Jesus kom inte till Qumran – Vilken betydelse har handskrifterna i dag?

Under 1990-talet uppstod plötsligt en upprörd offentlig debatt om de till stor del okända skriftrullarna från Qumran. En liten grupp forskare var – i en tyst kammare någonstans – sysselsatt med att med akribi dechiffrera, rekonstruera och översätta dessa skriftrullar. De sporadiska publikationerna var till stora delar okända. Men bibelforskarna började alltmer intressera sig för dessa saker och det lilla som man kunde få fram lämpade sig trots detta väl för att skänka ny kunskap om den tidiga judendomens tid, mellan Gamla och Nya testamentet.

Men materialet verkade dock vara svårt och näst intill omöjligt att få tillgång till, även när det gällde frågor från forskare. Som skäl för detta skenbara hemlighetsmakeri angavs olika faktorer: Qumran ligger i Jordanien och israeliska forskare skulle i strid med gällande lagstiftning ha lagt beslag på materialet från Grotta 1. Fragmenten från Grotta 2–11 fördes därför till Rockefeller-museet i östra Jerusalem och till Amman, varför endast forskare från det dominikanska École Biblique fick tillgång till materialet. Härifrån påbörjade dominikanen Roland de Vaux också utgrävningarna i Chirbet Qumran. Allt tycktes befinna sig i ett stabilt romersk-katolskt grepp. Endast ett fåtal forskare lyckades – mest genom personliga kontakter – få kasta ett öga på fragmenten. Nu motiverades försiktigheten med att handskrifterna hade köpts upp från beduinerna genom ett världsomfattande call for money mot att sponsorerna medgav motsvarande bearbetningsbidrag och publiceringsrättigheter, bland annat från Vatikanen, som bidrog med 20 000 US-dollar.

Eftersom texterna från Qumran efter nästan 50 år ännu inte hade blivit utgivna spreds det ett rykte om att detta vetenskapliga debacle måste ha någon annan orsak. Det kunde egentligen bara finnas en enda institution som verkligen skulle vara intresserad av att hindra utgivningen av dessa texter från tiden kring Jesu födelse och urkyrkans början: kyrkan. Texterna sträcker sig från 200-talet f.Kr. till 68 e.Kr. och omfattar således Jesu och urkyrkans tid. Qumran låg i den judeiska öknen, där Johannes döparen uppträdde och dit Jesus drog sig tillbaka under 40 dagar. På fullt allvar hävdades det att kyrkan vill förhindra utgivningen av texterna, eftersom det av dem skulle framgå hur det egentligen var.

Faktum är att anhängarna av denna uppfattning än i dag, i föredrag om hur långt kyrkans uppenbarelse fjärmats från ursprunget, uttrycker förhoppningar om att de genom Qumran åter ska få erfara något av Jesusrörelsens ursprungliga friskhet och dynamik. Dagens kyrka sägs stå så långt ifrån sitt ursprung att den första karisman inte längre är tillgänglig för människorna. Kyrkan skapar regler och reglementen, befinner sig i strukturer av rikedom och palats, men det glada budskapet om människans befrielse kommer inte ut.

Intresset för Qumran är alltså egentligen ett intresse för kyrkan. Desto viktigare är det att utnyttja detta för att förmedla de nödvändiga differentieringarna och preciseringarna. Vilka vetenskapliga och teologiska fynd har då Qumranforskningen hittills fått fram?

Klart är att textfynden från Qumran var ett lyckokast, eftersom de täcker en påtaglig litterär lucka mellan Gamla testamentets slut och de första skrifterna i Nya testamentet. De är viktiga för den tidiga hebreiskan, och utgör belägg för viktiga semantiska förskjutningar och vittnar om existensen av en konservativ teologi, som välgörande kunde positionera sig bredvid den dominerande fariseiska lagfromheten och som i praktiken uppvisar många likheter med Jesu budskap.

Runtom utgrävningsplatsen Chirbet Qumran, bland klipporna nordväst om Döda havet, öppnades mellan 1947 och 1957 totalt elva grottor, från vilka cirka 960 mer eller mindre fragmentariska handskrifter säkrades. Gott och väl 210 handskrifter innehöll bibeltexter, av vilka framgick att Qumran hade fem olika hebreiska biblar: en textpluralism som redan kyrkofäderna var bekanta med, men som senare av dogmatiska skäl komprimerades till en enda bibeltext. Dessutom ger oss handskrifterna även de deuterokanoniska (som Luther kallade apokryfa) bibeltexterna på hebreiska, vilka tidigare endast var kända genom den grekiska bibeln. Detta ledde till att texthistorien fick skrivas om efter Qumran.

