Ortodoxa synpunkterpå kvinnan och ämbetet

Frågan om kvinnan och ämbetet i kyrkan blir alltmer oroande också inom katolska kyrkan. Från att ha varit praktiskt taget tabu i den teologiska litteraturen och den offentliga kyrkliga debatten ännu under Andra Vatikankonciliet diskuteras den numera öppet både i Europa och inte minst i Amerika. Förutom traditionella inomkyrkliga betänkligheter intar ekumeniska hänsyn en stor plats i kyrkans officiella, negativa hållning: förhoppningarna om en återförening med den ortodoxa systerkyrkan skulle väl grusas om Rom skulle öppna prästämbetet för kvinnor.

Länge har det också sett ut som om frågan överhuvudtaget inte kunde tas upp till seriös behandling i ortodoxa sammanhang. Men efter hand har enstaka röster höjts för en omprövning av de teologiska motiven för ett exklusivt manligt prästerskap. Nu börjar saken också behandlas av fackteologer. Senaste numret (121) av den utmärkta ortodoxa nyhetsbulletinen Service Orthodoxe de Presse presenterar ett par intressanta resumeer dels av en nyutkommen bok av Elisabeth BehrSiegel, Le ministare de la femme dans l’Eglise (Cerf 1987), dels av en artikel av Jean Meyendorff i senaste numret av St Vladimir’s Theological Quarterly.

Elisabeth Behr-Siegel, en av de få erkända kvinnliga ortodoxa teologerna, har länge sysslat med frågor som rör gränsområdena mellan katolskt och ortodoxt. Hennes nya bok är en samling studier, utförda under tio år, om kvinnans ställning i kyrkan. En av dessa studier gäller just kvinnan och ämbetet. SOP skriver: ”Det är första gången en ortodox kvinnlig teolog så utförligt behandlar dessa frågor, och troligen också första gången en ortodox teolog anser sig böra relativisera den teologiska betydelsen av prästens maskulinitet.” Därefter följer ett sammandrag av Behr-Siegels studie. Hon hänvisar till den ”revolutionerande hemligheten med tillbedjan i anda och sanning” som Kristus uppenbarar för den samaritiska kvinnan. En sådan andlig hållning måste av kyrkan kräva ett ständigt prövande och fördjupande av det religiösa livets olika former, och frågan ställer sig då ”om prästens maskulinitet verkligen tillhör de dogmatiska sanningar som uttrycker det centrala (1’essence) i kyrkans tro, eller om ett fördjupat studium av de kristna ämbetenas innebörd kan visa på möjligheter till en utveckling på detta område”.

Därefter kommer hon in på den traditionella ”representations”-tanken: eftersom Kristus var man måste hans representant, prästen, också vara det. Behr-Siegel uttrycker stor respekt för detta synsätt men har en vägande invändning: prästen representerar ju inte bara Kristus, brudgummen, utan också församlingen, kyrkan, bruden. Därvid stöder hon sig både på Hebreerbrevet och på ett par grekiska kyrkofäder som särskilt betonat denna sida av prästrollen (Johannes Chrysostomos och Nicolas Cabasilas). Prästen, fortsätter hon, ”representerar inte Kristus eller är Kristi avbild i någon realistisk, naturalistisk mening. Liksom den målade ikonen (avbilden), men på ett annat sätt, är han det verktyg som aktualiserar Kristi osynliga närvaro.” Hans roll ligger i ett handlande och i de ord han uttalar, och därvid lånar han sin röst inte bara åt Kristus, den ”manliga” parten, utan också åt kyrkan, den ”kvinnliga” parten; i bön efter bön säger han ju ”vi” i kyrkans namn. Det är alltså hela tiden fråga om en dubbel representation.

Jean Meyendorff å sin sida börjar med att skarpt kritisera den klerikalism som etablerat sig i den ortodoxa kyrkan (lika väl som i den katolska) och som medfört att hela lekfolket, män och kvinnor, småningom har uteslutits från allt verkligt ansvar i kyrkan. Man måste återupptäcka den fulla innebörden av de kristnas ”kungliga prästadöme”, det som innehas av varje döpt och troende medlem i kyrkan. Man måste också undersöka vilka ämbeten som tidigt i kyrkan har innehafts av både män och kvinnor och hur dessa har fungerat.

Men i fråga om representationstanken håller sig Meyendorff till den hävdvunna ståndpunkten. I liturgin, säger han, firas Kristi bröllop med kyrkan, och där måste celebranten som Kristi representant vara man. Församlingens ”kvinnliga” roll spelas däremot av både män och kvinnor, eftersom alla troende inför Kristus-brudgummen spelar en ”kvinnlig” roll. – Detta resonemang förutsätter naturligtvis att man erkänner att varje människa i sig har ett manligt och ett kvinnligt element – en tanke som i våra dagar knappast är kontroversiell. Den kristne mannen måste alltså i sitt religiösa liv bejaka och främja det kvinnliga elementet hos sig själv, vid sidan av det manliga.

Men sedan klipper Meyendorff av tankegången, just där den kunde tillämpas på prästens roll. Om det kvinnliga elementet hos en man träder i funktion i relationen till Kristus, varför skulle inte det manliga elementet hos en kvinna kunna fungera i relation till församlingen? Elisabeth Behr-Siegels logik lär nog dra den slutsatsen av Meyendorffs resonemang. Den ligger ju direkt i linje med hennes tanke om prästens dubbla representation.

Kvinnans tillträde till prästämbetet lär inte kunna avgöras bara med bibliska och teologiska argument. De som hittills framförts av motståndarna håller knappast för en kritisk granskning. Därav följer inte att anhängarna borde ”vinna striden”. Det blir allt tydligare att problematiken egentligen till största delen hör hemma på ett annat område: vårt förhållande till historia och tradition, med stark infiltration av psykologiska komponenter, hos både anhängare och motståndare. Om debatten i större utsträckning kunde förläggas till ett mindre teoretiskt plan skulle man kanske komma närmare en lösning. Den skulle inte för den skull bli mer lättvunnen; tvärtom skulle den kräva ett än större mått av mod till klarsyn och avkall på egenvilja, hos båda parter. Och förmåga till en saklig bedömning av kyrkans bästa, här och nu.