av MAGNUS LUNDBERG
Marianne Sandels är en erfaren och erkänt skicklig översättare från flera romanska språk, till exempel occitanska, rumänska och inte minst portugisiska. Nu har hon tagit sig an den portugisisk-brasilianske jesuiten António Vieira (1608–1697) och översatt en liten del av hans väldiga författarskap. De nyligen utgivna samlade verken på originalspråket uppgår till 30 band och omkring 15 000 sidor.
Förutom en kort inledande levnadsteckning innehåller Sandels bok fem kapitel. Två innehåller varsin predikan som getts ut i sin helhet. Övriga inkluderar utdrag ur texter. De kommer från en årsrapport som en artonårig Vieira skrev till jesuitgeneralen, ett långt brev till kung João IV om Portugals dåliga ekonomi och förföljelsen av ”nya kristna”, alltså ättlingar till (tvångs)döpta judar, samt texter om Vieiras kontakter med drottning Kristina, i synnerhet hans roll som predikant.
Predikningar är just den genre som framför allt förknippas med Vieira. De omfattar hälften av de samlade verken. En del trycktes under hans levnad. Andra långt efter hans död. De är genomgående rättframma. Han skrev själv i en av de översatta texterna: ”Om du tycker om förkonstling och pompösa ord och den stil vi kallar den lärda, så skall du inte läsa mig.” Vieira var naturligtvis mycket välutbildad, men hans stil är okonstlad och ofta rätt brutal i sin konkretion. Det är få andra barockpredikningar som en nutida läsare kan njuta av som litteratur. Även i tryckt form har de ett muntligt tilltal. I en av de dem anger han att han bara har en timme på sig att förkunna och utropar: ”Lyssna till mig nu.”
Boken om Vieira innehåller alltså två hela predikningar, hållna i den nordbrasilianska staden São Luís, Maranhão 1654. För mig är de den största behållningen av boken. Han får så att säga tala till punkt. Den ena hölls på första söndagen i fastan och utgår från Matteus 4:1–11, där djävulen tre gånger frestar Jesus. Närmare bestämt lägger predikanten ut texten om den tredje frestelsen: att Jesus skulle få hela världen om han föll på knä och tillbad honom. Vieira präntar in att satan inte skulle ha några problem att lägga beslag på åhörarnas själar: ”djävulen [behöver] ingen stor börs för att köpa [er] alla.” De kommer att hamna i helvetet om de inte friger sina indianska slavar.
Den andra predikan är en vidareutveckling av den predikan franciskanbrodern Antonius av Padua enligt traditionen höll för ett fiskstim, men även den är tydligt riktad till portugiserna i São Luís. Antonius av Padua valde att predika för fiskar när människorna inte ville lyssna. Den första delen i Vieiras predikan handlar om fiskarnas dygder. Den andra ”klandrar deras brister”. Fiskar är tysta och de håller sig i regel långt borta från människor, vilket de gör rätt i och de drabbades inte av syndafloden; de överlevde och frodades i sitt vanliga element. De faller på många sätt bättre ut än människor. En av fiskarnas stora brister är att de äter varandra, framför allt att de stora slukar de små. Men det gör också människor. Predikanten talar inte företrädesvis om kannibalism utan om mäktiga människor som utnyttjar de svagare. Han pekar också ut några fiskarter som speciellt klandervärda. Flygfisken vet inte sin plats. I stället för att högmodigt sträva högre borde den sträva nedåt, inåt. Bläckfisken, som vi trots namnet i dag inte räknar som fisk, ger Vieira ännu mörkare bild av. Den är slug i största allmänhet och förorenar sin omgivning. Kopplingen till människor är tydlig.
Marianne Sandels översättning är medryckande och precis, just som grundtexten. Den inledande levnadsteckningen är i mitt tycke väl summarisk, även om kommentarer i de andra kapitlen sätter in texterna i ett sammanhang. Men för en person med ett så långt och mångfacetterat liv som Vieiras vore det bra att få lite mer vägledning.
Hon ger i och för sig tips på fördjupad läsning, men svenska läsare vore betjänta av en referens till standardverket på engelska: Thomas M. Cohens The Fire of Tongues: António Vieira and the Missionary Church in Brazil and Portugal (1998). Hon nämner inte heller den svenska översättningen av en av Vieiras mest kända predikningar: en text från 1640 som behandlar portugisernas kamp mot holländarna, som koloniserade delar av norra Brasilien mellan 1630 och 1654. Teologen Anders Ruuth publicerade den i Kyrkohistorisk årsskrift 1997 tillsammans med en detaljerad historisk och homiletisk studie.
Den verkliga behållningen av Marianne Sandels bok är att svenska läsare fått en utmärkt översättning av några av António Vieiras texter. Det är dessutom en osedvanligt vackert formgiven bok och den eleganta typografin bidrar till läsupplevelsen. Den kan också fungera som en inbjudan till den rika portugisiska litteraturen i stort eller rent av en inspiration till att upptäcka det portugisiska språket, som talas av omkring en kvarts miljard människor.
Magnus Lundberg är professor i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 61–62.