Messiansk motbild

Förmår kyrkan att leva i världen men inte av den? Är kyrkan den institution, den plats, den gemenskap, som pekar på den rådande ordningens ändlighet och på varje ögonblick som den port genom vilken Messias kan träda in? Den frågan ställde en av vår tids ledande tänkare, den italienske filosofen Giorgio Agamben, vid en konferens i katedralen Notre-Dame i Paris 2009. Hans tankeväckande tal har nu kommit ut i en fin svensk översättning av Gustav Sjöberg med titeln Kyrkan och riket.

Frågan ställs genom en studie av tiden. Tidsuppfattningen hos de första kristna församlingarna i deras tillfälliga vistelse i en värld som snart skulle förvandlas vid Kristi återkomst är, menar Agamben, konstituerande för kyrkan. Idén om att kyrkan så att säga skulle ha gett upp hoppet, börjat tänka att Kristus verkar ju dröja, och gjort sig till medborgare i den värld som ska omvandlas, är för Agamben blasfemisk – Messias kan strikt talat inte bli försenad. Den messianska tiden är nämligen inte situerad i en avlägsen framtid, vid den kronologiska tidslinjens slut, snarare bryter den fram inuti den kronologiska tiden och omvandlar den. Den messianska tiden är den tid vi är, vilket avslöjar den kronologiska tiden som ett praktiskt, men på liv tomt mätinstrument. Den messianska tidsuppfattningen ställer varje ögonblick längs den kronologiska tidens axel i direkt relation till tidens slut och evigheten.

Detta sätt att förhålla sig till historien, det ändliga och det oändliga – som enligt Agamben bör vara konstituerande för kyrkan – innebär ett slags främlingskap i en värld som beskriver sin egen ordning som bestående. Den yttersta verkligheten ”deaktiverar, suspenderar och omvandlar den näst yttersta verkligheten” (s. 16), vilket innebär att kyrkan behöver erfara den yttersta verklighetens omstörtande karaktär, men också leva i den näst yttersta verklighet som omvandlas. Kyrkan bör leva i världen men inte av den. Den messianska tidsuppfattningen blir i denna tappning en motberättelse till den nuvarande ordningens värderande blick på tid och liv som något man kan eller inte kan vinna nytta ur.

Skillnaden mellan den mätbara och den levda tiden har berörts av många tänkare. För min egen del minns jag barnboken Momo eller kampen om tiden av Michael Ende som min far läste för mig när jag var mycket liten. Där beskrivs tidens dubbla karaktär som sjungande timblommor i varje människas hjärta, vilka gråa herrar vill stycka upp i sekunder, minuter, timmar och år i den effektiviseringsanda som säger oss att ”tid är pengar – spara den”. När dessa sjungande blommor som är liv betraktas som ett mätbart fenomen, möjligt att nyttja, och räknas i sekunder och minuter går de miste om både färg och klang. Barnboken visar på så vis att den tid vi har är våra liv, och att den tiden aldrig kan skiljas från just livet utan att dö.

Jag tar upp detta barndomsminne för att stärka Agambens poäng, men också för att samtidigt synliggöra en brist i hans resonemang. Att erfara den tid som är liv hjälper oss att få fatt i tiden, få syn på och göra motstånd mot de krafter som vill omvandla liv till profit, något som Agamben såväl som barnboksförfattaren Ende mycket riktigt inser har politiska konsekvenser. Samtidigt tycks detta fenomen inte vara exklusivt kristet, vilket Agambens ordval ibland kan ge intryck av, medan det som faktiskt är exklusivt kristet i kyrkans väntan på Messias knappast nämns. Eller med andra ord: den messianska tidsuppfattningen går inte att reducera till att knyta det eviga till nuet och relativisera den nuvarande ordningen, och en sådan tidsuppfattning är inte heller nödvändigtvis messiansk. Inte desto mindre använder Agamben utvalda delar ur det messianska tankegodset som en tankens språngbräda för att säga något intressant och mycket viktigt, och han är väl värd att tas på allvar av den kyrka till vilken han talar. I en tid då penningens värde står högre i kurs än det enskilda människolivets eller hela naturens ovärderliga existens behövs gemenskaper som övar sig i urskiljningsförmåga och tränar sin blick för såväl det ändliga som det oändliga.

Agambens essä är i sin svenska översättning försedd med ett välskrivet efterord av Mårten Björk och illustrationer av Federico de Leonardis. Efterordet belyser Agambens text genom att placera in den i en kontext dels av hans andra verk, dels av viktiga influenser, och också genom att ge en annan blick än läsarens egen på de tankar som presenterats i Agambens essä. Ytterligare en blick förmedlas genom de Leonardis stilla bilder av avklippta eller brustna stålvajrar, en blick som knappast kan beskrivas med ord. Förutom att erbjuda dessa ytterligare infallsvinklar på den text av Agamben som är den lilla bokens centrum blir också skiftningarna i tolkning och uttryck en inbjudan till läsaren att gå in i det samtal som kompositionen som helhet utgör. Och det är ett samtal som är väl värt att engagera sig i.

Ida Simonsson är teol.mag. vid Teologiska högskolan Stockholm.