En moral att leva med

Är det meningsfullt att vara moralisk? Högst tveksamt! Inte så få etiker verkar se det moraliskt goda livet som en fråga om ett kyligt kalkylerande. Den moraliska människan anlägger liksom distanserat träiga teorier på sin livssituation, biter ihop och verkställer beslutsamt handlandet därefter. Nästan mekaniskt. Och vem är förresten människan? Oklart. Ibland hamnar abstrakta grubblerier så i förgrunden, att människan i det närmaste glöms bort. Låter det inte trist?

Den även utanför akademiska kretsar vida lästa och uppskattade teologen Ann Heberlein vill i boken Etik: Människa, moral, mening kraftigt invända mot ovanstående synsätt. Boken är ett sällsynt tillskott till floran av etikintroduktioner. Fokus ligger nämligen inte främst på själva moralteorierna. Mer krut ägnas i stället åt existentiella frågor, alltså åt att undersöka hur moral och mening hänger ihop – och hur det i sin tur hänger samman med att vi är just de människor vi är.

Med ett enkelt och anspråkslöst språk går författaren klarsynt och pedagogiskt igenom en uppsjö av skilda resonemang och tankegångar, ofta konkretiserade genom levande exempel ur vardagen. I någon mån är det en bok om allt och intet. Upplevelsen är nästan som att läsa en medeltida summa – de digra verk där spörsmål om allt mellan himmel och jord sattes på pränt.

Heberlein inleder med att etablera tankereda kring termer och begrepp. Utöver en serie okontroversiella definitioner förs ett tankeväckande resonemang kring känslornas moraliska betydelse. Självklart spelar känslor inte alltid roll härvidlag – ibland är de såväl flyktiga som godtyckliga. Men inte desto mindre är just känslorna ofta själva språngbrädan för vårt etiska tänkande. I synnerhet spelar våra mer reflekterande känslor en central roll – alldeles särskilt om de är kopplade till moraliska värderingar, som exempelvis att känna indignation vid en kränkning. Känslorna sätter liksom snurr på våra tankar och får oss att borra djupare intellektuellt.

I kapitlet ”Människan” fastslår Heberlein, att det etiska grubbleriet måste ta avstamp i vår människosyn. Vem är människan? Har hon ett värde? Har hon förmåga till ansvar?

Varje människa anses äga ett unikt och okränkbart värde, bara i kraft av att vara människa alltså, helt oberoende av individuella egenskaper. Att knyta människovärdet (eller ens begreppet människa) till särskilda egenskaper, som förnuft, riskerar nämligen att utesluta vissa – somliga är ju smartare än andra. Den rena arttillhörigheten är därför grunden för vår värdighet, och den som är född av en människa är att betrakta som människa. Ingen är därmed utesluten. Alla är lika mycket värda.

Vidare förs en längre diskussion om moraliskt ansvar. Närmare bestämt ses människans autonomi, alltså förmågan att fatta egna beslut, som grunden för ansvarigheten. Men samtidigt är ansvarigheten ingenting vi äger bara i kraft av vår fria vilja. Tvärtom är den i högsta grad att se som en social process. Ansvariga blir vi i mötet med andra. Här spelar därför såväl klander som beröm en viktig roll. Hur ska man annars kunna veta, vad som är rätt och fel? Kanske bör vi därför tacka våra föräldrar för de gånger de tagit oss i öronen – de ville ju bara få oss att veta hut. Att helt simpelt urskulda människor, eller avfärda dem som oansvariga, riskerar tvärtom att i längden mest bli destruktivt, såväl för busungen själv som för dennes omgivning.

Därför är det viktigt att våga tala om skuld. Äkta skuld är ett uttryck för vår moral, att vi tar oss själva på allvar. Den manar till handling. Skulden bör inte på freudianskt vis förminskas till att handla om nervösa brytanden av tabun och sociala koder. Skuld är inte detsamma som rädsla för klander, inte heller är det detsamma som skam.

