Religionen som samhällsfaktor

Samtal mellan arbetarrörelsen och de kristna samfunden om angelägna samhällsfrågor är fortfarande ovanliga i Sverige. Den historiska belastning som statskyrkosystemet utgör är en skugga från det förflutna, som till stor del kan förklara arbetarrörelsens negativa inställning till en dialog med kyrkan om samhället.

Tiderna har emellertid förändrats. Välfärdssamhällets kris och ett större intresse för de kontinentala samhällena som utvecklingen mot en europeisk enhet medfört, har bidragit till att arbetarrörelsen och de kristna samfunden i oktober ifjol kunde mötas till ett seminarium, i Sigtuna. Initiativet kom från Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, seminariet kunde hållas i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd och Frikyrkliga forskningsrådet. Seminariets tema var religionens roll i samhällsutvecklingen och de kristna samfundens och arbetarrörelsens förhållande till varandra, med koncentration på Sverige och svenska förhållanden i historia och nutid. Seminariets föredrag har nu publicerats i Arbetarhistoria. Meddelanden från ArbetarrörelsensArkiv och Bibliotek, ärg. 17, nr 2-3 1993. Omslagsbilden på denna publikation visar hur ett demonstrationståg 1 maj svänger förbi kyrkan i Gustavsberg. Bilden talar sitt tydliga språk: Protest och likgiltighet. Tiden marscherar förbi kyrkan.

En konfliktfylld historia

Den nya arbetarklass som uppkom i och med den begynnande industrialiseringen saknade egentligen från början hemortsrätt i kyrkorna både i Sverige och utomlands. Bortsett från enskilda initiativ av vissa personer som tidigt insåg den nya klassens elände, kom de officiella kyrkornas reaktion för sent, ett faktum som kom att bli avgörande för arbetarrörelsens främlingskap för kyrkorna. När detta faktum vid den tyska katolska kyrkans synod i mitten på 70-talet betecknades som en skandal av den katolska sociallärans nestor Oswald von Nell-Breuning, väckte det en häftig debatt.

Också i Sverige har arbetarrörelsen alltsedan den blev en organiserad kraft i samhället i början av 1890-talet befunnit sig i en motsatsställning till framför allt Svenska kyrkan. Lennart Tegborgs intressanta inledande föredrag om ”Samhällsenhet och religionsfrihet” ger en koncentrerad inblick i problemet statskyrka- arbetarrörelse. Medan de kontinentala staterna efter religionskrigen sökte grunda den statliga enheten i naturrätten – förnuftsrätten – som ett sammanhållande band, utgjorde i Sverige – med en formulering från 1756 – ”enheten i religionen och den rätta gudstjänsted” grunden för samhället. Att upprätthålla detta var ett statsintresse. För den framväxande arbetarrörelsen blev statskyrkans avskaffande och skolans skiljande från kyrkan ett uttryck för att religionen hörde till den privaträttsliga och enskilda sfären. Även om kraven senare mildrades och förändrades genom att man tog taktiska hänsyn, så förändrades inställningen hos arbetarrörelsen inte väsentligt: under modern tid har man visserligen velat bibehålla statskyrkosystemet, men man har ansett att det var ett vitalt intresse att även här utöka den centrala styrningen liksom inom andra områden av den offentliga sektorn. Utifrån synen på den religiöst neutrala staten fanns en klar tendens att skjuta undan Svenska kyrkan från dess dittillsvarande inflytande i svenskt samhällsliv, inom socialvård och skola. I motsats till den kontinentala utvecklingen, där motsättningarna mellan arbetarrörelsen och kyrkorna också var stora, hade Svenska kyrkan inte någon chans att – bortsett från enskilda karitativa initiativ – möta arbetarrörelsen i en dialog på ett plan fritt från statligt inflytande. Denna blockering tycks vara ett trovärdighetsproblem också i dag.

