Spänning och samklang mellan ämbete och kyrkfolk

Biskopssynodens tema ”lekmännens kallelse och sändning i kyrkan och världen” väckte förhoppningar – förhoppningar att det uppbrott som blir alltmer märkbart bland lekfolket klart och konkret skulle komma till uttryck i att lekmännen verkligen finge dela ansvaret i kyrkan inom olika områden och på olika nivåer. Många hade också förväntat sig att synoden allvarligt skulle analysera en uppenbar spänning mellan ämbete och kyrkfolk och uppriktigt fråga sig varför ämbetsbärarna i mångt och mycket enbart får partiellt samtycke till vissa yttranden, vilket leder till att man ibland kan få bevittna hur gapet mellan ”konservatism” och ”progressism” framträder så tydligt i kyrkan.

Det förekom förvisso utmärkta inlägg på biskopssynoden och man levererade slutligen vissa förslag (propositiones) i ganska allmänna ordalag till påven. (Mycket sipprade ut till pressen. Den romerska kurian tycks ännu inte ha lärt sig att handskas med mediafolk.) Men det kan inte förnekas att resultatet av synoden blev en besvikelse.

Så här i efterhand kan man inte undgå att fråga sig hur man lyckades tappa bort en aktuell och grundläggande insikt från Andra vatikankonciliet, som tydligt kommer till uttryck i Lumen gentium (Konstitutionen om kyrkan), och som anknyter till ett urkristet trosmedvetande, nämligen gudsfolkets sensus fidelium, dvs. alla de kristtrognas trossinne, vilket förutsätts lika mycket hos lekfolket som hos ämbetsbärarna om än med olika implikationer. Denna för katolsk teologi mycket grundläggande insikt skulle kanske kunna visa en framkomlig väg inte bara för att eliminera en onödig polarisering utan också positivt verka så att den samklang som verkligen finns också kunde möjliggöra ett fruktbart samarbete mellan ämbete och lekfolk.

Några historiska glimtar

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige (1 Joh 2:20, 27) kan, betraktade in corpore, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda gudsfolkets egenskap får sin form i ett av den heliga Anden präglat trossinne (sensus fidei totius populi) när det i sin helhet, ‘allt ifrån biskoparna intill de sista lekmännen’ (Augustinus) ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor” (Vaticanum II, Konstitutionen om kyrkan nr 12).

Föreställningarna om ett ”trossinne” och om en ”samstämmighet” har en lång och skiftande historia. Från stoikerna (Cicero och Seneca) övertog kyrkofäderna tanken att ett samtycke som gäller för alla folk är ett osvikligt tecken på sanning. Tidiga apologeter som exempelvis Tertullianus (d. omkr. 220) tillämpade detta kriterium för att tillbakavisa ateism och vissa omoraliska seder. Genom Rousseaus och den skotska commonsense-filosofins inflytande fick detta samstämmighetens argument under 1800-talet en ny tilllämpning. Den liberale katolske apologeten Felicite de Lamennais (d. 1854) använde det för att försvara demokratin.

De tidiga kyrkofäderna resonerar annorlunda. De framhåller att om troende från olika nationer, språkområden och kulturer är samstämmiga när de bekänner en trosartikel, måste denna ha sitt upphov i den apostoliska traditionen. Under 300och 400-talen blev det vanligt att åberopa den heliga Anden som den garant vilken ger de troendes hjärta sensibilitet att kunna bejaka evangeliet och avvisa allt som strider däremot. Augustinus hävdar mot donatisterna och andra irrlärare att hela kristenvärlden med visshet förmår bedöma den autentiskt kristna tron (”secures iudicat orbis terrarum ”) .

