Europatankens populistiska kris

Fullt upptagna med globalisering, åldrande befolkningar, nedskärningar av de offentliga finanserna i allmänhet och av välfärdsstaten i synnerhet, eller enbart med invandringens utmaningar, gick de europeiska regeringarna in i en djup kris efter de omvälvande åren 1980–1990. Misstroendet, som nästan undantagslöst drabbade dem alla, förskonade inte längre den gemensamma institution som de ägnat sig åt. I den offentliga debatten tycks ofta Europeiska unionen vara mer ansvarig än regeringarna för de inhemska problemen. Inför detta verkar stats- och regeringschefer, och med dem även innehavarna av de högre europeiska ämbetena, vara oförmögna att staka ut, eller ens bereda plats för, den väg som vi står i begrepp att slå in på. Det är därför som valet till Europaparlamentet i maj 2014 uppvisade en tillbakagång för de Europapositiva partierna i jämförelse med det förra valet 2009. Denna tillbakagång är ett resultat av en kombination av röstskolk och av ett populistiskt röstande, som visserligen är olikartat, men som tydligt domineras av Europamotstånd och främlingsfientlighet. Väljarnas dom slår mot både regeringspartierna, höger som vänster, och mot Europeiska unionen.

Maj 2014 – en obestridlig populistisk örfil

Resultatet av Europaparlamentsvalet den 22–25 maj 2014 saknar inte tydlighet. För det första visar nivån på valdeltagandet, som var identiskt med det 2009 (43 procent av de röstberättigade), att röstskolkarna till stora delar förblir i majoritet.1 Dessa uteblivna röster är ett uttryck för dels ett ointresse, dels en protest, men den är också resultatet av komplexiteten, ja rent av det motsägelsefulla, i att ett övernationellt val ändå upplevs som nationellt i sin officiella organisation och manifestation.

Tillkännagivandet av och kommentarerna till valresultatet förbisåg nästan helt att valdeltagandet till stor del gynnar proeuropeiska grupperingar. Ty om man adderar resultaten för listorna som utgörs av partigrupperna Parti Populaire Européen [Europeiska folkpartigruppen], EPP-gruppen] (PPE, 28,5 procent), Parti Socialiste Européen [Europeiska socialdemokratiska partigruppen] (PSE, 25,4 procent), Alliance des Démocrates et des Libéraux pour l’europé [Den liberaldemokratiska gruppen] (ADLE, 8,5 procent) och De Gröna/Alliance Libre Européenne [De gröna/The European Free Alliance] (ALE, 6,9 procent) får man 69,3 procent av antalet avgivna röster. Detta resultat motsvarar förvisso en tillbakagång med 10 procentenheter jämfört med 2009, då listorna för PPE (35,7 procent), PSE (25,5 procent), ADLE (10,8 procent) och De Gröna/ALE (7,4 procent) motsvarade 79,4 procent av de avgivna rösterna. Tillbakagången för de proeuropeiska listorna i 2014 års Europaparlamentsval är i första hand ett resultat av tillbakagången för högerlistorna – summan av PPE:s och ADLE:s listor sjönk från 46,6 procent 2009 till 37 procent 2014 – medan summan för PSE:s och De Gröna/ALE:s listor inte gick tillbaka med mer än en procentenhet, (från 33,3 till 32,3 procent).

Det minskade antalet röster för de proeuropeiska listorna beror delvis på att det i några länder – Storbritannien med Nordirland, Polen, Spanien och Tyskland, vilka på grund av sin befolkningsstorlek väljer ett stort antal Europaparlamentsledamöter – var högern som hade regeringsmakten, själv eller i koalition, när valet ägde rum. Enligt hypotesen, att väljarna straffar den sittande regeringen, borde valet bli mer kostsamt för högern än för vänstern i regeringsställning. Likväl tycks inte väljarna ha gått från de proeuropeiska högerpartierna till de proeuropeiska vänsterpartierna. Det är tvärtom de populistiska partierna som har tjänat mest på de proeuropeiska högerpartiernas tillbakagång.

