En diaboliad

”Snöstormens svarta gröt slets sönder av en sned blek eld och ur molnet störtade med ens långa, mörka hästmular.” Det är lika intressant som besvärligt att söka fäste i Michail Bulgakovs bilder. Färger och ljus blandas i manisk iver och skär sig mot varandra i högt tempo. Rytmen känns intensiv och hektisk, pulsen uppdriven. Personteckningen är uttrycksfull och djärv, dialogen hetsig. Den explosiva prosan ser ut att kunna vältra när som helst. Så tillkom också många av Bulgakovs texter i en specifik historisk situation, och de mer kraftfulla raderna speglade tydligt hans oro inför den snabba omvandlingen i revolutionens Ryssland, särskilt i det jäsande Moskva där han etablerade sig 1921 efter att ha lämnat Kiev.

Meningen ovan återfinns i en av de tio berättelser som samlats i Djävulens vändkrets. Det är ett gott initiativ att utge dessa texter i en så här vacker och fyllig volym. Michail Bulgakov (1891–1940) tillhör de främsta och mest lästa sovjetryska författarna, både i hemlandet och utomlands, och hans popularitet verkar bestå. Han var speciellt produktiv under åren efter sin litterära debut 1919, och det är också några av de tidiga texterna som samlats i denna bok. Två av berättelserna är tidigare opublicerade på svenska medan övriga utgivits i de slutsålda originalpocketutgåvorna En diaboliad, Manschettanteckningar och Rött och vitt, också dessa på Ellerströms förlag.

Bulgakovs upplevelser under revolutionsåren bildar naturlig grund för flertalet berättelser. Med säker blick fångar han tillvaron i ett turbulent Moskva, där medborgarna lider av hunger och utmattning och där kylan och mörkret biter sig fast. Dramatiska förändringar hänger i luften. ”Det är kusligt att leva när imperier faller”, utbrister en av bokens gestalter.

Liksom på andra håll i författarskapet ger Bulgakov fantasin öppet spelrum. Han manar fram en uppsjö av dofter, ljud, facklor, eldsken, speglingar – ofta i närheten av dimma och rök, skuggor, halvdunkel i snöiga gränder. Demoner tjuter under takrännorna och vilddjur svävar på himlen. Vid sidan om demoner rusar skygga detektiver runt i korridorerna. Färgskarpa drömmar tar gestalt, hallucinationer, febriga tilltal, ibland bottnande i svåra sjukdomstillstånd. Mycket av detta står alltså som bild för den rädsla och det kaos som revolutionen orsakat, den mardröm som gradvis tagit form. Bulgakovs diagnos på nationens tillstånd är inte sällan knuten till en apokalyptisk stämning som erinrar om dåtidens ryska symbolistdiktare.

Mörkret och mystiken ligger nog som tätast i ”En diaboliad”, där Djävulen kommer till Moskva, ungefär som i Bulgakovs kända roman Mästaren och Margarita. Han framträder bakom olika masker, utan att lämna människorna någon ro. I den längre novellen ”Morfin” härskar ett annat mörker. Här framträder en ung läkare vars nära kollega skjutit sig till döds efter långvarigt morfinmissbruk. Kollegans dagbok belyser detaljskarpt hur morfinet gradvis fått makt över honom. Anteckningarna ger ett skakande vittnesmål om vanmakt och beroende, samtidigt som de ger inblickar i författarens verksamhet som läkare under inbördeskriget. På avgörande punkter är denna text också självbiografisk; Bulgakov missbrukade morfin under en tid före revolutionen. En annan gripande inlaga ryms i ”En doktors sällsamma äventyr”, där berättaren tillsänds en anteckningsbok, skriven av hans gode vän doktor N. – dagboken består av otäcka minnen från inbördeskriget.

På andra håll i samlingen speglas kulturklimatet i den unga sovjetstaten. Läsaren leds till stökiga teatrar, litterära sammankomster, arbetsrum med smattrande skrivmaskiner. Gälla röster höjs i trånga korridorer. Verksamheten är febril, med många stridande falanger i farten. Somliga vill utplåna Pusjkin, Gogol och Dostojevskij från jordens yta – andra önskar gå mer varsamt till väga. Talrika experiment föds runtom i landet.

I detta klimat tillät sig Bulgakov uttrycka en djärv politisk kritik och samtidigt ge uttryck för sin egen vantrivsel i sovjetstaten. Tids nog tvingades han betala ett högt pris för sitt mod. Han var tidvis förföljd, och flera av hans pjäser motarbetades från högre ort. Att censuren ingrep är knappast förvånande. Bulgakov kom snart att tillhöra de sovjetförfattare som stod självmordet nära, enligt uppgift i Bengt Jangfeldts biografi över Vladimir Majakovskij, Med livet som insats.

Djävulens vändkrets kan läsas som en introduktion till Bulgakovs texter i det mindre formatet. Bokens berättelser är väl varierade, inte minst stilistiskt, samtidigt som fiktion effektfullt varvas med faktiska personer och inslag ur verkliga livet. Några av porträtten leder tanken till en tidig Gogol, och författaren refererar också till Gogol ibland. De djärva associationerna talar som starkast i bokens mer uppbrutna passager, där även vackra naturlyriska partier kan bryta fram. Vissa avsnitt är litet skissartade, men även fragmenten bär tydliga vittnesmål, som skarpa röster i ett autentiskt ljus.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, verksam i Örebro.