnöjda före detta medlemmar, och det har hittills varit brist på en mera sansad kritik. När Opus Dei har protesterat har det haft föga verkan – hur vet vi att de inte bara talar i egen sak och förnekar uppenbara fakta? Först nu har det kommit en bok som på allvar bryter denna trend, och som vill ge en allsidig och saklig information och också har lyckats med detta. Den har titeln Opus Dei och är skriven av den kände Vatikanexperten John L. Allen. Han är allmänt respekterad som en kunnig journalist och har bland annat skrivit en bok om kardinal Ratzinger, den nuvarande påven.

Allen tillhör på inget vis Opus Dei. Han håller sig medvetet utanför alla rörelser inom kyrkan, och skulle han välja någon blev det i varje fall inte Opus Dei, säger han. Hans område är den undersökande journalistiken, och det är där han vill hålla sig. Boken består till stor del av intervjuer, och Allen redogör för både positiva och negativa bedömningar som han mött. För första gången får vi här en så långt som möjligt objektiv beskrivning av Opus Dei, och läsaren inbjuds att själv dra sina slutsatser.

En orsak till all misstänksamhet mot Opus Dei är dess ovanliga utformning, som skiljer den från alla andra katolska organisationer. Den är ingen religiös orden och inte heller ett sekularinstitut, fastän den var ett sådant under ett tidigare skede. Den vill inte kallas en rörelse utan ser Verket (som det heter på svenska) som en väg för människor att förverkliga sitt andliga liv. Grundtanken är ingalunda gammaldags konservativ utan kan snarare uppfattas som radikal och i linje med Andra Vatikankonciliets önskemål. Män och kvinnor deltar på lika villkor, vardagslivet och det dagliga arbetet ses som en väg till helgelse för alla. Medlemmarna uppträder i samhället som privatpersoner och inte som representanter för Opus Dei.

Medlemmarna är av tre slag: numerarier, adjungerade och supernumerarier. De ovanliga benämningarna kommer från spanskt universitetsliv. Numerarier utgör omkring 20 procent av samtliga, de bor tillsammans och lever i celibat. De adjungerade, som är den minsta gruppen, har samma livsföring men bor av olika skäl privat. Supernumerarierna är vanligen gifta. Om alla tre grupperna gäller att de har olika yrken och verksamheter i samhället. Dessutom finns ett stort antal medarbetare – ungefär dubbelt så många som medlemmarna – som samarbetar med och understödjer Verket. Opus Dei anser sig ha en rent andlig uppgift och låter i övrigt medlemmarna utforma sitt eget liv. Spiritualiteten är strikt katolsk, med en stark tonvikt på mässan och tillbedjan av sakramentet, och det är på detta område som Opus Dei kan kallas ”konservativt”. De omskrivna fysiska botgöringarna tillhör den katolska traditionen och utövas bara av somliga medlemmar.

Opus Dei grundades 1928 av den spanske prästen Josemaría Escrivá de Balaguer, kanoniserad 2002. Hans ledande tanke var, som nämnts, att vardagslivet och arbetet skall vara en väg för alla till helgelse, och att lekmännen är kallade till detta lika väl som präster och ordensfolk. Det finns här en slående likhet med Luthers kallelselära som borde kunna väcka ekumeniskt intresse, fastän helgelsetanken inte spelar samma roll för Luther.

Opus Dei bestod från början av både präster och lekmän – den kvinnliga grenen bildades redan 1930 – och 1943 fick prästerna en rättsligt etablerad ställning genom Det Heliga Korsets Prästbrödraskap. Präster och lekmän är medlemmar på lika villkor. När Pius XII år 1947 införde det nya begreppet sekularinstitut, blev Opus Dei först med att ansluta sig. Det visade sig emellertid att detta inte var den rätta organisationsformen. År 1982 gav Johannes Paulus II Opus Dei ställning som personalprelatur, ett begrepp som kommer från Andra Vatikankonciliet, och som innebär att de inte står under biskoparna utan direkt under påven. Alltjämt är Opus Dei ensamt om att bära den beteckningen, men ingenting hindrar att andra personalprelaturer inrättas i framtiden.