Under medeltiden får ”trossinnet” hos Thomas ab Aquino under inflytande av aristotelisk filosofi nya accenter. I sin Nikomachiska etik framhåller Aristoteles att den säkraste vägen att få etisk kunskap är att undersöka ”dygdiga” personers beteende, ty dygd är det sinnelag som visar böjelsen att göra det rätta. Thomas tillämpar denna tanke på den kristna tron. Han framhåller att den döpte, som blivit delaktig av den gudomliga naturen, fått en existentiell släktskap med trons realiteter och en övernaturlig böjelse till det gudomliga (jfr 2 Petr 1:4). Han är alltså böjd att bejaka trons realiteter och avvisa det som inte står i samklang därmed. Om man tillämpar detta resonemang på kyrkan i dess helhet – gudsfolket – kan man anta att de troende har en slags kollektiv ”insikt” för den gudomliga uppenbarelsen av tron. När de följer denna av Gud givna böjelse finner de frid och glädje och de kan bejaka den sanna tron och instinktivt avböja falska läror som stridande mot den kristna uppfattningen.

John Henry Newman (d. 1890) var väl förtrogen med kyrkofäderna. I sitt verk Certain Difficulties Felt by Anglicans in Catholic Teaching (1850) framhåller han att kyrkan i likhet med varje levande organism har en benägenhet att assimilera det som är besläktat med hennes natur och stöta bort det som är främmande. Han menar att här finns ett ofelbart kännetecken som gäller för katolskt trosmedvetande och skiljer detta från ickekatolskt. I detta sammanhang hänvisar han bland annat till de dogmatiska uppgörelserna under 400-talet, när kyrkfolket mot de nestorianska biskoparna tillerkände Maria namnet ”gudsföderska” (theotokos). I den berömda essän On Consulting the Faithful in Matters of Doctrine (1859) försöker Newman att på ett fördjupat sätt analysera de troendes samtycke till tron. Detta beskriver han som ett slags instinkt eller phronema (insikt), djupt förankrad i ”Kristi mystiska kropp”, och han citerar Johann Adam Möhlers Symbolik för att visa att Guds Ande väcker ”en instinkt, en i högsta grad kristen känsla som leder kyrkan till en i allo sann lära”.

Det nya hos Newman var att han i kyrkofädernas spår såg gudsfolkets trossinne inte endast som en spegel av ämbetets ledning utan som något som under den heliga Andens inverkan i speciella fall skulle kunna föregripa ämbetets formella ställningstaganden. Inte så att lekfolkets trossinne principiellt skulle kunna skiljas från kyrkans ämbete, men det är inte heller bara beroende av kyrkans ämbete utan är komplementärt till detta. Anden har utgjutits över hela kyrkan, både åt ämbetet och åt lekfolket (med varandra kompletterande uppgifter) för att lära alla allt vad Herren har sagt (jfr Joh 14:26). Just detta påstående väckte på Newmans tid uppseende och åstadkom åtskilliga kontroverser.

I samma anda tycks Vaticanum II:s nyss citerade text kunna tolkas: ”Genom det trossinne som väcks och närs av sanningens Ande tar Guds folk under ledning av läroämbetet och i dess efterföljd inte bara emot människors ord utan i själva verket Guds eget ord (1 Thess 2:13). Det håller oryggligt fast vid den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga (Jud 3), tränger med rätt omdöme djupare in i den samt tillämpar den fullkomligare i sitt liv” (Konstitutionen om kyrkan nr 12). Ett liknande synsätt möter vi i Vaticanum II: s konstitution om uppenbarelsen, som talar om den tradition som kommer från apostlarna och som förkovras i kyrkan med den heliga Andens bistånd. ”Ty förståelsen av traderade ordningar och ord växer när de troende med eftertanke och under studium begrundar dem i sitt hjärta (jfr Luk 2:19, 51), när de får djupare insikt i andliga ting, och när de lyssnar till förkunnelsen från dem som med biskopsämbetets succession har mottagit sanningens tillförlitliga nådegåva” (nr 8).

