Ordenslivets tidsenliga förnyelse i backspegeln

Med anledning av att påven Franciskus har förklarat 2015 för ordenslivets år kommer jag inledningsvis att göra en snabb återblick på Andra Vatikankonciliets dokument Ordenslivets tidsenliga förnyelse. Perfectae caritatis, (PC). Därefter vill jag som en konkretisering uppmärksamma en grupp benediktinsystrar i USA, vilka på ett genomgripande sätt omsatte konciliets texter i praktiken – något som radikalt kom att förändra hela deras liv. Detta för reflektionen vidare till den pågående konflikten mellan Leadership Conference of Women Religious (LCWR) och Troskongregationen, samt det årliga möte som de cirka 800 ledarna för dessa amerikanska ordenssystrar nyligen höll i Nashville. LCWR omfattar 80 procent av USA:s cirka 51 600 ordenssystrar. Vid sidan av denna stora organisation finns även en mindre, nämligen Council of Major Superiors of Women Religious of the United States, som inte är involverad i konflikten med Troskongregationen.

Om ”ordenslivets tidsenliga förnyelse”

Konciliets dekret om ordenslivet är kort och koncentrerat. Det förutsätter en kännedom om konciliets konstitution om kyrkan (Lumen gentium) och ska särskilt ses i relation till de dokument som handlar om kyrkans förhållande till omvärlden. I sin inledning till den svenska översättningen av dekretet skriver Herman Seiler: ”Liksom Kyrkan ville förnya sig genom detta koncilium blev det allt klarare, att även ordnarna till sitt innersta väsen har att göra med en reform.” Orden ”till sitt innersta väsen” är viktiga, eftersom det inte i första hand rörde sig om några yttre små justeringar i klädsel med mera utan om en förnyelse inifrån, där drivkraften var den heliga Andens vind, vars blåst kyrkan var beredd att utsätta sig för. Seiler påpekar också att dekretet är det enda av konciliets dokument som redan i titeln hänvisar till nyckelordet aggiornamento (uppdatering, anpassning). Han har då i åtanke den latinska titeln Decretum de accomodata renovatione vitae religiosae ”Perfectae caritatis”.

Dokumentet uppmanar ordensfolket att rannsaka och förnya sitt liv särskilt på tre områden:

*att ”återvända till källorna”, det vill säga ordensgrundarens intentioner och tolkningen i dagens samhälle;

*att se till ordensmedlemmarnas behov, särskilt tillhandahålla en god tidsenlig utbildning för tjänsten bland medmänniskorna;

*att ”tyda tidens tecken” så att ordensmedlemmarna ”i trons ljus skall kunna göra en riktig bedömning av det som kännetecknar världen i dag och med apostolisk iver erbjuda människorna en effektivare hjälp” (PC 2).

I paragraf 2a sägs också: ”Eftersom den yttersta normen för ordenslivet är att följa Kristus enligt evangeliets lära, skall ordnar och kongregationer anse detta som sin främsta regel.” Det kan tyckas självklart, men före konciliet var ordensmedlemmar underkastade en mängd detaljerade små regler i sitt dagliga liv. Dessa blev nu relativiserade till förmån för evangeliet. Paragrafen blev, skulle det visa sig, användbar i sammanhang då man behövde motivera förändringar och annorlunda prioriteringar.

En upplevd historia

Termen ”ordensfolk” är ett samlingsord för en mängd olika grupperingar av systrar och bröder som har olika inriktningar, lever i enlighet med olika spiritualiteter och har olika arbetsuppgifter. Gemensamt för dem alla är att de valt att utifrån sin personliga kallelse leva i Kristi efterföljd (sequela Christi). De kan vara monastiska och tillbringa sin huvudsakliga tid i bön hemma i klostret, eller så kallat apostoliska, vilket innebär att de vid sidan av böne- och kommunitetslivet har ett utåtriktat arbete. Den miljö i vilken de verkar sätter också sin prägel på livsföringen och inriktningen. När det gäller ordensfolkets situation i verkligheten behövs därför konkretiseringar. En öltillverkande cisterciensmunks liv i Belgien ter sig annorlunda än en trosundervisande Mary Knoll-systers i Oceaniens övärld.

