av GERT-OVE FRIDLUND
Per-Arne Bodin – professor emeritus i slaviska språk vid Stockholms universitet och hedersdoktor i teologi vid Uppsala universitet – har tidigare skrivit flera böcker om rysk idéhistoria och litteratur, däribland Den oväntade glädjen och Skruden och nakenheten. Många idéströmningar och författarskap presenteras i dessa översikter, som också ger fyllig teologisk substans.
Rysk litteratur i tusen år är mer sammanhållen och något längre. Såsom anges i bokens förord kan vissa kapitel läsas som fristående texter om olika författarskap. Något försök till heltäckande rysk litteraturhistoria är detta inte, även om epokerna täcks in väl. Framställningen ligger i ett gränsland mellan essäistik och litteraturhistoria.
I bokens inledning berörs i första hand Nestorskrönikan, som bland annat skildrar hur Kievriket valde östkyrkan framför västkyrkan. Vad gäller fornrysk litteratur ges därefter en skildring av Igorkvädet, liksom de helgonlegender som Kievriket hämtade från Bysans och som blev förebilder för senare ryska helgonlegender.
1700-talet beskrivs med en rad diktare, förstås inkluderande nationalskalden Aleksandr Pusjkin (1799–1837) som porträtteras närmare. Bodin tar fasta på Pusjkins förhållande till tsaren, censurens roll och det ryska imperiet, liksom poetens tidiga död i en duell. Samtidigt görs nedslag i de många genrer som Pusjkin gav sig på.
Bokens tyngdpunkt ligger naturligt nog vid den ryska realismen (1850–1880) samt vid det som brukar kallas silveråldern (ungefär 1890–1920). Författaren behandlar både den stora ryska romanen och de poetiska strömningar som växte fram runt förra sekelskiftet.
I avdelningen om realismen behandlas i första hand giganterna. Mest utrymme ges Dostojevskij, vars texter presenteras med säker hand. Särskilt givande är Bodins redovisning av filosofiska tolkningar av betydande verk. Även Dostojevskijs journalistiska sida aktualiseras, och bland andra aspekter också intresset för de ”tröskelsituationer i livet” som, menar Bodin, ”tvingar fram åsikter och dialoger som annars finns dolda”.
En kronologisk genomgång görs även av några av Turgenevs och Tolstojs romaner, den senare med fylliga biografiska tillägg och nedslag i författarens politiska program. Glädjande nog dröjer Bodin även vid Nikolaj Leskov, som han träffande betecknar som den ”ryskaste” av 1800-talets författare. Även Nikolaj Gogol ges plats, även om ett enda verk, komedin Revisorn, svarar för hälften av presentationen. Liksom i avsnittet om Pusjkin skildras diktarens förhållande till tsaren och censuren.
1900-talet upptar ungefär hälften av bokens utrymme, vilket är en oväntat stor andel. Trots omfattningen ges blygsam plats åt vissa betydande författarröster, till förmån för en handfull mer fokuserade. Mer ingående behandlas förra sekelskiftet och de tre litterära huvudströmmar som präglade kulturlivet under ett par decennier – symbolism, akmeism och futurism. På ett pedagogiskt sätt närmar sig Bodin olika idévärldar och estetik hos dessa rörelser under en tid då poesin hade en mycket stark ställning i Ryssland.
Samtidigt ges det plats för prosan. Symbolisten Andrej Belyj hör till dem som ägnas ett eget kapitel, med biografiska nedslag som knyts till författarens naturmystik och undergångsmotiv. Bodin nöjer sig med att ta upp två av Belyjs romaner, vilka dock båda beskrivs som alltför rika på händelser och ord. Mot strömmen av iakttagelser i Petersburg värjer sig Bodin särskilt: ”Ibland kan […] händelserna bli för många, orden flöda alltför rikt, antalet personager bli övermäktigt – precis vad vi fruktar när vi tar oss an en rysk roman.”
