René Girard och syndabocken

Alla som har barn har sett dem bråka om samma leksak, kanske en leksak som legat och samlat damm i veckor, fullkomligt ointressant. Men när de samtidigt sträcker sig efter den förstärker och imiterar deras rivalitet varandras, alldeles oavsett om de sitter i ett rum belamrat av likadana eller bättre leksaker. Den andres begär förstärker mitt eget, och mitt stegrande begär förstärker hans. Jag imiterar imitatören och han mig: vi har fastnat i en eskalerande spegelkonflikt med den andre. Kommer det in ett tredje, fjärde, femte barn kommer deras blickar att ledas av de andras till den åtrådda leksaken. Till slut glöms leksaken bort och de imiterar varandras antagonism.

Den antropologiska kärnan i den franske litteraturvetaren och filosofen René Girards tänkesätt är just detta som han kallar det mimetiska begäret [mimesis – gestaltning av verkligheten med uppgift att skapa sinnligt konkreta föreställningar hos mottagaren], och denna mimetiska rivalitet som är den främsta källan till våld mellan människor.

Girard slår fast följande:

1. Vi är mimetiska varelser (människan är en social varelse – Girard brukar neologismen interdivid i stället för individ – hennes förmenta autonomi är en romantisk illusion).

2. Sedan världens begynnelse har det våld, eller det potentiella våld, som följer av mimesis funnit sin förlösning i massans omedvetna sammanlöpning på ett offer – syndabocken. Ur dessa två insikter följer en alltomfattande kulturteori.

Först en nyansering av begäret: Girard talar om begäret som söker sitt föremål: människor vet inte vad de ska begära utan imiterar andras begär. ”Människor influerar varandra, och när de är tillsammans tenderar de att begära samma föremål. Det är inte därför att dessa föremål är sällsynta utan därför att imitation styr begäret” (Quand ces choses commenceront 1994). Begäret har en triangulär struktur hos Girard, det uppkommer inte av sig självt: begäret förutsätter jaget, den Andre som förmedlare av begäret, och föremålet som jag begär därför att (jag vet, tror, misstänker) att den Andre begär det. Förmedlaren av begäret behöver inte finnas i sinnevärlden. I Mensonge romantique et vérité romanesque (1961) exemplifierar Girard bland annat med Don Quijotes förmedlare av riddaridealet – Amadis de Gaula i de riddarromaner som den arme adelsmannen förläser sig på. Sancho Panza, den trogne väpnaren, uppvisar på samma sätt ett triangulärt begär: genom riddaren av La Mancha när den enkle bonden en dröm om att styra över en ö och ge sin dotter en adelstitel. Så varför blir Don Quijote och Sancho Panza inte rivaler, vad hindrar dem från att snärjas i en upptrappande konflikt? På samma sätt som Don Quijote inte kan tävla med sin förmedlare den fiktive Amadis de Gaula, kan Sancho Panza inte tävla med sin – ”det sociala och intellektuella avståndet dem emellan går inte att överbrygga” (Mensonge …). De befinner sig i skilda världar i lika hög grad som Don Quijote och dennes romanförebild. Det är hierarkin som kanaliserar deras begär och gör det mindre dödsbringande.

Redan här sätter Girard fingret på något som kommer att bli en bärande tanke i hans system. När han vänder blicken mot myten och religionen finner han att mänskliga sammanslutningar som hamnar i gungning måste avleda sina begär. I en icke-differentierad, icke-hierarkisk, grupp leder dessa speglande begär av sin natur till konflikt, och skulle – om de inte tyglades – döma varje ansats till samhälle att sluta i ett hobbesianskt ”allas krig mot alla”. Så hur tyglas denna våldets tilltagande spiralrörelse, hur möjliggörs ens ett samhälle? Genom offret.

Parentetiskt kan vi här se hur Girard förkastar tanken på religionen som någonting godtyckligt inympat – till skada eller gagn – på ett redan existerande samhälle (upplysningstidens föreställning). Men han kritiserar också den moderna religiösa antropologin för att ha gett upp alla försök att finna svaret på ritualens/offrets gåta. För Girard är offret en reell orsak/verkan, som faktiskt fungerar (så länge den inte ses utifrån, mer om det nedan), och egentligen själva förutsättningen för samhället. Religionen måste föregå samhället, och alla samhällen har sina rötter i en offergrav. De träder ut ur tidens dimma tillsammans, omöjliga att skilja åt.