Konkretiseringen i det följande består i att jag försökt översiktligt summera en grupp amerikanska benediktinsystrars utveckling mellan åren 1960 och 1990 utifrån en bok skriven av en av deras priorinnor under perioden, den i USA kända författaren Joan Chittister. Bokens titel är The Way We Were. A Story of Conversion and Renewal (2005) och gruppen det gäller är Benedictine Sisters of Erie i Pennsylvania. Deras kloster grundades för drygt 150 år sedan av systrar från ett tyskt benediktinkloster. Uppgiften var då att ta hand om tyska, katolska immigranter, undervisa dem i engelska och tillhandahålla skolgång för barnen. På den tiden var katolikerna en liten minoritet i USA och systrarnas livsvillkor mindre gynnsamma och välordnade än de europeiska benediktinernas. Därför blev Erie-systrarna på grund av sitt arbete utanför klostret bara till hälften klaustrerade. Klostret, som i dag är självständigt och påvligt, består av ett hundratal systrar och hör till S:ta Scolasticas federation, där 22 benediktinkloster ingår. Systrarna är även anslutna till ovannämnda LCWR.

Kan dessa benediktinsystrar anses representativa för ordenssystrar i allmänhet? Frågan kan besvaras både med ja och nej. Ja, därför att Erie-systrarna inte är någon isolerad, marginell grupp utan ingår i sammanslutningarna ovan. Ja, också därför att den förändringsprocess som Erie-systrarna genomgått efter konciliet visserligen är ovanligt genomgripande men ändå speglar något av motsvarigheten hos alla katolska ordenssystrar. PC blev allas ledstjärna och alla kloster och kongregationer blev ålagda av Vatikanen i slutet av 1960-talet att omarbeta sina konstitutioner utifrån de principiella uppmaningarna i koncilietexterna. – Nej, därför att dessa benediktinsystrar har sin egen historia och hör hemma i en särskild kulturmiljö, den amerikanska, som naturligtvis påverkat deras agerande. Områden som till exempel ”vård, skola, omsorg” bygger i USA i hög grad på ideella insatser. Systrarna har stått för mycket av detta och har särskilt försökt stötta de mest utsatta.

Chittisters bok har nu några år på nacken men den historia som där tecknas förblir densamma. Mig veterligt finns inget omfattande studium i sociologi eller psykologi om de betydande förändringsprocesser ordenssystrar genomgått på kort tid efter konciliet. I väntan på ett sådant arbete är Chittisters lättlästa historik en tillgång. Ett ytterligare skäl att aktualisera boken nu är att den indirekt ger en bakgrundförståelse av den aktuella konflikten mellan LCWR och Troskongregationen.

Vem är då syster Joan Chittister? Hon föddes 1936. Som ung sökte hon sig i början av 1950-talet till benediktinsystrarna i Erie, där hon i likhet med de flesta övriga systrarna kom att bli lärare i klostrets skola. När hennes analytiska begåvning upptäcktes blev hon den första i klostret som fick bedriva doktorandstudier. Hon disputerade 1971 på en avhandling om kommunikationsteori med tonvikt på socialpsykologi. Samma vecka som hon erhöll sin PhD (doktorsgrad) blev hon vald till ordförande för S:ta Scolasticas federation, en uppgift som fick avslutas 1978, då hon valdes till priorinna för benediktinsystrarna i Erie och så förblev i tolv år framåt. Chittister var även ordförande i LCWR 1976. Hon kom alltså aldrig att göra någon akademisk karriär men fick god praktisk nytta av sina studier som ledare på olika nivåer för ordenssystrar. Joan Chittister har skrivit mer än 50 böcker och är en ofta anlitad talare. Bland hennes ämnesområden kan nämnas kvinnofrågor i kyrka och samhälle, mänskliga rättigheter, fredsfrågor, klosterliv och spiritualitet.

Nu till boken som har den informativa undertiteln ”En historia om omvändelse och förnyelse”. Historiken är indelad i fyra perioder i logisk tidsföljd: the way we were, ”dekonstruktion”, utveckling och vitalisering.

The way we were, del ett, om systrarnas liv före konciliet, är den viktigaste för förståelsen av den senare utvecklingen och varför reformer var ofrånkomliga för den fortsatta existensen. I dag har man svårt att föreställa sig hur det verkligen var.