Vi kan också konstatera några undantag från den populistiska framgången. I Tjeckien märks en tillbakagång för Böhmens kommunistparti (KSCM) från 14,1 procent till 10,9 procent och för Demokratiska partiet (ODS) – den förre presidenten Václav Klaus’ parti – som föll från 31,4 procent till 7,6 procent i en kontext som dominerades av ett ännu lägre valdeltagande (19,5 procent) i jämförelse med 2009 (28,3 procent). I Rumänien lyckades rumänska Folkpartiet under Dan Daconescu inte få mer än 3,6 procent av de avgivna rösterna från en valmanskår, där man åtminstone a posteriori ser att den varit särskilt välvilligt inställd mot Dan Daconescu.

Två tillbakagångar skedde på proeuropeiska partiers bekostnad: å ena sidan i Slovakien, där SNS, Nationalistpartiet, som framställer sig som ett kristet och socialt parti, sjönk från 5,5 till 3,6 procent i en kontext med ett nytt ras i valdeltagandet, från 19,6 procent 2009 till 13 procent 2014, vilket blev bottenrekordet i Europavalet 2014. I Nederländerna, å andra sidan, väckte tillbakagången för Geert Wilders Frihetspartiet (PVV) entusiastiska men för tidiga kommentarer från observatörer, som hade fått tillgång till konfidentiell information som cirkulerade under kvällen den 22 maj. Den tillkännagav PVV:s tillbakagång och gav intrycket av att valet inte skulle ha blivit den förväntade framgången för populisterna. Genom att gå från 17 procent 2009 till 13,3 procent 2014 fick dock Geert Wilders vidkännas ett bevis på ett personligt misslyckande, eftersom hans resultat motsäger framgången för alla populister. Wilders förslag mot marockaner några dagar före valet chockade även hans eget parti.

Den plötsliga motgången för några antieuropeiska partier kan dock inte dölja framgången för de flesta unionsfientliga partierna. Faktum är att den framväxande populismen i stället tydligt uppvisar inte bara antieuropeiska drag utan också främlingsfientliga. Några populistiska listor går tillbaka till förmån för mer effektiva grupperingar, som för närvarande karakteriseras av en vag ideologisk profil. Det är fallet i Belgien, där Vlaams Belangs nederlag, från 9,8 procent 2009 till 4,1 procent 2014 gynnade partiet för flamländska separatister, N-VA, som klättrade från 6,1 till 16,4 procent (32 procent för hela Flandern). Det är fallet i Storbritannien med Nordirland, där British National Party försvann (1,1 procent mot 6,4 procent 2009), men till förmån för Ukip, som gick från 16,9 till 27,5 procent. Det är fallet i Italien, där tillbakagången för Lega Nord (från 10,2 till 6,1 procent) kompenserades med framgången för Rörelsen Fem Stjärnor (M5S, 21,1 procent), som inte deltog 2009, även om Beppe Grillo inte lyckades bli störst i valet. Det är fallet i Grekland, där extremhögerns LAOS väljare minskade från 7,1 till 2,7 procent medan Gyllene Gryning, som inte deltog 2009, fick 9,8 procent 2014. Slutligen har vi Bulgarien, där Atakas bottennapp (från 12 till 2,9 procent) kompenserades med inbrytning av den populistiska rörelsens lista ”Bulgarien utan censur”, som startats av Nicolay Barekov och som inte fanns 2009.

Tre partier blev störst i sina respektive länder: Ukip (United Kingdom Independance Party), Dansk Folkeparti och Front national. I Storbritannien med Nordirland innebär segern för Ukip (27,5 procent), som är EU-kritiskt men också starkt invandringsfientligt, en ny situation i landets demokratiska historia. Förutom framgången i jämförelse med 2009 (16,9 procent), har för första gången i den brittiska demokratins historia ett val slutat med att två regeringspartier förlorar. Det gäller även för Frankrike, där Front national (24,5 procent) fyrdubblade sitt resultat från 2009 (6 procent), vilket skapade en tidigare okänd situation i den femte republiken. Samma sak skedde i Danmark, där Dansk Folkeparti (26,6 procent) gick fram så starkt att det nästan fördubblade sitt resultat från 2009 (14,8 procent).

