av ERIK ÅKERLUND
Under stora delar av 1900-talet trodde många intellektuella i västerlandet att religion snart skulle vara något som hörde det förgångna till. Så blev nu inte fallet, och många tänkare har fått omvärdera religionen och dess plats i det samtida samhället. Filosofen Jürgen Habermas (1929–) är det kanske mest kända exemplet.
I Lennart Nordenfeldts (född 1945) bok Är Gud annorlunda? får läsaren ta del av en personlig, om än intellektuell, bearbetning av ”sekulariseringen som kom av sig”, som första delen av boken heter. Boken är nu inte i sig en religionssociologisk behandling av sekulariseringstesen. Men samhällsutvecklingen på området – utdömandet av religionens framtid i västerländska samhällen som en missräkning – står som en fond för bokens huvudsakliga ärende.
Vad är då detta ärende? Kort sagt är det presentationen av olika mer okonventionella gudsbegrepp, alltså sätt att förstå vad eller vem Gud är. Den personliga bakgrunden tecknas genom författarens skildring av sin konfirmation i det schartauanska Bohuslän år 1959 samt mötet med Ingemar Hedenius (1908–1982) och Bertrand Russells (1872–1970) religionskritiska skrifter något år senare. Som student i Uppsala ytterligare några år senare kunde författaren också rent bokstavligt möta och studera för Hedenius. Nordenfelt blev senare professor i hälso- och sjukvårdens teori och praktik vid Linköpings universitet, och skrev för några år sedan en mycket läsvärd biografi över Uppsalafilosofen Konrad Marc-Wogau (recenserad i Signum nr 7/2015). Men upprinnelsen till det filosofiska intresset står alltså att finna i mer religionsfilosofiska frågeställningar, ett område som författaren länge trodde tillhörde det förgångna, men som han nu alltså återvänder till.
Innan författaren kommer till återgivandet av olika mer okonventionella gudsbegrepp ges en kort översikt över ateistisk kritik av religion i allmänhet och tron på Guds existens i synnerhet. Utöver de ovan nämnda Hedenius och Russell tas också ”nyateisterna” upp, främst Richard Dawkins (f. 1941), Daniel Dennet (f. 1942) och Sam Harris (f. 1967). Författaren blandar en återgivning av tankegångarna hos dessa nyateister med egna reflektioner om deras argumentation samt med andra röster om dem.
Efter ett ”mellanspel” om ”den undflyende Guden” kommer så författaren till själva huvudärendet: återgivningen av olika mer okonventionella gudsuppfattningar. Dessa grupperas i sex olika grupper, under rubriker som ”Annorlunda vägar att nå kunskap om Gud” och ”Anti-realistiska teorier om Guds natur”. Under de olika underrubrikerna behandlas tänkare som panteisten Baruch Spinoza (1632–1677) och dennes mer sentida efterföljare, D. Z. Phillips (1934–2006) med sina reflektioner över det religiösa språket, de svenska religionsfilosoferna Anders Jeffner (f. 1934) och Eberhard Hermann (f. 1946), den tysk-lutherske existentialistiske teologen Paul Tillich (1886–1965) samt den anglikanske teologen och prästen Don Cupitt (f. 1934) som vill revidera vår uppfattning av vad religion är. I ett eget litet kapitel före avslutningen tas specifikt frågan om bönen i förhållande till dessa ”revisionistiska” gudsuppfattningar upp.
Urvalet av tänkare kan vid första påseende tyckas något slumpartat, och olika inriktningar täcks in fläckvis. Det framstår dock som att boken snarare är resultatet av egna reflektioner på området, där en tänkare lett till en annan, än av en ambition att vara heltäckande. Urvalet bär tydligt spår av diskussioner i ämnet med enskilda personer, av vilka några återfinns i boken. (Såväl Anders Jeffner som Carl-Reinhold Bråkenhielm och Eberhard Hermann – alla behandlade i boken – tackas i ett efterord.)
Läst som en personlig bearbetning av – och kanske också en uppgörelse med – mer traditionella gudsbilder, snarare än som en systematisk introduktion till ämnena som behandlas, blir också boken mer läsvärd, ja, till och med intellektuellt uppfriskande. Författaren uppvisar såväl intellektuellt mod som en förmåga att kunna skilja på sak och person i sin bearbetning av det ämne som av och till har ansatt honom alltsedan det intellektuella uppvaknandet som tonåring i 1950-talets Bohuslän.
Samtidigt kan denna läsare inte heller avhålla sig från att känna en viss frustration vid läsningen. Frustration över att det inte sker mer av en djupdykning ned i teologihistorien, där författaren kunde finna bättre verktyg och ord för hur man kan tala om Gud samtidigt som man bär med sig medvetenheten om att Gud alltid också övergår alla begrepp. (”Mellan Skaparen och det skapade kan det inte finnas en så stor likhet att inte olikheten är än större” som Fjärde Laterankonciliet uttryckte det år 1215.) Men också en frustration över hur kristna ledare inte har kunnat förvalta förtroendet att få frågvisa och intellektuella ungdomar till sig och kunna vägleda dessa vidare ned i kyrkans andligt och teologiskt så rika tradition.
Till denna frustration kommer dock också en tacksamhet och beundran för personer som inte ger upp utan även senare i livet är redo att pröva och ompröva sina synsätt, också på det teologiska fältet, personer som har energi och öppenhet att pröva sina föreställningar mot andra och tidigare främmande tankegångar. På det sättet är det också ett privilegium att som läsare få följa med på en, om än begränsad, kommenterad utflykt på detta område.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 68–69.