Den allmänna teologiska uppfattningen var att klosterlivet utgjorde en ”högre kallelse”. De förluster som ingick i form av mycket begränsad kontakt med familj och vänner, brist på personlig frihet med mera sågs som ”offer”, vilka skulle bli hundrafalt kompenserade.

Eriesystrarnas dagliga liv var strikt inrutat i ett oföränderligt schema. Dagen bestod av nära fyra timmars gemensam bön och nio timmars undervisning i klassrum. De återstående tre timmarna före nattvilan fördelades mellan gemensamma måltider, hushållsarbete och lektionsförberedelser. I klostret hade man inte egna rum utan sov i stora sovsalar, somliga systrar ända fram till sin död. Det var inte tillåtet att ensam besöka kapellet utanför de bestämda tiderna. Systrarna gick mycket sällan ut bland folk. Om någon av dem en enstaka gång besökte en släkting på sjukhus, förstod man att denne snart skulle dö. – Alla visste vad systrar gjorde. De bad, undervisade och ägnade sig åt gemensam askes.

Vid sidan av den helige Benedikts regel användes en regelbok för det dagliga livet, där allt var reglerat in i minsta detalj, till exempel hur man skulle hålla breviariet vid tidebönerna, när man skulle tala eller iaktta tystnad. Föreskrifter fanns också om hur det skulle gå till att be om tillåtelse för självklara saker. Systrarna skulle då först köa utanför priorinnans dörr i väntan på sin tur och sedan falla på knä inför henne och säga: Mother, for the love of Jesus, may I … Frågan som följde kunde lyda ”kan jag få gå till skolan och arbeta fastän det är lördag”, ”kan jag få ringa mina föräldrar” eller ”kan jag få en ny tvål”. – Fastän systrarna var vuxna kvinnor och lärare, förbarnsligades de och blev ständigt beroende av andra. Minsta beslut måste fattas av någon annan, av priorinnan, prästen eller biskopen.

Märkligt nog fungerade detta system utmärkt i många år. Systrarna arbetade effektivt och var uppskattade av omgivningen. De kunde helhjärtat ägna sig åt bön och arbete utan bekymmer för familj och barn, pengar eller klädsel. Förutom i sin egen klosterskola undervisade de också i stiftets församlingsskolor. De förkovrade sig som lärare och skaffade sig god utbildning inom alla möjliga ämnesområden utom – ironiskt nog – i teologi, därför att kvinnor inte hade tillträde till katolska, teologiska institutioner förrän in på 1960-talet.

I klostret fortskred det välorganiserade, reglerade livet som det alltid gjort, medan världen utanför började förändras under efterkrigstiden. Kvinnorna hade under andra världskriget fått ersätta männen på arbetsplatserna och de fortsatte därefter att söka sig ut på arbetsmarknaden, vilket gav dem en yrkesidentitet, egna pengar och mer självständighet. Utvecklingen inom naturvetenskap, teknologi och kommunikation framskred snabbt och samhället förändrades i takt därmed. Världen krympte. Öst kom närmare väst också i religiöst hänseende och i sitt kloster i Kentucky studerade Thomas Merton zenbuddhism. Chittister skriver att medan man i samhället talade om New Science och paradigmskifte, kallades motsvarigheten i kyrkan för Andra Vatikankonciliet och förnyelse. Förändringarna i samhället respektive i kyrkan korsades och i båda fallen ledde det till en ny syn på världen.

Eriesystrarna berördes i sitt arbete av den sociala utvecklingen i samhället. Katoliker såg sig inte längre som immigranter, vilka höll ihop i etniska grupper, utan de blev ”amerikaner” som alla andra. De ökade i antal och utgjorde inte längre någon påpassad religiös minoritet. När John F. Kennedy blev president upphörde katolikerna att ses som ett ghetto. Somliga katoliker attraherades av andra skolor än de katolska, eftersom det inte var den religiösa prägeln som intresserade dem mest. Elevantalet i församlingsskolorna där systrarna undervisade halverades under ett årtionde.

Unga kvinnor sökte sig fortfarande till klostret för att bli systrar, men de stannade inte så länge. De som lämnade under utbildningstiden var flera än de som stannade kvar. Chittisters förklaring till detta är att de unga hade växt upp med förändringarna i samhället och att avståndet till den oföränderliga klosterkulturen blev för stort. I takt med att systrarna fick högre utbildning började de också att ifrågasätta nyttan med regelboken och annat som uppfattades förstelnat och hindrande för andra typer av arbete.