I kapitlet ”Moral” presenteras de stora moralteoretiska traditionerna, som konsekvens-, plikt- och kontraktsetik. Intressant nog ägnas dygdeetiken särskilt stor uppmärksamhet. Heberlein anser nämligen, att förstnämnda teorier inte lyckas beakta det stora sammanhangets betydelse, ty med enbart regler och principer i centrum blir etiken alltför fyrkantig. Men etik borde inte så mycket handla om vilka handlingar jag utför som om vilket liv jag lever. Och inga enkla regler och principer förmår fånga in hela livets komplexitet. Häri ligger därför dygde- och omsorgsetikens styrka. De handlar ju i första hand om den goda människan, inte om den goda handlingen. Särskilt omsorgsetiken låter dessutom känslorna spela roll. Den lyfter upp det särskilda i varje situation samt betonar empatins och relationernas betydelse. Kort sagt innebär det en etik om livet som sådant – en moral man kan leva med.

Slutligen knyts så ”Mening och moral” ihop i ett kapitel. Författaren framhåller att för att alls orka vara moralisk, måste det upplevas meningsfullt att vara det. I längden kan vi inte efterleva läror, som sakta men säkert urholkar oss inombords. Särskilt dygdeetiken, genom sin betoning av karaktärsdrag snarare än av abstrakta regler, tydliggör hur godhet och lycka är två sidor av samma mynt, just genom att hjälpa oss att hantera livet som helhet. Människans mål och mening är inte att slaviskt följa vissa lagar utan att vara just mänsklig. Vi blir helt enkelt lyckliga av att vara sådana människor, som visar ansvar för varandra och för samhällets gemensamma bästa. Förresten får etiken här tydligt stöd från lyckoforskningen. Där framhålls nämligen vikten av relationer och av att betyda något för vår nästa. Alla dessa fyrkantiga regler riskerar tvärtom att tömma livet på mening. Hur ofta hänvisar vi inte till konventioner och normer som ursäkt för att vända bort blicken, för att fly från vår inneboende känsla för moral och ansvar – men därmed också fly från vår mänsklighet?

Den lilla boken är häpnadsväckande i sin bredd. Långt ifrån allt stoff har behandlats ovan. Det vida greppet är inte bara uppfriskande utan framför allt övertygande. Visst kan man invända mot detaljer. Men perspektivet att det har betydelse för etiken vilka människor vi är, något som i sin tur måste kopplas till vår upplevelse av mening, är lätt att instämma i. Det kan hävdas att västerländsk moralfilosofi alltför länge betraktat människor som något slags räknemaskiner. Diskussionen om vilka vi är, vi som utför handlingarna, och hur vi mår till följd av handlingarna har lämnats åt andra discipliner – som antropologin och psykologin.

Men, som sagt, man kan invända mot detaljer. Delvis kan Heberleins själva argumentation ibland ifrågasättas, som till exempel definitionen av människa: ”Människa är den som är född av en människa.” Har man därmed verkligen löst definitionsproblemet? Är det inte bara att ha flyttat det ett steg längre bort? Man kan också fundera över försvaret av människovärdet. Författaren tycks nämligen mena, att människan har ett okränkbart värde ”eftersom vi har kommit överens om det”. Vilka är ”vi” i detta sammanhang? Dessutom har Heberlein tidigare i texten avfärdat en teologisk motivering; inte alla skulle ju vara överens om ett sådant arguments giltighet. Men alla är väl inte heller överens om hennes egen motivering? Senare i boken beskrivs dessutom människovärdet som en ”medfödd” och ”essentiell” egenskap – vilket rimmar illa med den ytliga konsensusförklaring hon föreslagit.

En andra invändning är att boken ibland blir väl subjektiv. Vid flera tillfällen får man läsa formuleringar som ”jag tycker” eller ”jag menar”. Någon gång är det inte utan att man undrar, om boken verkligen är tänkt som en introduktion till etikämnet, eller om den snarare uttrycker Heberleins egna åsikter. Subjektiv är den naturligtvis också såtillvida att den, trots sin berömvärda vidd, bygger på ett selektivt urval, då det givetvis finns mycket mer att säga inom vartdera ämnesområdet.

Etik: människa, moral, mening är en mycket läsvärd bok, möjligen något svårnavigerad för i moralfilosofi oinvigda. Möjligen något subjektiv och tesdrivande för akademiska grundkurser. Inte desto mindre djupt intressant, särskilt genom sitt sätt att placera etiken i ett vidare sammanhang – människan och meningen – och i ljuset av detta sammanhang granska och bedöma den. Man kan hoppas att boken blir en trendsättare.

Christoffer Wedebrand är fil.stud. inom freds- och konflikt­vetenskap vid Umeå universitet.