Detta får en intressant belysning och bekräftelse i Bo Stråths anförande ”Kungliga salighetsverket? Socialdemokratisk kyrkopolitik i Sverige före 1940”. Han konstaterar att religionens och statskyrkans roll har varit central i socialdemokratins överväganden. Religionen och kyrkan sågs som ett redskap i de härskande klassernas händer, men partiledningen förhöll sig taktisk för att inte skrämma bort potentiella väljare. Men bilden av statskyrkan som en konservativ fästning, som måste krossas, kvarstod fram till omkring 1920. ”Då började möjligheten anas att fästningen kunde intas. Användningen av statskyrkan som ett instrument för socialdemokratisk politik började vagt framstå som ett strategiskt alternativ.” Under de följande 15 åren grundlades de ännu i dag existerande stat-kyrkorelationerna, som effektivt marginaliserade Svenska kyrkan i samhällsdebatten. Diskussionerna inom det socialdemokratiska partiet saknar inte motsägelser, men beslutsamheten att inte tillåta en ”autonom” (dvs. en från staten oberoende och över sig själv bestämmande) kyrka är stark under denna tid. I detta sammanhang nämner Bo Stråth att den katolska kyrkan dyker upp i debatterna i början på 1920-talet som en hotbild för att upprepade gånger återkomma i det socialdemokratiska språket: ”det katolska inflytandet över den svenska folkkulturen”. A. Engberg, en inflytelserik socialdemokrat, ansåg att den katolska kyrkan var helt autonom. Därför skulle inte statskyrkan överges förrän den fyllt sin uppgift som ett bålverk för religionsfriheten mot katolska och frikyrkliga attacker.

Socialdemokratin – en ny kyrka?

Socialdemokratins dilemma och protest visade sig tydligt på ett mera mänskligt-personligt plan under mellankrigstiden. Frågan gällde om man skulle skapa alternativ eller ersättningar till de riter som Svenska kyrkan erbjuder vid viktiga tillfällen i individens liv. Göran Gustafsson belyser i sitt föredrag ”Borgerlig konfirmation och begravning” några försök till alternativa riter. Men medlemmarna inom arbetarrörelsen höll i stor utsträckning fast vid Svenska kyrkans riter, varför man inte heller propagerade mot utnyttjandet av de kyrkliga riterna.

Kurt Johannesson avrundar den historiska delen av detta nummer av Arbetarhistoria med en intressant artikel om ”Arbetarrörelsen – en ny kyrka”. Under 1800-talet var mentaliteten och samhällsdebatteri ännu genomsyrad av religiösa föreställningar. Nya kyrkor, men även materialister och radikaler, kämpade för sin ”tro”. Socialdemokratin utmanade och förkastade statskyrkan, men samtidigt var den beroende av kyrkornas språk och riter.

Dessa alltför korta antydningar om de spänningsfyllda men också ganska motsägelsefulla relationerna mellan socialdemokratin och Svenska kyrkan kan ge ett visst svar på frågan varför en dialog om gemensamma samhällsfrågor inte var möjlig. Den belastning som statskyrkosystemet utgjorde förefaller vara det hinder som gjorde det omöjligt för arbetarrörelsen att möta en partner som den så småningom skulle komma att respektera.

Katolsk och protestantisk socialetik

Måste den gamla historiska konflikten förhindra arbetarrörelsen och kyrkorna att mötas i dag och samtala om gemensamma angelägna frågor beträffande samhällsplanering och samhällsutveckling? Två systematiska artiklar försöker presentera kyrkornas aktuella sociala tänkande, som utan tvekan i dag möter stor resonans både i i-världen och i Tredje världen. Den katolska sociallärans tankar spelar en inte obetydlig roll i byggandet av den Europeiska gemenskapen eftersom många framstående europeiska politiker uppfostrats i denna anda. Det är omvittnat att den svenska arbetarrörelsen ända till nyligen både hemma och utomlands bara har ägnat ett förstrött intresse åt kyrkornas sociallära, något som är beklagligt och väcker förvåning utomlands. Bara en flyktig inblick i ett kristet socialt tänkande kunde ge vid handen att de etiska argumenten för en demokratisk och rättvis politik är starka och övertygande och att detta tänkande är ett värn mot en kvävande kollektivism å ena sidan och en destruktiv (ny)liberalism å andra sidan.