År 1958 valdes Alice Schierberl till kommunitetens priorinna. Hon var då 38 år och den yngsta priorinnan i klostrets historia. Alice var på grund av sin ålder och personlighet en brygga mellan två generationer. Det blev hon som skulle fortsätta ifrågasättandet och bereda marken för något nytt.

Dekonstruktion

Med denna term menar Chittister att om funktionssättet hos en grupp inte längre är relevant, därför att det hör hemma i en förgången tid, så måste man göra en analys och bryta ner det som inte fungerar för att sedan kunna bygga upp något nytt.

Alice var bland de första systrarna i klostret som fått bedriva universitetsstudier. Hon hade en masterexamen från Notre Dame-universitetet och var full av nya idéer om kyrka, liturgi och teologi. Dessutom hade hon karisma och energi för att hålla ihop kommuniteten mellan gammalt och nytt. Alice eliminerade obsoleta regler och försökte ge systrarna ansvar och frihet. Hon sade till dem att de inte var i kloster för att hålla regler utan för att göra Guds vilja. Som vägröjare för något nytt var hon dock ganska ensam och axlade en börda, som i längden blev för tung. När hennes mandatperiod gick ut 1964 kunde hon inte omväljas på grund av hälsoproblem.

Samma år började dokumenten från konciliet utkomma. Öppenheten och nytänkandet som där förmedlades både i fråga om synen på kyrkan och på världen blev en chock för många. För systrarna, som befann sig i kyrkans mitt, handlade det inte om små detaljer som att det blev tillåtet att äta kött på fredag, utan de berördes direkt och djupgående av den nya teologiska synen och uppmaningarna i alla 16 dokumenten. Dessa skakade också om deras syn på sig själva. Där sades inget om ”högre” och ”lägre” kallelser, utan alla döpta tillhörde Gudsfolket med allt vad det innebar. Men det poängterades att systrarna hade en profetisk kallelse i kyrkan och frågan var hur den skulle gestaltas i praktiken. Särskilt dokumenten om kyrkan i världen av i dag, ekumenik och förhållandet till andra religioner öppnade för kontakter och samarbete med alla människor av god vilja. Officiella uppmaningar till detta var något helt nytt.

Åren efter konciliet blev stormiga i kyrkan i stort i USA och även hos benediktinsystrarna i Erie. Mary Margaret Kraus var deras priorinna från och med 1964 och Chittister skriver att hennes roll var som att befinna sig på ett fartygsdäck på öppet hav under en orkan. Att ompröva både strukturer och djupare teologiska, andliga frågor var inte lätt. Kommuniteten hade svårt att enas inför beslut som rörde förändringar. Vissa biskopar och präster ville också negligera dokumenten och motarbetade systrarna när de försökte att i praktiken omsätta det som de uppmanades till i PC och andra dokument. Konflikter uppstod i församlingar, när ordenssystrar i enlighet med konciliets rekommendationer hade skaffat sig teologisk och pastoral utbildning. Av vissa präster kom de därmed att uppfattas som konkurrenter. Klerikalismen hade i princip avskaffats av konciliet men levde kvar på sina håll.

Utveckling och vitalisering

Systrarnas inre reformprocess var emotionellt krävande och många tårar fälldes. Vad man uppmanats att koncentrera sig på i PC sammanfattades i en sorts slogan: grundarens vision, medlemmarnas behov och tydning av tidens tecken, vilket var lättare sagt än gjort. Några exempel på vad systrarna kunde drabbas av: De äldre vilka bett tidegärden på latin i alla år och kunde vissa partier utantill skulle nu ställa om sig till modern engelska, som inte var deras bönespråk. Liturgin blev friare utformad. Ibland förekom liturgisk dans, vilket fick en och annan att lämna kapellet. Eftersom man efter många och långa överväganden hade kommit fram till att den medeltida ordensdräkten inte längre var det bästa vittnesbördet i den miljö man levde, beslöt man att införskaffa enkla ”civila” kläder. Men vissa systrar hade inte besökt en klädbutik på 40 år, än mindre en damfrisering, och kände sig vilsna i tillvaron. Yngre systrar däremot hade inga problem av det här slaget. De var otåliga och ville se förändringar snabbare.

