av OLLE BRANDT
Inget är svenskare än Sveriges kyrkor. Inget är stängdare än Sveriges kyrkor. Johan Dalman, Svenska kyrkans biskop i Strängnäs, tycker man skall hålla dem öppna genom att flytta dit expeditionsarbete, kyrkoråd, ungdomskvällar och diakonicentral. För att rummet då inte skall förlora sin helighet måste det dagligen fyllas med tillbedjan och lovsång, tidegärd och mässfirande. Dalman lägger fram denna tankeväckande provokation i en liten bok som är trevligt illustrerad med teckningar av Anna Blåder.
Han börjar med att hävda att kyrkorummet rymmer Guds tilltal. ”Kyrkobyggnaden manifesterar konkret löftet om att den som kommer Herren nära här därmed gör sig beredd inför den yttersta dagen i förtröstan på Guds segerrika löften”.
Men – ”Vi kan inte predika att kyrkorummet är den särskilda platsen för mötet mellan Gud och människa och sedan hålla porten låst.”
Situationen med stängda kyrkor är inte ny, påpekar Dalman, men inte desto mindre djupt problematisk. Samtidigt vet vi alla varför kyrkorna är stängda: det hänger ihop med resurser och säkerhet. Men, betonar författaren, ”våra kyrkobyggnader är något av Svenska kyrkans främsta materiella kapital. Att undanhålla dessa rum från dem som behöver dem måste sägas vara att gräva ner mynten i marken.”
Därav Johan Dalmans radikala förslag: att vara oändligt mycket mer i kyrkobyggnaderna med oändligt många fler verksamheter. ”Vi måste successivt vinka farväl till kanslilokaler och församlingshem och i möjligaste mån flytta in expeditionsarbete, kyrkoråd, ungdomskvällar och diakonicentral i kyrkobyggnaden.” Flera sakristior skulle kunna gå att använda till mycket mer. Samma sak med vapenhus, orgelläktare och, i förekommande fall, brudkammare, betonar han.
Men administrationen får inte hota rummets helighet. ”För att klara en förnyad, utvidgad, användning av kyrkorna utan att tära på rummets helighet krävs att vi dagligen uppfyller det med tillbedjan och lovsång. Dagligen och regelbundet samlas till bön, delar bröd och vin.”
Den tillbedjan och lovsång som Dalman har i åtanke påminner om gudstjänstlivet i en medeltida katedral, som präglas av tidegärden och mässan, mindre av predikan och förkunnelse.
”Ingen som kliver över en kyrkotröskel, alldeles oavsett ärende, ska tveka om vad det är för ett rum. Ju fler mässtillfällen i kyrkan per vecka, desto större frimodighet i vad som han hända där vid andra tidpunkter”, skriver han.
Förutom sakristior och vapenhus antyder Dalman att man också kan använda själva kyrkorummet på olika sätt. Men där snavar man genast på ett svåröverkomligt hinder: kyrkbänkarna. De barocka, fasta kyrkobänkarna har blivit till tvångströjor i många kyrkor. I moderna kyrkbyggen föredras oftast lösa stolar. Dalman antyder att man måste våga möblera om, i dialog med antikvariska myndigheter. Frågan är känslig, medger han, eftersom kyrkorummet ofta förmedlar ett intryck av att vara orört, och det intrycket hänger ihop med berättelsen om Sveriges historia.
Men detta ”orörda” kyrkorum är i sig en modern skapelse, där man skapat ett falskt intryck av orördhet genom att kombinera medeltida kyrkväggar med barock 1700-talsinredning och avlägsna nyklassisk 1800-talsinredning (se O. Brandt: ”Kyrkoskiljande kyrkorum”, Signum nr 8/2015). På medeltiden hade Sveriges kyrkor inga kyrkbänkar, och inte heller finns det bevarade några kyrkbänkar från reformationstiden. De äldsta är ofta från 1600- eller 1700-talet. Det är kanske svårtänkbart att återgå till medeltidens fria kyrkogolv, men, funderar Dalman, ”vad händer exempelvis om man i stället för att lyfta ut bänkarna lägger in temporära extragolv ovanpå bänkkvarteren?”
Johan Dalmans förslag är utmanande och spännande. Det påminner mig om ett exempel jag såg en gång i en medeltida kyrka i Rom, där hela personalen utgjordes av en enda präst. Han hade helt enkelt flyttat hela sitt lilla kontor till en biktstol i kyrkan, nära ingången, där han satt hela dagarna med telefon, dator, fax och skrivbordsbelysning, samtidigt som han var redo att stänga av allt om någon steg in i andra halvan av biktstolen.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 1/2021, s. 67–68.