Den bibliska text- och kanonhistorien måste skrivas om på nytt

Även de många kopiorna av Henoks- och Jubileerboken (Lilla Genesis) tyder på att Qumran inte underkastade sig det rabbinska diktatet, att Gud endast uppenbarade sig under tiden mellan Moses och Artaxerxes (Flavius Josephus, Contra Apionem 1,38). Tvärtom trodde qumranerna i motsats till sin samtids samlade judendom på en fortgående gudomlig uppenbarelse, som fortsatt förlänade kanonisk dignitet – en avgörande likhet med urkristendomen. Därför blev det nödvändigt att skriva om kanonhistorien.

En överblick över Qumrantexterna ger oss förutom bibeltexterna även många senare nedteckningar av bibliska texter med rikliga tillägg av legendariskt material, förmodligen i pedagogiskt syfte. Dessutom återfinns lagsamlingar som skulle reglera livet tillsammans i denna fromma, ortodoxa, judiska grupp. Genom det demonstrativa avståndstagandet från Jerusalems tempel med dess omfattande regelverk tvingades denna grupp att definiera sin identitet på nytt och utifrån sin prästerligt präglade självmedvetenhet organisera sig som en församling, som uppfattade sig själv som ett tempel, och som avvisade varje form av offerkult. De många vishetstexterna tyder på en församling som med sin filosofi positionerat sig gentemot den långtgående ateistiska eller polyteistiska grekisk-hellenistiska filosofin. En stor grupp av kultiska böcker, handböcker för ritual och högtidsfiranden, reglementen för prästfamiljer och renhetsföreskrifter förstärker intrycket av att vi i Qumran har att göra med en starkt prästerligt präglad församling.

Denna församling utlägger det profetiska budskapet i Jes 40:3, ”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!”, annorlunda än Johannes döparen. Johannes predikar i öknen att människorna ska omvända sig från synden i sina städer och byar. Men qumranerna gick i exil i öknen, för att här leva sin omvändelse. De lämnade Jerusalems prästerskap, eftersom detta var anhängare av den hellenistiska sekulära filosofin. De avskilde sig från templet, eftersom det där praktiserades en blasfemisk offerkult. De levde själva i prästerlig renhet, studerade oavlåtligen Toran och iakttog även föreskrifter enligt vilka redan Noa, Abraham och Isak hade levt, långt före Moses.

Sammanför man dessa karaktärsdrag framträder en bild av Qumranförsamlingen som i vissa avseenden skulle kunna jämföras med vad vi vet om den kristna urförsamlingen i Jerusalem. Detta blir ännu tydligare om man kastar en snabb blick på denna församlings tidiga historia. Qumran går tillbaka till en tämligen omfattande rörelse av ”fromma” (chassidim) inom judendomen under den helleniserande pogromen mot judarna i Jerusalem under Antiochus IV, som ledde till att översteprästen fördrevs. De olika chassidiska grupperna såg honom som den avgörande intellektuella och andliga auktoriteten och försökte i sina ansträngningar att förena alla i en omfattande ”enhet” (jachad) – en specialbeteckning för församlingen i Qumran. En analogi till detta erbjuder uttalanden i Johannesevangeliet om urförsamlingens ”vara ett” (Joh 10:30, 17:11, 21 och 23). De uppfattade sig som ”det nya förbundets församling” och såg i sin ledare ”Rättfärdighetens lärare”, den i Deuteronomium utlovade mottagaren av uppenbarelsen i den sista tidsåldern (5 Mos 18:18).

Församlingen menade sig leva i de yttersta tiderna. Dess tänkande präglades av en stark förväntan. Den nära förestående domen av världen krävde en ytterst sträng etik, som inte kunde nöja sig med en fariseisk Tora-observans eller klerikal saddukeisk offermoral. Hur nära är vi inte här den nytestamentliga texten ett århundrade senare!

Gudsförhållande som intim närhet

Beskrivningen av teologin inom denna församling måste till att börja med ta hänsyn till att qumranerna är judar och därmed direkta arvtagare till Gamla testamentet. Samtidigt skiljer de sig från den samtida judendomen, eftersom de tolkar centrala ”dogmer” annorlunda.