Att man skulle enas om alla reformer gjorde inte saken enklare. Det fanns emellertid en enhet på djupet. Alla önskade fortsätta att söka Gud i gemenskap och kloka priorinnor förstod att bruka denna grundläggande potential. Kommuniteten indelades i studiegrupper som fördjupade olika områden i klosterlivet – bön, tjänst, ledning, kommunitetsliv och klosterlöften. Man anlitade också expertis utifrån, en psykolog som själv var munk lade ner mycken tid på att hjälpa kommuniteten.

En stor, svår fråga var arbetet i skolorna, som inte upplevdes lika nödvändigt som tidigare. Andra uppgifter som till exempel att hjälpa svaga grupper i samhället uppfattades mer angelägna. Efterhand lämnade man skolorna helt och hållet, och systrarna blev i stället verksamma som socialarbetare, sjuksköterskor, andliga vägledare, psykologer med mera. Många arbetade med fred- och rättvisefrågor, och kommuniteten administrerade det största soppköket i stiftet. Arbetsuppgifterna var kopplade till den benediktinska spiritualiteten på ett eller annat sätt. Vid ett tillfälle fick systrarna fylla i en enkät om vad de ansåg att man skulle främja. I svaren dominerade fem områden som alla kunde relateras till benediktinsk historia och spiritualitet: bostadsbyggande, kvinnofrågor, mat till hungrande, fredsfrågor och ekologi.

När Joan Chittister tillträdde som priorinna 1978 sade hon till systrarna, som då var 138 till antalet, att de nu blivit vuxna kvinnor. Vuxna – men till vad? frågade hon. Det skulle visa sig att de blev vad de redan var, men på ett nytt sätt, för en ny tid. Men de har därmed kommit att ingå i en konflikt, den mellan de amerikanska systrarna och Troskongregationen.

De amerikanska systrarna och Troskongregationen

En utförlig redogörelse om den aktuella konflikten och dess bakgrund finns i Phyllis Zaganos artikel i Signum nr 4/2012. Här följer en kort summering av motsättningarna samt något om utvecklingen efter 2012.

Vatikanen lät göra en visitation av de kvinnliga ordensgemenskaperna i USA 2009–2011. Denna ledde i april 2012 fram till offentliggörandet av Troskongregationens ”Läromässiga bedömning av LCWR” (Doctrinal Assessment of Leadership Conference of Women Religious), en starkt kritisk skrivelse hållen i en aggressiv, obehaglig ton. Kritiken gällde bland annat att systrarna inte stöttat biskoparna tillräckligt i deras kamp mot abort, preventivmedel och annat som rör sexualetik utan i stället inriktat sig på socialt arbete och feministteologi. Troskongregationen krävde att LCWR skulle underställas tillsyn av tre biskopar under ledning av ärkebiskop J. Peter Sartain. Organisationen ålades även att genomföra ett reformprogram, som i praktiken innebar att man förlorade stora delar av sin handlingsfrihet och inte längre kunde fatta beslut rörande sin egen organisation.

I USA uppfattades skrivelsen från Rom som ett otillbörligt angrepp på systrarna vilka är högt älskade just på grund av sina sociala insatser. En mängd stödaktioner startades i form av manifestationer, upprop, artiklar i medierna med mera. En morgon kunde man till exempel i New York Times läsa en artikel med rubriken ”We Are All Nuns”.

Systrarna har efter den skarpa kritiken hållit en låg profil och inte velat gå i clinch med Troskongregationen. De har önskat en dialog och vill gärna behålla sin kyrkorättsliga ställning, samtidigt som de inte kan ge upp sin särskilda kallelse att vara i evangeliets tjänst just som ordenssystrar, vilket inte är detsamma som att vara präster eller diakoner.

Dialogen med ärkebiskop Sartain tycks ha fungerat bra. Denne har till och med klargjort att han lärt sig något i samtalen med systrarna, och vid LCWR:s senaste möte i Nashville i augusti 2014 sade han att han deltog i mötet som en broder och vän.