Johannes Paulus gav ett kraftfullt stöd åt Opus Dei på samma sätt som han gynnade andra nya rörelser inom kyrkan, till exempel Focolarerörelsen eller Legionarios de Cristo. Den massmediala kritiken mot Opus Dei började omkring 1982, och det fanns en tydlig koppling mellan kritiken i medierna och den ökande kritiken mot påven vid samma tid.

Allens bok bygger på en omfattande research och innefattar en mängd intervjuer med medlemmar och med sådana som lämnat Opus Dei i mer eller mindre traumatiska former. Allens strävan efter objektivitet är inte sällan till fördel för Opus Dei, för han skingrar många av de vanligaste myterna som cirkulerar i medierna. Boken är klart och tydligt disponerad utifrån de områden som brukar bli aktuella i samband med Opus Dei. Den enorma faktamängden i kapitlen gör att man ibland tappar bort huvudlinjen, men den går lätt att återfinna.

Bland annat slår Allen hål på föreställningar om Opus Deis väldiga makt och rikedom. Antalet medlemmar uppgår till ca 85 000; till den siffran kommer omkring 164 000 ”medarbetare”. Om man betänker att Opus Dei finns i många av jordens länder framstår detta som en ganska blygsam siffra. Under de senaste fyra åren har medlemsantalet ökat med ca 650 per år, vilket måste sägas vara förvånande litet i ett globalt perspektiv.

Inte heller finns något som tyder på att Opus Deis inflytande i kyrkan skulle vara uppseende-väckande. Av världens omkring 4 500 biskopar tillhör 39 Opus Dei, och endast 20 av dess medlemmar är verksamma vid kurian. Av de 117 röstberättigade kardinalerna som deltog i det senaste påvevalet tillhörde 2 Opus Dei. Att kalla detta för mäktig fraktion inom kardinalskollegiet är helt enkelt nonsens.

De finansiella förhållandena är betydligt svårare att överblicka. Naturligtvis har Opus Dei ansenliga tillgångar, men av praktiska, inte av ideologiska skäl är man angelägen om att begränsa sina ekonomiska åtaganden. Många av de institut och skolor som sägs tillhöra Opus Dei har i själva verket andra ägare, som kan vara enskilda personer eller stiftelser. Däremot har medlemmar av Opus Dei inflytande som ledamöter i deras styrelser och kan självklart påverka deras policy. Universitetet i Pamplona, Navarra, drivs av Opus Dei men är en fristående stiftelse.

Denna ekonomiska decentralisering hänger samman med ett annat drag som är typiskt för Opus Dei, nämligen medlemmarnas frihet att agera politiskt och ekonomiskt på egen hand så länge som de håller sig till de regler för det andliga livet som Opus Dei föreskriver. Om några av dem startar ett företag så är företaget deras och tillhör inte Opus Dei. Läggs företaget ned är det också deras sak. På samma sätt kan medlemmar individuellt ansluta sig till ett politiskt parti och delta i det politiska livet, och de har frihet att inta olika politiska ståndpunkter. Det är välbekant att flera medlemmar hade politiskt inflytande under Francotiden i Spanien, men detta var alltså deras eget val och inte något uttryck för Verkets ideologi. Escrivà själv hade säkert sympatier för Franco som räddare undan kommunismen men var annars inte inbegripen i politiken. Det fanns också åtskilliga motståndare till Franco inom Opus Dei.

Opus Dei har alltså en helt annan ekonomisk struktur än de klassiska religiösa ordnar-na. I de senare avlägger medlemmarna fattigdomslöfte medan deras orden kan ha stora resurser och göra omfattande investeringar. Inom Opus Dei har medlemmarna privat-egendom och kan bruka den för verksamheter som Opus Dei stöder.

Trots denna neutralitet är det ofrånkomligt att de flesta av medlemmarna tenderar åt höger snarare än åt vänster (även om det faktiskt finns vänsterpolitiker som tillhör Opus Dei). Detta har mindre med politiken att göra än med en tydlig värdekonservatism och hänger samman med den traditionellt kyrkliga struktur och livsstil som de ansluter sig till. Ett typiskt drag inom Opus Dei är kravet på ordning, reda och prydlighet, också i yttre avseende. Av praktiska skäl väljer man gärna centrala kvarter i städerna för sina centra – som Lärkstaden i Stockholm – men de utmärks ingalunda av lyx, och inredningen kännetecknas av enkelhet.