Även om Qumran, liksom den samtida judendomen, i stor utsträckning undvek att använda Gudsnamnet, så förekommer dock de olika Gudsnamnen i en uppseendeväckande mängd. Det uppvisar en ny omedelbarhet, inom vilken det talas mindre om Gud än med Gud och till Gud. Termen ”Gud” avsåg det personliga Stora, men upplöstes också i ett kollektivt himmelskt Större, som gjorde gränserna mellan immanens (samexistensen med församlingen) och transcendens (samexistensen med och i Gud) flytande. Det kan vara orsaken till att det inte fanns någon explicit ”monoteism-formel” i Qumran (jfr 5 Mos 6:4).

I en renässans för det mytiska språket (framför allt i sabbatoffersångerna) blev det möjligt att beskriva församlingens gudsförhållande som intim närhet utan att förneka transcendensen. Denna unika koncentration på Gud visar samtidigt ett separatistiskt främlingskap hos församlingen gentemot den judiska och i all synnerhet den hedniska omgivningen. Gud kom att helt och hållet uppfattas som en straffande Gud, men hans huvudsakliga egenskap förblev hans nåd, som likt regndroppar föll ned över församlingen. De är föremål för uppenbarelsen och kunskapen och gäller uteslutande församlingen. Hans ära var i judendomen kopplad till templet på Sion. Nu är det i församlingen som Guds storhet visar sig.

När det gäller kosmologin hade församlingen tagit till sig Deuterojesajas uppgifter: Gud är ”skaparen” av allt och av ”allt som finns” (1QH 20:20), han är ”varats urgrund” (1QS 3:13 ff.) – en terminologi som tyder på ett reflekterat hellenistiskt inflytande. Hans skapade gåvor består i livet, landet, Toran och förbundet, men nu även i ande, insikt och kunskap, medvetenhet, vishet och i ett ”insiktsfullt hjärta”. Han har grundlagt jordens krets, varvid hans skapelseverk börjar redan i fasen före skapelsen. Före all tid och före allt skapat inrättade han i ”sanningen” (ämät) den med den egyptiska ma’at jämförbara ursprungliga ordningen, den ”sanna lagen” (1QS 1:15), den varats verklighet som utgör grunden för kosmos, den verklighet som slutgiltigt sammanför den kosmiska dualismen till en högre enhet. Det är just det pre-existenta Logos, såsom det i nytestamentlig språkdräkt i Johannesevangeliets inledning har överlämnats till oss.

Denna enda verklighet kan därför endast levas ecklesiologiskt i ”en enda” församling och etiskt bestämma livet, just i ”sanningens enighet”. Gud själv är skaparen av denna enighet, församlingen är hans arvedel. Trots det kan existensen av denna församling inte negera den kosmiska dualismen: sanning och synd tycks vara två kosmiska makter som utkämpar en brottningskamp, som också utspelar sig inom den enskilde bedjaren och som kommer att avgöras först i den slutgiltiga striden i de yttersta tiderna (så även Rom 11:18, 1 Tim 2:4 och 3:5). Församlingen är det synliga tecknet på gudomligt urval, som visar sig genom en särskild uppenbarelse och en närhet till det gudomliga väsendet, som möjliggjorts genom en slutgiltig utläggning av Toran.

I sådana uttalanden kolliderar å ena sidan den starka tron på predestination med gudomliga beslut, å andra sidan svarar församlingen på denna gudomliga utvaldhet med Gudsfruktan och lydnad mot Toran, vilket skulle kunna ses som en frihet att fatta beslut, vilket möjliggör ett individuellt moraliskt ansvar. Denna konstellation, som åstadkoms genom utväljande, kvalificeras i Qumran med begreppet förbund. I texterna från Qumran har detta begrepp förlorat alla profana referenser och används endast för att beskriva detta särskilda förhållande mellan Gud och människorna.

Detta förbund med Noa, med patriarkerna och med Moses har nu i Qumran blivit en slutgiltig eskatologisk verklighet i församlingens ”nya/förnyade förbund”. Här är den slutgiltiga mötespunkten för Israels historia och frälsningshistoria, grundvalen för och anledningen till att varje år verkligen fira denna eskatologiska verklighet i en egen liturgisk förbundsåminnelse.