Relationerna till Troskongregationen har däremot kärvat. Ledningen för LCWR mötte i april 2013 för första gången chefen för kongregationen, ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller, ett möte där dialogen uteblev. Eftersom påven i tal och gester uttryckt sin uppskattning av vad kvinnor gör och betyder i kyrkan, hade LCWR:s ledning en förhoppning om stöd från påven och hade även önskat få möta honom. Besvikelsen blev därför stor när Müller deklarerade att han diskuterat Doctrinal Assessment med påven och att denne bejakat åtgärderna mot LCWR. Frågor om varifrån påven fått sina informationer samt hur mycket han egentligen vet om kyrkan i USA och ordenssystrarnas plats i samhället, uppstod förstås.

LCWR har vid sina möten 2013 och 2014 inbjudit talare som kritiserats av Troskongregationen, även om det rört sig om ordenssystrar som anlitats utifrån sin akademiska kompetens.

När LCWR vid årets möte i Nashville prisbelönade S:t Josefssystern och professorn vid Fordham University (jesuiternas universitet) Elisabeth A. Johnson uppfattades detta av kardinal Müller som en ren provokation. Johnson är en välrenommerad teolog, vars bok Quest for the Living God emellertid kritiserats av läromässiga skäl både av USA:s biskopar och av Troskongregationen. I sitt tacktal i Nashville avfärdade Johnson dock kritiken genom att visa att kritikerna inte kan ha läst boken, i varje fall inte seriöst – eftersom de ett flertal gånger anklagar henne för uttalanden som inte alls finns i boken i fråga. Johnson menade att Troskongregationens kritik av LCWR är av likartat slag, oseriös, vag och på vissa punkter mycket överdriven.

Kardinal Müller har kontrat genom att kräva av LCWR att de hädanefter ska vända sig till ärkebiskop Sartain för att få de talare de tänker anlita godkända.

Konflikten är komplicerad och har många bottnar. Den handlar om en skillnad mellan hur män och kvinnor utför sin tjänst i kyrkan. De som handlagt frågorna i Vatikanen är manliga präster. Flertalet av dem är inte själva ordensmedlemmar och de har därför svårt att föreställa sig att ordenssystrar inte är ansvariga inför biskopar på samma sätt som präster och diakoner. Kyrkorättsligt är systrarna lekkvinnor i evangeliets tjänst. De kan bara predika och vittna genom sitt liv och sitt arbete. Konflikten har också historiska och sociologiska bottnar. Det är inte första gången i historien en spänning uppstår mellan hierarkin, vars uppgift är att vaka över lära och ordning, och ordensgemenskaper som baseras på att medlemmarna radikalt och profetiskt ska leva efter evangeliet.

Behov av reformer

Till sist en återkoppling till Erie-systrarna. Som framgått finns det en organisatorisk koppling mellan benediktinsystrarna i Erie och LCWR, och dessa systrar kan också anses representativa i organisationen. Intentionen med att ovan relatera deras historia har varit att söka belysa en utveckling, som handlar om vad systrarna var, vad de blev, och varför. Som framgått blev de vad de blev därför att de i sin kontext gjorde vad kyrkan bad dem om i konciliedokumenten. Detta var också vad LCWR:s avgående ordförande, franciskansystern Nancy Schreck, sade i Nashville: ”Konciliet bad oss om att bli mer medvetna om sociala frågor och det har vi blivit.” Vid mötet underströks också av flera talare att ordenslivet alltid är ett radikalt svar på evangeliet i specifika historiska och kulturella situationer.

Systrarna har genomgått radikala reformer, vilket inte kan sägas om alla kyrkliga auktoriteter. Att välutbildade ordenssystrar med lång pastoral erfarenhet år 2014 skulle vara underställda en ärkebiskop som förmyndare, vilken fått Troskongregationens uppdrag att godkänna de föreläsare de vill anlita vid sina möten, hade nog inte konciliefäderna tänkt sig.

Påven är nu i färd med att reformera i Vatikanen. Hans visioner om kyrkan liknar väldigt mycket det som systrarna har engagerat sig i sedan 40 år tillbaka. När ska han ta itu med förmynderiet?

Källor

Andra Vatikankonciliets dekret om Ordenslivets tidsenliga förnyelse. Perfectae caritatis. Katolsk dokumentation nr 8. Katolsk Informationstjänst 1969.

Joan Chittister: The Way We Were. A Story of Conversion and renewal. Orbis Books Maryknoll 2005.

https://www.eriebenedictines.org/.

http://ncronline.org/ 2014-08-06-23.