Osip Mandelstam – som sagt sig vara ”den siste kristne poeten i Ryssland” – är den som ges störst plats i framställningen, näst Dostojevskij. Som akmeist fångades Mandelstam av språkets former och beständigheten i kulturen snarare än av symbolisternas jakt på iakttagelser. Bodin förbinder biografiska uppgifter med en fyllig diktanalys. Han lyfter fram Mandelstams kärleksdikter likväl som skildringen av den ortodoxa ritualen och betonar att kristendomen med diktarens synsätt gav konsten dess frihet: ”Kristendomen blev för Mandelstam lika mycket en del av en poetik och en estetik som av en religion och en världsåskådning.”
Bodin ger även en god bild av den ryska futurismen. Här behandlas de främsta grupperna, dragningen till konstnärliga experiment, provokationen, lusten till skandaler, ivern att göra sig kvitt den gamla kulturen och viljan att skapa ett nytt språk. Bland företrädarna märks Vladimir Majakovskij, revolutionären vars korta liv var fyllt av konflikter.
Titeln på futuristernas berömda manifest är talande: En örfil åt den offentliga smaken. Gruppen ville kasta klassikerna överbord, en önskan om att slippa kulturarvet. Futuristerna sympatiserade med den nya sovjetiska regimen och uppträdde emellanåt som, med Bodins ord, ”bolsjevikiska hovpoeter”. Någon uppskattning hos Lenin vann gruppen dock inte.
I en av bokens mest inkännande essäer porträtteras en annan poet, Marina Tsvetajeva. Centrala delar av hennes poesi klarläggs samtidigt som personliga lidanden och tragedier kommer i bild. Tsvetajeva stod i alla år fri från litterära grupperingar, och hennes röst kommer väl till uttryck i en anteckning tryckt i samlingsvolymen I skuggan av ett krig: ”Jag tänker inte, jag lyssnar. Så söker jag en exakt gestaltning i ordet. Det blir ett formelns ispansar och därunder – inget annat än ett hjärta.” I presentationen av Michail Bulgakov lyfter Bodin fram influenserna från Gogol, humorn, satiren – liksom också hans skildringar av inbördeskriget.
Andrej Platonov har först på senare tid fått det erkännande som hans romaner förtjänar, för att numera betecknas som en av de allra främsta. Bodin delar den bedömningen och tillägger att ”ingen har gestaltat den förlorade kristna tron […] hos det ryska folket så inträngande”. Han dröjer vid ett par romaner och sätter in författarskapet i ett vidare religiöst och filosofiskt sammanhang.
Efter 1920-talets livaktiga experiment kom centrala kulturpolitiska riktlinjer att styra den sovjetiska litteraturen. Doktrinen om den socialistiska realismen, visar Bodin, syftade till att centralisera kulturlivet och bli kvitt avantgarde och modernism. Litteraturen skulle tjäna som redskap för samhällsbygget och visa vägen till ett klasslöst kommunistiskt system. Skrivandet blev ett projekt där författarna fick en ”social beställning” av samhället. Bodin tar upp några typiska teman i de ”högstalinistiska romanerna”.
Med början i 1950-talet luckrades doktrinen långsamt upp. Kommande töväder öppnade rum för friskare former inom både prosa och poesi. Bodin berör den sovjetiska litteraturkritiken och särskiljer också den officiella litteraturen från emigrantlitteraturen och, inte minst, från de texter som spreds genom avskrifter, samizdat.
Slutligen bjuds en kortare översikt kring postsovjetisk rysk litteratur. Ett tiotal mer tongivande författare presenteras. Aktuella genrer urskiljs, speciellt dystopin, som ofta kommer till uttryck i dagens ryska prosa.
Till bokens förtjänster hör att författaren sätter in texter i ett vidare politiskt och idéhistoriskt sammanhang, där också aspekter kring den europeiska litteraturen kommer in. Läsaren får möjlighet att se många berikande perspektiv. Samtidigt är det ofrånkomligt att somliga författarskap lämnats därhän, inte minst av utrymmesskäl, också av dem som presenterats på svenska. Vissa medtagna författare saknas dock i personregistret. Volymen rymmer ett stort antal illustrationer, bildkonst såväl som fotografier.
Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.
Ur Signum nr 1/2021, s. 62–64.