I det ”nya förbundet” avslöjas det ”förborgade”, det vill säga den riktiga kalendern och de rättfärdiga ”vittnena” ända till ”varats ordning” med evighets- och exlusivitetskaraktär; nu garanterar ”kunskapens Gud” genom en särskild uppenbarelse den slutgiltiga insikten och gör människorna till ”vetande”. I denna beteckning visar sig det kreativa svaret på den sena gammaltestamentliga krisen för visheten. Den utvalda människan är mottagaren av den gudomliga uppenbarelsen och har som sådan del i ängelns kognitiva förmåga. Församlingen blir genomlyst av denna gemenskap med detta gudomliga väsen, vars närvaro i församlingen i gengäld kräver den högsta formen av renhet. Genom denna uppenbarelsegemenskap blir församlingen – i detta avseende huvudsakligen genom ”läraren” – förmögen att ta emot den slutgiltiga undervisningen i lagen och till Gudskunskap, vilka i sig frambringar lovsång, en för Qumran bärande beståndsdel av förbundsförnyelsens liturgi (jfr den kristna eukaristin).

Messiasförväntan speglar förväntningen på en nära förestående politisk katastrofal tid

Tora-observansen har församlingen visserligen gemensamt med fariséerna, men i Qumran är Toran inte bara lagen utan Guds vilja och önskan, församlingens ”grundprincip” och ”fundament”, vars efterlevnad gör människorna förmögna till Gudskunskap. Laguppfyllelsen vidareutvecklas till en omfångsrik etik, som betecknas som ”församlingens grundvalar”. Dessa har utlagts av prästerna och är nu den förblivande regelstrukturen för församlingen. Det använda begreppet fundament (sôd) är i Qumran semantiskt öppet mot en verklig grundläggning, men också mot en ”hemlighet, mot ”rådslutet”, som Gud endast har uppenbarat för församlingen.

Det i Qumran klart förvaltade och av församlingen förnyade ”eviga prästerskapets förbund” (1 QSb 3:26) går tillbaka till en gammal aronitisk tradition: Prästerna har grundat församlingen och är dess huvudmän och utgör dess hierarkiska ledning. Deras huvuduppgift består i gudstjänst, som på grund av förkastandet av offerkulten i Jerusalem måste uttryckas i helt nya former, inom vilka böneliturgin ”läpparnas offergåva” spelar en central roll.

För att göra successionen fullständig ser sig det qumranska prästerskapet som insatt i en succession som inte bara, som prästerskapet i Jerusalem, åberopar sig på Aron utan snarare går tillbaka till stamfäderna Levi (5 Mos 18:1–18), Amram (2 Mos 6:20) och Hur (2 Mos 24:14) i för-aronitisk tid. Deras succession är således äldre och uppfattas därigenom som mer autentiskt. Å andra sidan åberopar sig Qumran också på den i Gamla testamentet till stora delar bortglömde Melkisedek som ny prästerlig-messiansk ledargestalt, som även spelar en avgörande roll i Hebreerbrevets kristologi (Heb 5:6 och 10, 7:2 f.) där Jesus benämns som ” för evigt präst, en sådan som Melkisedek”.

Uppfattningarna om synd och skuld följer entydigt de gammaltestamentliga föreskrifterna. Men nu kommer uppdelningen av världen i rättfärdiga och orättfärdiga i förgrunden. Dessa är fastställda genom predestination. I denna situation är bekännelsen till de rättfärdigas församling genom omvändelse och kärlek till medmänniskorna det etiskt rätta steget. I uppfattningen om botgöringen frigör sig församlingen från den samtida judendomen: Botgöringen är inte längre människans förtjänst och går inte att uppnå genom slaktoffer. Den blir Gudscentrerad, så tillvida att endast Gud gör den möjlig. Med hänsyn till denna gudomliga föreskrift blir botgöringspraxisen mer etiskt inriktad. Den uppfattar församlingen som platsen för botgöring, där den genom sin Tora-observans åstadkommer försoning, genom att den förmår Gud att slutgiltigt rena prästerna, församlingen och landet.

Av likheter och analogier följer inga beroenden

I Nya testamentet bryter Guds rike fram i Jesus Kristus, i vilket den kristna gemenskapen tar synlig gestalt. Forskningen har länge trott att Qumran inte hade någon uppfattning om ”Guds kungadöme”. Det stämde så länge som man enbart sökte efter termen mal’kut (kungadöme). I praktiken undvek Qumran denna term i stor utsträckning, eftersom församlingen inte skulle ha kunnat börja med en monarki. Först när man började analysera begreppet mämšalah blev det tydligt att församlingen uppfattade sig som herraväldets område, inom vilket Gud är närvarande med sitt gudomliga väsen och vid tidens slut kommer att uppenbara sig i hela sin storhet och överta världsherraväldet. Under det att församlingen håller stånd mot ”Belials rike” och genom sin laglydnad och förbundstrohet gör motstånd mot detta rike, blir den till ett ”mot-rike”, ända ner till Guds mämšalah, i vilket varje församlingsmedlem på nytt försäkrar sig om en plats vid förbundsförnyelsefesten.

