av THOMAS EKSTRAND
Den som reser genom den svenska landsbygden hittar dem som utspridda vita pärlor – kyrkobyggnaderna från andra halvan av 1700-talet och fram till 1800-talets mitt. Skämtsamt omnämns dessa klassicistiskt utformade kyrkor som ”Tegnérlador”. Skalden och biskopen i Växjö Esaias Tegnér har, delvis oförtjänt, fått låna sitt namn åt denna kyrkobyggnadsstil. Kyrkoarkitekturen var vid hans tid nationellt reglerad och någon avgörande betydelse för hur ”Tegnérladorna” utformades hade han knappast. Men föreställningen om den rationalistiske och mer eller mindre hedniske biskopen har levt kvar: ”attiskt är saltet på biskopens tunga och tankarna komma direkt från Atén”, som Fröding diktade om honom.
I dag torde en djupare kännedom om Tegnérs verk vara ovanlig utanför de specialintresserades krets om vi undantar skämtet om Tegnérladorna. Det är därför ytterst välkommet att Sten Hidal har skrivit en lättillgänglig och samtidigt lärd framställning av Tegnérs förhållande till framför allt den lutherska kristendom som han genom sitt ämbete var satt att företräda. Därmed blir det också viktigt att klargöra på vilka punkter Tegnér eventuellt avvek från den ortodoxa lutherdomen och hur hans teologiska tänkande gestaltades.
Att mycket av Tegnérs teologiska tänkande kom från Aten framgår tydligt av Hidals undersökning. Dikten ”Nattvardsbarnen”, som Hidal med rätta ser som central för förståelsen för Tegnérs teologi, är ett utmärkt exempel. Dikten kännetecknas av ett klart erosmotiv. Människan är ”till himmelen hemsjuk” och fången i tiden men med en evighetslängtan som, enligt Hidal, har tydliga likheter med en platonsk syn på själens preexistens. Tegnérs teologi är på många sätt ett slags kristnad nyplatonism. Detta märks tydligt i hans religionsförståelse, som Hidal karaktäriserar som universalistisk. De olika konkreta, partikulära, religionerna är ur Tegnérs perspektiv problematiska, eftersom de utgör en mångfald. De konkreta religionerna bör därför, enligt Tegnér, utvecklas – de är perfektibla. Även kristendomen måste sträva mot större perfektion, och dess dogmatik kan därför inte evigt vara densamma.
Tegnér är inte främmande för uppenbarelsetanken. Som Hidal visar finns det hos honom en åtminstone till formen traditionell förståelse av uppenbarelsens två former – den allmänna uppenbarelsen i skapelsen och den särskilda uppenbarelsen som Tegnér tydligt förlägger till Bibeln. Efter ett platonskt mönster tänker sig Tegnér uppenbarelsen som Guds förnuft även om han bara någon enstaka gång använder logosbegreppet explicit. I bibelordet träder, som Tegnér såg det, Guds förnuft människan till mötes. Det mänskliga förnuftet är på ett sätt en del av det gudomliga och kan därför känna igen Gud i skapelsen.
Hidal disponerar huvuddelen av sin undersökning av Tegnérs teologi utifrån de tre trosartiklarna i den apostoliska trosbekännelsen. Under den första trosartikeln diskuteras framför allt treenighetsläran, som inte spelade någon direkt roll för Tegnér, även om det finns enstaka passager i hans författarskap som anspelar på den. Avsaknaden av seriös brottning med treenighetsläran hos Tegnér är förbryllande. Som Hidal påpekar borde den filosofiskt avancerade fornkyrkliga teologin på detta område ha kunnat intressera Växjöbiskopen. Att det också hade funnits rika möjligheter att inkorporera den i Tegnérs nyplatonska tankevärld gör det än mer märkligt att han inte ägnade den större uppmärksamhet.
Under den andra trosartikeln diskuterar Hidal Tegnérs förståelse av försoningsläran. Tegnér stod främmande inför en objektiv försoningslära där Kristi död förstås som en gottgörelse för människornas synd. I stället företrädde han en subjektiv försoningslära, insatt i ett platonskt tankemönster. Jesus dör framför allt för att bekräfta sin lära om försoningen. Och försoning handlar ytterst om att människan återförenas med Gud. ”Tidens hittebarn, här satt i skolen, får kanske se sin Fader – bortom solen”, som det uttrycks i dikten ”Mjältsjukan”. Till denna försoningens fullkomning i evigheten knöt Tegnér försoningen i moralisk mening. Kärleken är, konstaterade han i dikten ”Nattvardsbarnen”, en, och därför kan längtan efter evigheten inte skiljas från viljan till försoning på ett medmänskligt plan.
En intressant iakttagelse som Hidal gör är att Jesu kroppsliga uppståndelse var av stor vikt för Tegnér, även om han inte utvecklade en sammanhängande teologi om uppståndelsen. Med tanke på att Tegnér tillmätte uppståndelsen en så stor betydelse samtidigt som han skrev förhållandevis litet om den, hade det varit intressant om Hidal hade inbjudit läsaren till en litet mera utförlig diskussion om hur uppståndelsetron skulle kunna passa in i den platonska ramen.
Under tredje trosartikeln diskuterar Hidal framför allt Tegnérs ecklesiologi. Tegnér anslöt sig till den i protestantisk dogmatik vanliga åtskillnaden mellan den synliga och den osynliga kyrkan. Som synlig inrättning var kyrkan inte minst en skola – både i metaforisk och i faktisk mening. Att Tegnér som biskop i en evangelisk kyrka delade Melanchthons pedagogiskt inriktade ecklesiologi är förstås inte förvånande. Men det är också en kyrkosyn som ligger väl i linje med det nyplatonska tankemönstret. Kyrkan – och kyrkans tjänare prästerna – förmedlar Jesu undervisning som leder själen till evig försoning med sitt ursprung i Gud.
Med sin studie om Tegnér och kristendomen har Hidal gjort svensk teologihistoria en stor tjänst. Hidal för en initierad dialog med tidigare forskning och med sin stora kännedom om Tegnérs författarskap klarlägger han strukturen i Tegnérs tänkande på ett föredömligt koncist sätt. Möjligen hade studien vunnit på att ytterligare fördjupa analysen av den konstruktiva relationen mellan platonism och kristet tankegods. Hidal kommenterar till exempel beröringspunkter mellan Origenes och Tegnér, men sådana paralleller hade den i patristiken djupt bevandrade Hidal kunnat utveckla ytterligare. Kristen tro har ju ofta begreppsliggjorts med hjälp av platonskt tänkande. I jämförelse med Augustinus och Origenes – eller för den delen vår egen tids Sarah Coakley – var Tegnér kanske ingen banbrytande teolog. Men han stod i en filosofisk tradition som adlats av kristendomen. Att han var en originell tänkare som förtjänar vår uppmärksamhet kan det inte råda någon tvekan om för den som läst Hidals imponerande studie.
Thomas Ekstrand är docent och lektor i systematisk teologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 70–71.