”Massan kan i sig själv bara agera på ett sätt, för den finns inga andra: den lynchar”, skriver Ortega Y Gasset i La rebelión de las masas. I arkaiska myter och berättelser symboliseras den galopperande mimetiska konflikten ofta av en farsot, en naturkatastrof; det är den sociala anarki som hotar att omkullkasta samhällsordningen, en samhällelig kris där alla är varandras fiender och ”monstruösa dubbelgångare”. Vid denna klimax kan det monstruösa, skulden till hela denna kaotiska konflikt, allas krig mot alla, manifesteras i en syndabock (jämför med Kaifas ord om att det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket förgås). Någon gång i urtiden upptäckte människorna att försoningen från de rivaliserande mimetiska begär som hotade att slita isär deras gryende gemenskap stod att finna i det gemensamma offret av en syndabock, någon som axlar sina bödlars synder och frälser dem från dem.

Girard exemplifierar bland annat med myten om Kung Oidipus, där Thebe hotas av en pest som vid närmare betraktelse är just en sådan accelererande mimetisk konflikt. Krisen får sitt slut när stadens invånare förenas mot Oidipus, som är skyldig (det är viktigt) till fadermord, incest och moderns självmord. Siaren Teiresias säger till honom: ”du är den som befläckat detta land”. Det är han som dragit ner förbannelsen över Thebe. Han sticker ut sina ögon och ber om att bli förvisad. För Girard är Oidipus en syndabock. I detta är han ren myt, och syndabocken återkommer i snart sagt alla myter och religiösa ritualer (Girard exemplifierar generöst, med utgångspunkt hos Frazer, i La violance et le sacré 1972). En myt är berättelsen om ett kollektivt begånget mord berättad ur förövarnas perspektiv. Denna berättelse uthärdar ingen avvikande röst, skuldbekännelsen läggs i munnen på offret. ”Gudens svar är oförtydbart klart: att jag, den gudsförgätne fadermördaren, skall förgås” (Sofokles: Kung Oidipus).

Nu, när allt detta eskalerande våld så laddas ur mot ett offer, sker vad Girard kallar för ”den dubbla överföringen”, där våldet – eller det som föranledde våldet: pesten, missväxtåren, jordbävningen, inkräktarna, det som satte samhällsordningen ur spel – tillskrivs offret, men där denne också ges äran för försoningen som följer av hans död. I döden blir syndabocken helig, förgudligad. Därav får ritualen sin betydelse, i återskapandet av det ursprungliga offer som förenade kollektivet och vi ser syndabockens ansikte i såväl Mellanösterns vegetationsgudar som aztekernas solgud. Men Girard går längre: ”I alla sociala institutioner handlar det först och alltid om att genom nya offer reproducera en försoningens lynchning. I sin egenskap av skenbar orsak till all split och all endräkt åtnjuter det ursprungliga offret en övermänsklig och förfärlig prestige” (Syndabocken, s. 173, min kursivering). Offrets blod håller samman kulturen. I takt med att kulturen kommer att se sitt offer som allt viktigare läggs allt större vikt vid det. Det omgärdas av ritual och heliggörs – tiden mellan valet av offer och själva offrandet kan dras ut – och detta är enligt Girard ursprunget till kungadömet. En kung av Guds nåde är ett offer som ännu inte slaktats, och i primitiva samhällen återfinns ofta dödandet av kungligheter (eller ställföreträdande kungligheter) under rituella former. Här kan vi dra oss till minnes när man sveper Jesus i den purpurröda manteln, törnekröner honom och sätter en käpp i hans hand.

”Ve er, som reser gravvårdar över profeterna, som era fäder dödade. Så vittnar ni om vad era fäder gjort och visar att ni godtar det; de dödade profeterna och ni reser vårdar över dem” (Luk 11:47–48).

I den bok där Girard kanske borrar sig djupast ner i dessa frågor, Je vois Satan tomber comme l’éclair (1999), talar han om hur han gärna följer ateisters och relativisters utläggningar om likheterna mellan Jesus och den mängd av exempelvis vegetationsgudar som dödas och återuppstår, medan kristnas försök att ignorera eller bortförklara dessa likheter är lika missriktade som dömda att misslyckas. Likheten finns där därför att syndabocksmekanismen är verklig och fungerande. Offret sammanfogar verkligen det sönderfallande kollektivet. Innebär det att kristendomen är en myt bland andra? Vi finner den eskalerande mimetiska konflikten, vi finner lynchningen av offret och vi finner förgudligandet efter döden. Vi noterar även eukaristins likhet med myter där den offrade styckas och förtärs till gagn för församlingen. För Girard är myter alltid överbyggnader på verkligt våld och inga fria fantasier.