En närmare förklaring

Fungerar trossinnet fortfarande som en bärande kraft i de kristnas tro och liv? Mer än tidigare är vi medvetna om hur mycket även vi troende är paverkade av tidens ideer och trender, även av sådant som inte utan vidare står i samklang med kristen tro. Det är också svårare för läroämbetet att utlägga kristen tro och sedelära på ett sätt som tar hänsyn till människornas konkreta situation och som förmår motivera samtycke. Trossinnet kräver därför en närmare förklaring.

1. För hela kyrkohistorien gäller att i en autentisk dogmutveckling en viss tes till en början ofta mött motstånd men sedan slutligen blivit antagen av hela kyrkan. Dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse och om påvens ofelbara läroämbete behövde exempelvis flera århundraden för att till sist antas av en majoritet av de troende. Påven Johannes Paulus II har därför också påpekat att sensus fidelium inte enbart och nödvändigtvis alltid måste sammanfalla med majoritetens uppfattning i kyrkan (Familiaris consortio 1981, nr 5).

2. Därmed antyds också att trossinnet är en företeelse där historiska och samhälleliga betingelser och därtill hörande mänsklig insikt spelar en roll. Uppenbarelsen når de troende inte enbart i gudomlig gestalt utan ges alltid efter den troendes egen förmåga att kunna uppfatta den sanna uppenbarelsen.

Medeltidens troende uppfattade kanske bibelns berättelser om människans skapelse, om förvisningen ur lustgården, om Noas räddning undan syndafloden osv. bokstavligt som händelserna beskrivs i första Mosebok. Mycket sent, närmare bestämt i Pius XII:s stora bibelencykliga Divino afflante Spiritu 1943, antogs den historisk-kritiska bibeltolkningen officiellt i den katolska kyrkans exegetiska undervisning. Men den bibelsynen möter fortfarande motstånd hos fundamentalister innanför och utanför kyrkans fålla. Därmed är givetvis inte sagt att man skall pracka på envar komplicerade historiskt-kritiska och exegetiska problem. Å andra sidan krävs idag, att alla troende får insikt i dessa berättelsers bildkaraktär, eftersom de framställer grundläggande trossanningar.

Trossinnet kräver inte heller fackteologisk kunskap. Men kunskap kan alltid hjälpa till att skilja

autentiskt kristna uppfattningar från snedvridna eller tvivelaktiga påståenden, även sådana som kommer från fackteologer.

3. Slutligen får man inte glömma: den kristne är medborgare i både civitas Dei och i civitas terrena (Augustinus), i Guds stat och i det sekulära samhället. På gott och ont är han därför utsatt för skiftande offentliga opinioner med den ebb och flod som detta innebär. Endast genom självkritik undviker man faran att skräddarsy sina egna uppfattningar alltefter en offentlig opinion som inte alls är värdeneutral utan alltid också påverkad av affekter, fördomar och likgiltighet gentemot kristna värderingar. Inför den offentliga opinionen kräver trossinnet därför en äkta urskillningsförmåga.

Implikationer för ämbete och kyrkfolk

Vad betyder idag Newmans och den gamla kyrkans grundläggande insikt beträffande hela gudsfolkets trossinne i Anden, en insikt som belyser en komplementär funktion och uppgift både för kyrkans ämbete och därmed för hela kyrkan?

1. Kyrkan förblir identisk med sitt ursprung genom att hon i en levande process ständigt på nytt tillämpar Skriften i nya situationer och under nya villkor. Givetvis sker därvid misstag och utvecklingen kan bli felaktig. Mänskliga traditioner kan skymma en autentisk utveckling. Kyrkan består ju av syndare och är därför alltid i behov att förnyas ur trons källa, Kristi budskap. Ändå är det kyrkans tro att verklig identitet bevaras genom en levande kontinuitet, där ursprunget reflekteras och utvecklas och samtidigt ideligen bevaras med ämbetets vägvisande och skyddande hjälp. Denna kontinuitet i tron är emellertid i sista hand inte garanterad av att ett fixerat antal dogmer eller tjänster oförändrat vidareförmedlas. Genom att Guds heliga Ande, Kristi ande, håller Guds ord levande i de troendes hjärtan blir uppenbarelsen verksam under historiens gång. Detta är trostraditionens innebörd sådan den kommer till uttryck i hela gudsfolkets – ämbetetsbärarnas och lekmännens – trossinne.

