av CRISTOFFER SKOGHOLT
Pekka Mellergård (född 1957) är docent och överläkare i neurokirurgi vid Örebro universitetssjukhus och tidigare rektor för Örebro Teologiska Högskola, som har Evangeliska frikyrkan som huvudman.
Det kan som inledning vara värt att säga något om det teologiska sammanhang där Mellergård har varit verksam. Genom Örebro Teologiska Högskola och tidskriften NOD har Evangeliska frikyrkan etablerat den teologiska, intellektuella kultur- och samhällsanalysen som en möjlig del av en frikyrklig spiritualitet, som en kallelse i en sekulär kultur. Till skillnad från den kulturkrigsmodell som förenar konservativa evangelikaler och katoliker på andra sidan av Atlanten genom att fokusera kontroversfrågor är den teologiska analysen i dessa sammanhang förvisso inte, som hos vissa liberalteologer, okritisk, men ärendet är i första hand att visa hur teologiska perspektiv kan fördjupa, berika och korrigera en sekulär förståelse. Att bidra till en mer kreativ och kritisk diskussion, snarare än till konfrontation.
På bokens baksida sägs att Mellergård ”skrivit den apologi som saknats”. Men jag tycker inte att det är en helt rättvisande beskrivning, och det finns en risk att den som läser den i jakt på apologetiska resonemang blir besviken. Boken är snarare att betrakta som en allmänbildande och personligt hållen introduktion till några av de intellektuella förutsättningarna och utmaningarna för kristen tro. Boken tar upp ämnen som vetenskapens nuvarande förståelse av universum, kristologi, Bibeln som historiskt dokument, försoningslära, mirakel, Guds existens och Jesu uppståndelse. Ämnen som gott och väl räcker till för att fylla upp en systematisk teologi i flera band. Det säger sig självt att dessa inte kan behandlas uttömmande i en bok av detta slag – vilket förstås inte heller är författarens ambition. Men några teman hade mått bra av en mer systematisk analys, vilket jag återkommer till.
I enlighet med den klassiska retorikens ideal så kan man säga att bokens inledning och avslutning är starkast: av bokens tjugoen kapitel är de tre inledande och de avslutande nio de mest givande. I inledningen diskuterar Mellergård hur det svenska kulturklimatet formats i relation till frågor om tro och religion. Med ett träffande uttryck benämns Herbert Tingsten (1896–1973) och Ingemar Hedenius (1908–1982) som ateistiska influencers i 1900-talets folkhem. De verkade i en tid när det gick att erövra offentligheten på ett sätt som det inte går i dag, eftersom det i dag lyckligtvis finns så många fler arenor för debatt och samtal. En annan viktig del av 1900-talets kyrkohistoria som Mellergård tar upp är den socialdemokratiska kyrkopolitiken. I stället för att skilja kyrkan från staten – vilket vore det ideologiskt konsekventa – bestämde man sig, via ecklesiastikminister Arthur Engberg (1888–1944), för att försöka använda kyrkan för sina egna syften; Engberg talade om kyrkan som en spridare av en ”ateistisk allmän-religiositet”. Denna domesticerande ambition förtjänar mer kritisk diskussion inom kristenheten, eftersom den fortfarande påverkar Svenska kyrkan. Mellergård påpekar att Hedenius och i ännu högre grad Tingsten var nihilister och att de bägge på vissa sätt sörjde detta. Det visar att det är en sak att kritisera en livsåskådning och en annan sak att presentera ett hållbart alternativ.
I de avslutande kapitlen framträder Mellergård som en agitator för ett människovärde som också behöver en livsåskådningsmässig grund och att detta är svårt att ge i en världsbild som nöjer sig med det naturvetenskapen levererar. I ett annat av de avslutande kapitlen hittar Mellergård helt rätt i sin framställning av hur kristen tro innehåller en realistisk förståelse av synd och skuld, som alltid bärs upp av en undertext som handlar om barmhärtighet. Nåden är den kristna trons kärna, och denna kommer både i form av förlåtelse och som ett svar på människans djupaste längtan. Att människan är en längtande varelse är, påpekar Mellergård med hänvisning till Augustinus (354–430), något gott, därför att det visar att hon har en existentiell dragning till Gud. Gud är inte emot våra begär.
I vissa av de mellanliggande kapitlen blir bristen på systematisk analys en svaghet. De lämnar läsaren med känslan av att ”det finns så många olika uppfattningar, man kan inte så noga veta”. Ibland verkar detta också vara Mellergårds utgångspunkt: i kapitlet ”Finns Gud?” inleder Mellergård med att citera den av den polske marxistiske (och mot slutet av sitt liv kristne) tänkaren Leszek Kolakowskis (1927–2009) formulerade lagen om ”det oändliga ymnighetshornet” som fastslår att ”det aldrig råder någon brist på argument för vilken som helst doktrin som man vill tro på av vilka skäl som helst”. Det gäller också, menar Mellergård, för argumenten för och emot kristen tro. Hänvisningen tycks fungera som ett försök att jämna spelplanen: ingen av oss kan veta. I en mening är detta sant: vi får och måste hantera en situation där ingen av oss med säkerhet kan fastslå Guds existens eller icke-existens.
Men det jag saknar i vissa kapitel är den systematiska analys som kunde klargöra vad vi närmare bestämt har att förhålla oss till när vi tar ställning. Kanske är det en genrefråga, men vissa av Mellergårds formuleringar tycks peka på att det finns en mer djupt sittande skepsis mot nyttan av denna typ av analys. I kapitlet ”Vill vi ha evigt liv?” säger Mellergård: ”Det går inte att vinna en rationell diskussion om uppståndelse eller evigt liv. Inte ens om man debatterar med sig själv.” Jag är inte säker på att Mellergård har rätt. Att komma till en välgrundad ståndpunkt – också i filosofiska frågor – som man menar har de sammantaget starkaste skälen på sin sida är inte samma sak som att nå absolut säkerhet, vilket vi i allmänhet inte gör i detta liv om nästan någonting. Här riskerar Mellergård att acceptera de utgångspunkter som gjorde lundateologerna (som Mellergård kritiserar) till måltavlor för Hedenius: att isolera tron till en ateoretisk sfär.
Mellergårds bok visar att de frågor som en intellektuellt medveten kristen har att förhålla sig till är så stora och så komplexa att det inte längre kan vara en uppgift som lämnas till den enskilde som råkar vara intresserad av sådana frågor: kyrkan och det teologiska ledarskapet behöver ta ett större ansvar för att ge resurser för de troendes intellektuella fördjupning som en del av en normal kristen bildning. Jag tror för att förstå är en utmärkt konversationsstartare och reskamrat på den färden. Den fortsatta färden kan dock kräva ett genrebyte till fundamentalteologiska, systematisk-teologiska och religionsfilosofiska böcker som mer systematiskt diskuterar den kristna trons intellektuella förutsättningar.
Christoffer Skogholt är doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 64–66.