Liknande framgångar kan också noteras för Sannfinländerna (från 9,8 till 13 procent), för Sverigedemokraterna (från 3,2 till 9,7 procent), för österrikiska FPÖ (från 12,7 till 19,5 procent), för Jaroslaw Kaczynskis polska parti Lag och rättvisa, PIS (från 27,4 till 32,3 procent), för det litauiska Ordning och rättvisa, som gick fram 2 procentenheter (från 12, 2 till 14,4 procent) i en kontext med en uppseendeväckande avvikande ökning av valdeltagandet (från 20,9 procent 2009 till 40,9 procent 2014); i Ungern, där den höga nivån för det nationalistiska och rasistiska Jobbik (14,6 procent jämfört med 14,7 procent 2009) upprätthölls, noterades däremot en stark tillbakagång i valdeltagandet (från 36,3 till 28,9 procent).

Framgången för EU-fientliga partier, som inte fanns 2009, är inte mindre signifikant för den politiska kris som i dag överskuggar kontinenten, som i Italien med Beppe Grillos M5S, som i Bulgarien med listan Bulgarien utan censur, eller som i Tyskland med partiet som är mot euron och alltmer mot Europeiska unionen: Alternative für Deutschland, AFD (7 procent). Slutligen bör vi observera att tre partier som hör hemma på den yttersta högerkanten har fått plats i Europaparlamentet: grekiska Gyllene Gryning (3 ledamöter), ungerska Jobbik (3 ledamöter) och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD (1 ledamot).

Bekräftelse av en nedärvd populism

Resultatet från Europavalet 2014 bildar en triangel av röstskolk, stöd för Europa och proteströstande. Man kan fråga sig vilken form av protest det rör sig om. Man kan konstatera att missnöjespartierna på vänsterkanten inte uppnår samma valresultat som de på högerkanten. Undantaget är Syriza, som hoppade från 4,7 procent 2009 till 26,5 procent genom att ta makten från de traditionella politiska partierna, till exempel PASOK, som befinner sig i total upplösning (från 36,6 procent 2009 till 8 procent 2014) och dess medtävlare Ny demokrati, som gick tillbaka från 32,2 till 22,7 procent. Vi kan lägga till det spanska undantaget, där man i frånvaro av högerpopulism kan notera Podemos entré (8 procent), protesterande på vänsterkanten, som gärna är för självständighet och mot Tyskland, inkarnerade i Pablo Iglesisas, som särskilt kräver en återgång till pensionsålder vid 60, en höjning av minimilönen, en allmän medborgarlön och att Spanien ska sluta amortera på statsskulden – precis som Syriza i Grekland – och en folkomröstning om huruvida Spanien ska lämna eurozonen, i synnerhet för att förhindra att Spanien blir ”en koloni till Tyskland och Trojkan”.

Podemos uppdykande åtföljdes av en stark framgång för listan Förenade vänstern (från 3,7 till 10 procent). Framgångarna för den spanska vänsterns protest skedde på PSOE:s bekostnad, som, fastän de befinner sig i opposition, fick vidkännas förluster (från 38,5 till 23 procent), något mindre än regeringspartiet Partido Populars (från 42,2 till 26 procent). Men överallt annars är styrkan i protesterna mindre på vänstersidan än på högersidan, som i Frankrike, där Vänsterfronten inte lyckades växa (från 6 till 6,3 procent) och slutade nästan 20 procentenheter efter Front national, samtidigt som listan Altra Europa – Con Tsipras (4 procent) i Italien inte kunde mäta sig med M5S:s populister.

De antieuropeiska partiernas framgång är en del av den historiska kris som inte bara Europeiska unionen utan hela kontinenten genomgår. Den är en reaktion från en väljarkår som uppvisar ett politiskt fenomen som jag kallar nedärvd populism [populisme patrimonial]. Den nedärvda populismen har sitt ursprung i en oro hos en del av opinionen för att tvingas genomlida ett ifrågasättande av det samtida materiella fädernesarvet, det vill säga av levnadsstandarden och av det immateriella fädernesarvet, det vill säga levnadssättet. Styrkan i den nedärvda populismen ingår dessutom i en negativ verklighet som medborgarna upplever i vardagen; den nedärvda populismens påverkan beror också på den utnötning som regeringspartierna utsätts för i en följd av konstellationer eller i koalitioner, där de offentliga finanserna inger föga hopp om framgång.