De qumranska Messiasförväntningarna återspeglar det diffusa läget med högt ställda förväntningar i en politiskt katastrofal tid. Förväntningarna på en messiansk kung (”Messias från Israel”) växlar med dem om en messiansk präst (”Messias från Aron”) eller till och med dem om ett messianskt kollektiv (”Fredsfolket”). Ibland förbleknar konturerna till en bild av Messias som framställs som en motbild till den rådande tidsåldern.

De många överensstämmelserna, likheterna och analogierna mellan Qumran och den unga Jesus-församlingen har sitt ursprung i den gemensamma sociokulturella miljön och i den gemensamma judiska traditionen. De gemensamma dragen kan också förklaras utifrån den katastrofala politiska situationen, på vilken den samlade judedomen reagerade med högt ställda apokalyptiska Messiasförväntningar. Qumran och kristendomen övertog också denna från sin judiska omgivning. Men att utifrån dessa likheter och analogier sluta sig till beroenden leder fel. Ty det går inte att bortse ifrån att församlingen i Qumran inte nämns i någon nytestamentlig skrift. Det omvända gäller också för skrifterna i Qumran. Det går inte att hitta någon bindande hänvisning till nytestamentliga personer i skrifterna från Qumran, eftersom dessa härstammar från tiden före det att den tidiga kristendomen konstituerat sig.

Qumranförsamlingen och den tidiga kristendomen var båda aktiva grupperingar inom judendomen. De var båda övertygade om att uppenbarelsens tid ännu inte var avslutad. Qumran förordade den hebreiska bibeln, de nytestamentliga evangelisterna den grekiska Septuaginta. Båda grupperna var övertygade om att den helige Ande möjliggör ytterligare inspirerade skrifter utöver Gamla testamentet. Båda grupperingarna grep i fråga om sin struktur och organisation tillbaka på bruken hos den organiserade kulten i antiken, som de kände väl till från hellenistiska, arameiska och nabateiska områden. Dessa gemenskaper var förtrogna med egendomsgemenskap, platta hierarkier, gemenskapsmåltider och omsorg om de fattiga.

Även om Johannes döparens omvändelseförkunnelse också var ett centralt tema inom den qumranska fromheten, så gick dop och reningsriter här helt olika vägar, även om båda var förknippade med absolution: Dopet fullbordade sakramentalt initiationen i det ”nya Israel”, medan nedsänkandet i miqwen tjänade som kultisk rening.

Jesus och hans första lärjungar var utan undantag galiléer, vilka redan på Davids tid hade ett spänt förhållande till judafolket. Att Jesus skulle ha besökt Qumran är därför mindre troligt. Även om Jesus och hans apostlar tidvis uppehöll sig i Jerusalem skulle ett möte med qumranerna ha varit mindre troligt på grund av att dessa dragit sig tillbaka från Jerusalem.

De senaste tio årens Qumranforskning har kunnat motbevisa väldigt många svärmiska hypoteser. Oenigheten mellan den första kristna församlingen och kyrkan har inte gått att vare sig avvisa eller fördjupa. Forskningens stora bidrag består i att vi nu kan betrakta den tidiga kristendomens samtida omgivning på ett betydligt mer differentierat sätt. Nya och hållbara teorier om de bibliska texternas uppkomst och historia är nu möjliga. Uppfattningen om en klart avgränsad kanon av förpliktande skrifter visar sig vara en senare kyrklig konstruktion. Vad Qumrantexterna däremot framför allt möjliggjort är att överbrygga den litterära luckan mellan Gamla och Nya testamentet och genom att tydligare kartlägga den semantiska utvecklingen av ledande teologiska begrepp, ledmotiv och litterära genrer.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2014.

Heinz-Josef Fabry är professor emeritus i Gamla testamentet och Israels historia vid Bonns universitet. Han ingår i projektledningen av DFG-projektet Theologischer Wörterbuch zu den Qumrantexten.