Men Bibeln är unik, säger Girard, därför att bara den ger röst åt offret, den drar undan mytologin och blottar våldet som riktas mot den oskyldige. Den bibliska traditionen avslöjar syndabocksmekanismen och gör oss förmögna att se den utifrån. Redan budorden kulminerar i en varning för den mimetiska smittan: Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. I Job och Psaltaren hör vi offrets röst, rösten hos den som hjälplöst är på väg att prisges åt det explosiva kollektiva våldet. I evangelierna sätts så till slut skoningslöst ljus på hela denna process: Jesus är oskyldig, massan som välkomnat honom till Jerusalem har vänt sig mot honom och ropar efter hans blod. Inte ens lärjungarna är immuna, många flyr, Petrus förnekar Herren. I en artikel i den amerikanska tidskriften First Things understryker Girard att Jesus både är det mest godtyckliga offret (eftersom han mindre än någon annan förtjänar sin våldsamma död) och det minst godtyckliga (därför att hans fullkomlighet är en oförlåtlig skymf mot den våldsamma världen). I evangelierna ser vi klart för första gången vad som pågår på både det mytologiska och det faktiska planet.

Teologen S. Mark Heim har i Saved from Sacrifice: a Theology of the Cross (2006) dragit ut linjerna från Girards tanke:

”När vi betraktar historien ur detta långa perspektiv, ser vi att evangeliet inneburit åtminstone en empirisk förändring av världen: offren har blivit synliga. Det behövs ingen tro för att erkänna detta. Det är en enorm förändring, som vi lätt förbiser bara därför att den är så omfattande och att vi har kommit att ta den för given … Varför är marxismen och feminismen och den globala rörelsen mot slaveriet produkter av kulturer som formats av den bibliska traditionen? Vi fördömer ständigt våra samhällen för att de underlåter att göra mer för de fattiga eller missgynnade, både i våra egna länder och i hela världen. Och detta diskuteras inte i termer av utebliven barmhärtighet eller välgörenhet utan i termer av förnekad rättvisa. Varifrån kommer denna omsorg om offren – och insikten om att de ens ska ses som offer?”

I myten finns varken förövare eller syndabockar, och Kristi offer – som Guds lamm, som borttager världens synder – är förbundet med varje ritual i världen, då det ”reproducerar den grundläggande händelsen i alla ritualer” (Quand ces choses …) och därför är slutet på alla offer. Innebär det då att den kristna världen har övervunnit våldsmekanismen? Nej, svarar Girard. Vi är inte kristna nog. I vår tid alstrar våldet inte längre helighet utan bara mer våld (den onda överföringen). Vi hatar våra offer, men vi kan inte längre förgudliga dem. På så sätt blir västvärldens sekularisering en direkt konsekvens av kristendomen, och här ser vi också något oerhört farligt: kristendomen visar på det sammanhållande våldets förkastlighet, men har samtidigt avlägsnat det sakrala skyddsnät som omgärdat våldet och kontrollerat det. När vi sekulariseras bort från Kristus vänder vi oss bort från det enda som kan ge oss skydd mot det mimetiska våldet.

Så Kristi offer har agerat som en surdeg, har genomsyrat världen och sakta förvandlat världen bort från våldets offerordning. Vi är inte längre förmögna att mytologisera och oproblematiskt rättfärdiga vårt kollektiva våld, vår fallenhet. Den korsfäste låter oss inte inta mobbens perspektiv. När Saul på vägen till Damaskus frågar sin bländande vision efter dennes identitet blir svaret: ”Jag är Jesus, den som du förföljer” (Apg 26:15). Kristus är alltid den som vi förföljer. Så blir den kristna uppmaningen till Imitatio Christi, om att vända andra kinden till och älska våra fiender, det enda rationella i en värld vars själva form springer ur våldet.

René Girard på svenska

Syndabocken: en antologi. Themis förlag 2007.

Anorexi och mimetiskt begär. Themis förlag 2010.

Våldet och det heliga. Bokförlaget Daidalos 2010.