Fruktan för både en materiell och en immateriell destabilisering ger upphov till krav på samtidiga sociala och nationella skydd. Krav som vänstern inte vet hur man ska utnyttja, vilket främjar framväxten av en konservativ protest, som bejakar den sociala segmenteringen genom att hänvisa till ”folket”, och sedan de ideologiska skillnaderna genom att hänvisa till ”nationen”. Den nedärvda populismen gör det möjligt att mobilisera ett flertal socialgrupper, alltifrån låginkomsttagare till delar av överklassen, genom att ägna förslag och uppmärksamhet åt tillvarons materiella och immateriella aspekter samtidigt. Den ”nedärvda” versionen erbjuder för nya populistiska partier ett perspektiv av en mycket stor väljarbas. Med undantag för Syriza i Grekland, och i något mindre grad för Podemos i Spanien, och kanske för M5S i Italien, där karaktären av partierna fortfarande är svår att urskilja, uppvisar de partier som varit framgångsrika i Europavalet 2014 mer eller mindre en nedärvd populism.

Stödet för Europa är flerfaldigt, motståndet enfaldigt

Den populistiska smällen bör med rätta utvärderas. Trots allt har populisterna snarare triumferat i tolkningen av resultaten än i uppvisandet av politisk styrka. De förblir instängda mellan ett massivt röstskolkande och ett proeuropeiskt röstande, förvisso diversifierat och på tillbakagång, men ännu till stora delar i majoritet. De flesta regeringspartier, från höger till vänster, har blivit bestraffade av väljarna. Dessa partier har de facto en identisk retorik som är Europavänlig. De är nämligen alla involverade i Europeiska unionens uppbyggnad och funktionssätt, vare sig det handlar om kommissionen, rådet eller parlamentet. Följaktligen kan den nationella proteströstaren endast välja mellan att avstå ifrån att rösta eller att rösta på ett Europafientligt parti, eftersom det handlar om ett europeiskt val. På samma sätt sker proteströstandet, ständigt vid ett multinationellt val, oundvikligen utifrån en utvärdering av den nationella dimensionen. Europavalet uppvisar en väljarkår som är positiv till partier som tvärtom skyltar med en nationalistisk retorik och ett program för att ta tillbaka makt. För regeringspartierna skulle det dock vara absurt att inte organisera detta val på Europanivå.

Regeringspartierna genomför en kampanj som liknar en språngmarsch på glödande kol. Regeringspartierna är ”för Europa”. Men att vara för ett ”mer liberalt” Europa eller för ett ”mer socialt” Europa eller bara för ett ”mer ekologiskt” Europa uttrycker en åsikt som inte är lika tydlig, inte sticker ut lika mycket, och som är svårare att komma ihåg än en ren och skär fientlighet mot Europa. Under den europeiska valkampanjen delar sålunda den Europapositiva retoriken upp sig i en mängd olika versioner, från höger till vänster via miljörörelsen och mittenpartierna.

Väljarnas uttryck för ”ja till Europa” är mångfaldigt; det ger upphov till en mängd listor, som alla, mer eller mindre tydligt, försvarar samma idé – den om en europeisk union. Väljarnas uttryck för ”ja till Europa” är alltså fragmenterat, genom exempelvis CDU, SPD, De Gröna och mittenpartierna i Tyskland, UMP, PS, De Gröna och UDI i Frankrike, Labour och Liberaldemokraterna i Storbritannien med Nordirland, D66, CDA och VVD i Nederländerna. ÖVP och SPÖ i Österrike och även Partido Popular i Spanien. ”Nej till Europa” däremot är ofta unikt, som Front national i Frankrike, Ukip i Storbritannien med Nordirland eller Dansk Folkeparti i Danmark. Såsom tidigare nämnts fick de partier, från höger till vänster, som stöder Europeiska unionen 69,3 procent av rösterna vid det senaste Europavalet, och då har inte hänsyn tagits till röster på listor som samtidigt har lyckats komma över spärren via valsamverkan med PPE, PSE, ADLE eller De Gröna/ALE. Strukturellt har Europadebatten blivit till fördel för Europafientliga partier, detta så mycket mer som den övernationella demokratiska processen har stelnat i en nationell inramning.