2. Ämbetets uppgift är att genom bindande riktmärken bevara och skydda denna trostradition och därmed också trossinnet. I dagens läge är det emellertid viktigt att detta inte sker ”auktoritärt”. När ämbetet tar ställning borde det tydligt framgå att Guds röst gör sig hörd i tro och sedelära och att dessa ställningstaganden verkligen motiverar lydnad i tro och att sådana ställningstaganden hjälper de troende att forma ett kristet sinne och samvete. Ett föredömligt exempel härpå är troskongregationens instruktion om den kristna friheten och befrielsen som kom i fjol (jfr. Frihet och befrielse, Uppsala 1987).

Kyrkans ämbete har inte till uppgift att försöka ”instrumentalisera” kyrkfolket. Ämbetets privilegium är att vägleda kyrkfolket till ett fullvuxet och ansvarigt kristet liv både i kyrkan och världen. Allt som främjar de troendes medansvar för Guds folk är en oskattbar tillgång i en kyrka där den heliga Anden lever och verkar.

Alla ”olycksprofeter” till trots har just ämbetet i Johannes XXIII:s spår, herdeuppdraget att ge de kristna mod och hopp, Andens krafter, att också i tidens kriser upptäcka nya Guds tecken och besvara den utmaning som kyrkan står inför.

3. Man talar om kyrkfolkets ”reception” (mottagande) av kyrkans trostradition. När man uttrycker sig så, förbiser man ofta att detta inte är en passiv process utan något högst aktivt och betydelsefullt. Visst insisterade Vaticanum I på att ett slutgiltigt påvligt uttalande är ofelbart och detta inte bara på grund av de troendes samtycke. Vaticanum II har emellertid kompletterat detta och lagt till en ny accent: Om ofelbarhetsdogmen träder in (f.ö. i sällsynta fall) kan ”kyrkans samtycke aldrig saknas eftersom en och samma heliga Ande verkar, genom vilken Kristi hjord bevaras och framskrider i trons enhet” (Konstitutionen om kyrkan nr 25). Kyrkohistorien uppvisar i verkligheten åtskilliga fall där högtidliga kyrkliga uttalanden som inneburit ett ensidigt synsätt senare korrigerats på grund av att de troende inte recipierat dem. Ett exempel är frågan om religionsfriheten.

Trossinnet är inte något högre läroämbete. Att yttra sig på ett bindande sätt i tros- och moralfrågor tillkommer varken teologerna eller lekmännen utan kyrkans läroämbete. Genom att motta kyrkans tro och omsätta den i praktiken uttrycker kyrkfolket emellertid genom den heliga Andens bistånd sin tro. Ofta hör kyrkfolket mer än läroämbetet förutser.

Receptionsprocessen medför svårigheter och kyrkans ämbete skulle genom att söka efter ”feedback” kunna bli mer lyhört och ibland klarare kunna motivera sina ställningstaganden och därigenom bli mer övertygande. Kyrkfolkets ånsvar å sin sida medför att de kristna måste odla och utveckla sitt trossinne till det som skulle kunna kallas en fides informata, ett skolat trossinne, som allt bättre förmådde skilja mellan det äkta och oäkta, mellan tidens ideologier och trender och tidens autentiska tecken som utmanar den kristna tron.

Slutligen intar kyrkfolket en priviligierad plats mitt i världens strukturer och vardag, där tron skall förkroppsligas och bli verksam så att Guds rike kan gestaltas och bli synligt. Och vem vill förneka att just här alltid och överallt särskilda nådegåvor, t.o.m. ofta profetiska karismer, inte bara har varit utan fortfarande är verksamma?