Att medlemmarna agerar på egen hand uppfattas av omgivningen ofta som ett drag av hemlighetsfullhet. De talar sällan om att de tillhör Opus Dei utan ser det som sin privatsak som inte angår någon annan. Men när omgivningen misstänker att Opus Dei är en farlig och manipulativ makt kan detta få en olycklig effekt. Allen menar att en större öppenhet i kommunikationen med både kyrkan och världen är ett väsentligt önskemål.

Ofta möter man anklagelser för att medlemmarna är underkastade blind lydnad och får sin rörelsefrihet beskuren – de får inte läsa tidningar, se på tv och gå på bio som de vill. Sådant gäller numerarierna som lever tillsammans. Supernumerarierna lever ju ”ute i världen” och kan inte åläggas sådana förpliktelser. Utan tvivel förordar Opus Dei en strikt andlig disciplin. Medlemmarna är förpliktade till regelbunden bikt, och deras biktfäder, vanligen från Opus Dei, inskärper Verkets ideal i själavården. För somliga har detta känts alltför kvävande, men många som tillhört religiösa ordnar berättar om detsamma.

Det finns åtskilliga som under en tid har tillhört Opus Dei men senare har lämnat det. Det är formellt sett en ganska enkel sak, och Opus Dei har inte kanoniska regler som de religiösa ordnarna och som försvårar ett utträde. Däremot är det sannolikt att man sätter psykologisk press på dem som vill dra sig ur, något som inte är ovanligt när det gäller religiösa gemenskaper. En del före detta medlemmar har blivit bittra fiender till Opus Dei och har låtit omvärlden få veta detta, men många står alltjämt i ett vänskapligt förhållande till Verket, även om de menar att detta inte var någonting som lämpade sig för deras egen del.

I kritiken mot religiösa grupper – gärna betecknade som ”sekter” eller ”kulter” – ingår ofta beskyllningen att de lockar till sig omogna ungdomar och skiljer dem från deras familjer. Vi har läst många berättelser om hur anhöriga har kämpat för att få dem tillbaka. Gäller detta också Opus Dei? Somliga påstår att det förhåller sig så, men det motsägs framför allt av att tillflödet av nya medlemmar är så begränsat, och att det alltså inte kan förekomma någon avancerad prosely-tism. Naturligtvis uppstår det spänningar när en ung människa vill välja en annan väg än föräldrarna har tänkt sig, men ingenting tyder på att detta skulle vara ett särskilt akut problem när det gäller Opus Dei.

Allen avslutar sin bok med förslag till reformer som han anser skulle vara till gagn för Opus Dei. Först och främst borde Opus Dei visa en större öppenhet mot omgivningen, redovisa för sin komplicerade ekonomi och klargöra förhållandena kring de olika verksamheter som Opus Dei understödjer, vilket inflytande det har på vilka områden och i vilka avseenden. Det skulle också vara en fördel, säger han, om Opus Dei ville ge ut broschyrer och annat tryckt material med presentationer av sig själva, och där de också redogjorde för sådana drag som väcker omvärldens undran eller opposition. Medlemmarna, och det gäller särskilt supernumerarierna, borde i högre grad uppfatta sig som representanter för Opus Dei i sina kontakter med omvärlden och på så vis skingra misstankar om att de bär på hemligheter som de inte får avslöja för andra. Opus Dei borde också ta större ansvar för de medlemmar som lämnat dem och på så vis mildra de motsättningar som alltför ofta har uppstått. Alla sådana tecken på öppenhet skulle skapa en större förståelse för Opus Dei.

Ett annat råd som Allen ger är att Opus Dei borde samarbeta närmare med kyrkan i stort och med andra organisationer inom den i stället för att som nu ofta driva sin linje på egen hand. Det finns många utmärkta exempel på att Opus Dei aktivt har bidragit till kyrkans liv på olika nivåer, men detta kunde göras tydligare. En fortgående intern självkritik skulle positivt bidra till en sådan utveckling.

Detta är som man ser en sympatisk bok. Att den i så hög grad består av saklig information och objektiva redogörelser hindrar inte att författaren personligen engagerar sig i problemen och vill bidra till att lösa dem. Han drar sig inte för att göra kritiska påpekanden, men kritiken är alltid välvillig och konstruktiv. Detta är en ovanligt lovvärt ansats i en tid där man så ofta möter en överhettad polemik, också i kyrkliga sammanhang.