En majoritet önskar ett enat Europa

Europavalet är så mycket mer smärtsamt för de proeuropeiska listorna eftersom de härrör från partier med regeringsansvar, det vill säga partier som drabbas av det impopularitetstest som vanligen föregår missnöjesröstande. I hopp om att kunna avleda en del av kritiken som riktas mot dem har regeringarna svårt att motstå frestelsen att offentligt skjuta över ansvaret för vissa nationella problem på ”Bryssel”. Det är inte ovanligt i den offentliga inrikespolitiska debatten att Europa får klä skott för kritik av det som regeringarna själva är satta att sköta. Man har samtidigt kunnat lägga märke till att tesen om en växande euroskepsis har etablerats utan någon närmare diskussion. Ändå räcker det med att titta på de tillgängliga data från mätningar av trovärdighet och förtroende, som slår mot de politiska och offentliga institutionerna vare sig de är på nationell eller europeisk nivå. Det är inte Europa som väcker ilska eller avståndstagande, det är regeringsorganen och de som leder och styr dem, vilket resultaten i opinionsundersökningen Eurobarometern, som genomförs två gånger per år i unionens 28 medlemsländer, visar.

Förtroende – misstroende (i procent)
De nationella politiska partierna (17 – 79)
Lokalsamhället (46 – 50)
Det nationella parlamentet (27 – 68)
Europaparlamentet (34 – 53)
Den nationella regeringen (26 – 71)
EU-kommissionen (33 – 51)
Europeiska unionen (32 – 59)
Källa: Eurobarometern EB80 (2014).

Det finns ingen specifik euroskepsis. Det som finns är en större förtroendekris för alla offentliga institutioner, och det är Europa som går minst tillbaka.

Enligt samma enkät framgår det att 75 procent av de tillfrågade européerna bedömer att det finns ”behov av ett enat Europa i dagens värld” medan 19 procent av dem anser motsatsen. Det verkligt dåliga som Europa drabbades av under Europavalet var inte attacken från populisterna utan att det inte försvarades av regeringarna i unionens medlemsländer. Samtidigt har det påpekats att merparten av regeringarna har tagit för vana att summariskt förena två helt motstridiga sätt att tala. Å ena sidan, eftersom det är nödvändigt att bedriva valkampanj och man tror sig kunna blidka opinionen genom att peka ut Europeiska unionen, med dess ”absurda” regleringar, påstår man att den lider av ett ”demokratiskt underskott”, att den försämrar det ”nationella suveräniteten”, att den styrs av en ”nyliberal” ideologi, etc. Å andra sidan, eftersom det är nödvändigt att regera och lugna fordringsägarna på både nationell och europeisk nivå, bidrar statscheferna, regeringsföreträdare och representanter för oppositionen – väl medvetna om sina länders respektive svagheter – aktivt till att bygga Europa genom att låta detta påverka besluten och agerandet.

Valresultaten i maj är inte bara en konsekvens av en djup historisk kris. De har också sitt ursprung i det faktum att Europa hädanefter står utan en berättelse och utan ledare. Europa har blivit en avsikt utan mål, en kraftansträngning utan inriktning, som man betygar med en egendomlig retorisk figur om ”uppbyggnad”. Vem kan förstå, vem kan hålla fast vid en idé om ett hus som är under evig uppbyggnad? Det är uppenbart att man talar om en ”europeisk uppbyggnad” därför att man inte förmår uttrycka vad man önskar att uppnå. Den politiska europeiska scenen ger i en orolig värld i praktiken utrymme för det nationalistiska talet om att gå tillbaka, vilket också blir det enda som hörs för alla européer, som anser att dagens situation inte gynnar dem och har blivit omöjlig att stödja.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études septembernummer 2014.

Not
1I synnerhet de många unga européer som avstod från att rösta. I Frankrike är siffran för väljarna mellan 18 och 34 år mer än 75 procent – man kan fundera över varför denna stabilisering inte är tydligare och om detta går att hänföra till ett antal effekter av de åldrande befolkningarna.

Dominique Reynié är professor i statsvetenskap vid l’Institut d’études politiques de Paris.