Oreglias revolutionäre Dante

Ett par år efter sitt verk Dante. Liv, verk och samtid (jfr Signum 1992:4) följer Oreglia upp sin Danterevolution med en lång manifestdikt som bär titeln DanteAnarken och hans sex mästare. Boken föreligger i svensk översättning av italienexperten professor Ingemar Boström och med den italienska parallelltexten samt träsnittsillustrationer som också prydde den stora Danteboken. Dantes mästare i Oreglias urval heter Vergilius, jungfru Maria, Gioacchino da Fiore, Franciskus, Siger av Brabandt, och så Dante själv.

Först i raden står den romerske poeten Vergilius som i Den Gudomliga Komedin var Dantes egen vägledaren genom helvetet och skärselden. I vers 150 av Oreglias 545 verser långa dikt kallas Dante Durante del Vergilio. Dante är nämligen den som varar, den som bevarar Vergilius arv. Vergilius är universaliterens skald, och det är i den traditionen Oreglia betraktar och bedömer Dante.

Maria är”tystnadens drottning”. Oreglia kallar henne utan några som helst hämningar samfrälsare (corredentrince) vilket han inte uppfattar som en dogmatisk ståndpunkt utan som en personlig bekännelse. Det är kanske främst i sin hyllning till Maria som Oreglia avslöjar sitt barnasinne. Han har bevarat barnet inom sig.

Gioacchino da Fiore, den kalabresiske abboten, och Franciskus, ”den stigmatiserade zigenaren”, liknar varandra i sitt radikala motstånd mot maktbegär och materiell rikedom som korrumperar. Danterevolutionen hämtar sin inspiration först och främst från dessa båda portalgestalter som Dante placerar i paradiset. Det är möjligt att Oreglia har utvalt abboten Joakim, denne vir spiritualis, framför alla andra, enligt dennes motto: Där ”Anden är där är frihet”. Oreglia dras nästan instinktivt till alla dem som liksom denne abbot råkat i klammeri med kurian i Rom. Detta öde drabbade också den femte av Dantes läromästare, Siger av Brabant, som under andra hälften av 1200-talet var lärare vid Sorbonne.

I den här lilla Danteboken framträder Oreglia inte som lärd litteraturvetare. Hans intresse var inte expertens teoretiska grepp om ett svårfångat ämne. Det är i stället en personlig hyllning, med ett barns förtjusning och förundran men samtidigt med den vuxnes ansvar och mogna hängivenhet. Varken i den två år gamla stora boken eller den nu föreliggande lilla läckra skriften saknar man Oreglias revolutionära glöd och djuprotade misstänksamhet mot alla makthavare.

Samtidigt med den lilla skriften ger samma förlag ut ett häfte fyllt med ett imponerande antal nästan genomgående positiva recensioner om den stora Danteboken. Man kan gott påstå att Oreglias position som ledande dantista långt bortom Sveriges gränser har befästs av en nästan enig kritikerkår.