I avsnittet om den katolska socialläran (Franz-J. Holin, ”Solidarism. Katolsk sociallära och politik”) visas att denna har sina rötter i den katolska kyrkans långa tradition och i en omfattande stats- och samhällsfilosofi. Sedan 1891 har den fått sin mera officiella formulering i påvarnas sociala rundskrivelser. Den första, Rerum novarum (1891), handlade om det sociala elände som uppkommit i och med industrialiseringen. Den berör därför arbetarnas situation och är en kraftfull protest mot exploateringen av arbetarna. Under senare tid har perspektivet vidgats: Västvärldens ekonomiska problem, arbetslösheten, miljö- och fredsfrågor, befolkningsfrågor och Tredje världens alla problem får genom påvarnas aktuella ställningstaganden och rundskrivelser en ständigt kritisk belysning utifrån en kristen människosyn. Denna sociallära utmärks genom att den har sin grund i ett väl sammanhållet socialt tänkande om människans värdighet, om människan som person och gemenskapsvarelse, om solidaritet och subsidiaritet, om samhällets mål och mening. Den har sin styrka i att den argumenterar naturrättsligt, och den söker en dialog på förnuftets grund. Den hävdar människans ”för-statliga” rättigheter, som lagstiftaren måste respektera. Påven Johannes Paulus 11:s senaste rundskrivelse, Centesimus annus, utgör ett instruktivt exempel på hur den katolska socialläran tacklar vår tids marknadsproblem i både i-länderna och u-länderna. Påven försvarar å ena sidan den fria marknaden, som bäst motsvarar människans frihet och bäst främjar ekonomisk tillväxt. Å andra sidan anser han att marknadskrafterna måste tyglas och tämjas genom statliga åtgärder för att en demokratisk och rättvis utveckling skall kunna säkerställas.

Den protestantiska socialetiken har inte samma förankring i en kyrka, och den kan därför te sig mera splittrad. Men onekligen är den typ av socialetik som Carl-Henrik Grenholm (”Protestantisk socialetik och välfärden”) företräder genomgående präglad av ”det ansvariga samhället”. Detta samhälle står för det demokratiska samhälle som eftersträvar social och ekonomisk rättvisa. Det markeras tydligt att detta samhälle förhåller sig kritiskt både till ett kapitalistiskt och ett nyliberalt tänkande och ett kollektivistiskt samhälle. Enligt Grenholm är det ansvariga samhället ”ett politiskt och ekonomiskt system som i högre grad än andra främjar sådana grundläggande värden som frihet, välfärd och rättvisa. Och dessa sociala mål är inte specifika för en kristen etik, även om de står i överensstämmelse med det kristna kärleksbudet.” Också när det gäller marknadsekonomin är Grenholms ställningstagande nästintill identiskt med den katolska sociallärans. Marknaden är det som bäst främjar ekonomisk tillväxt, men samtidigt har staten som uppgift ”att korrigera marknadsekonomin med sådana åtgärder som främjar en rättvis fördelning av välfärden”. Detta är sagt mot en nyliberalism som ”är förenad med en alltför individualistisk människosyn. Den förbiser att vi är sociala varelser, som har vissa gemensamma mål, vilka vi bäst uppnår i solidarisk samverkan.”

Religionen är en samhällsfaktor

Trots sin akademiska kyla säger de nu publicerade föredragen åtskilligt om de konfliktfyllda och motsättningsfulla historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och arbetarrörelsen. Att Svenska kyrkan inte deltagit vid planeringen och uppbyggandet av den moderna välfärdsstaten, varken genom idémässig planering eller genom sociala eller politiska idéer, är utifrån en katolsk tradition svårt att förstå…

Samhällets tilltagande sekularisering beror bara till en del på ”ineffektiviteten” i kyrkornas förkunnelse. En minst lika väsentlig aspekt av sekulariseringen är att kyrkorna är så osynliga i den offentliga debatten om hur vi vill att det samhälle vi lever i skall se ut. Redan den bibliska föreställningen om ”kerygma” (förkunnelse) markerar starkt att denna förkunnelse sker offentligt i samhället. För en kristen socialetik utgör samhällsfrågor både i teorin och i praktiken ett nödvändigt komplement till den individuella etiken. Därför kan religionen inte tillhöra den rena privatsfären. Religionen är alltid ”offentlig”, eftersom människan lever i gemenskap. Religionen är en samhällsfaktor. En kyrka som drar sig tillbaka från den offentliga debatten tynar bort.

Det borde sannolikt finnas en möjlighet till fortsatta samtal. Rudolf Meidner skriver: ”I flera diskussionsinlägg framhölls, att kyrkorna och arbetarrörelsen har den uppfattningen gemensamt, att människovärdet och dess oantastlighet är det centrala i deras världsbild.” När båda parter har sett detta gemensamma intresse, kan både arbetarrörelsens och kyrkornas idémässiga arv i en ny form bli en kraft av verklig betydelse. Detta är angeläget i en tid som inte precis betungas av idémässig rikedom.