av MAGNUS RINGGREN
1998 gav Lars Andersson ut den lilla romanen Kievs vår. Det lilla förlaget var bräckligt, formgivningen usel och uppmärksamheten obefintlig, trots att författaren var välrenommerad redan då. Boken byggde på ett pjäsmanus som aldrig nådde scenen. Nu kommer romanen i en ny version under titeln Hittebarnet i Kyjiv. Historien är densamma men berättarperspektivet är delvis förändrat, man skulle kunna tro förenklat. Man kan säga att urversionens drama definitivt förvandlats till skriftburen berättelse med starka poetiska drag. Dessutom har boken i efterhand blivit insatt i ett sammanhang som författaren kallar sina ”kungasagor”. Jag behandlade dessa tre kortromaner i en Signum-essä (nr 2/2019) som också trycktes i en kritikantologi kring Lars Anderssons författarskap.
I dag, 25 år efter Kievs vår, står solen på ett annat ställe – för att låna Ivar Lo Johanssons ord om sina många självbiografiska omtag. Hittebarnet i Kyjiv utspelas år 990 i det som nu är Ukraina. Det senaste decenniet blixtbelyser berättelsen – ”Kiev” blir ”Kyjiv”. Den ukrainska stavningen (jag har sett också andra transkriptioner) har inte slagit igenom i svenska medier, men den markerar avståndet mellan ryskt och ukrainskt språk, mellan imperium och fullskaligt invaderad grannstat. Namnbytet fäster uppmärksamheten på Ukrainas historia, och den visar sig vara lika mångskiktad som bokens huvudperson.
Furst Vladimir av Kiev mottog dopet år 988 och gifte sig med Anna, dotter till den bysantinske kejsaren. Men hans namn och bakgrund var nordiska. Vladimir är den slaviska formen av Valdemar, ett kunganamn som utan större möda tycks ha vandrat i båda riktningarna mellan slaviskt och nordiskt område i flera hundra år. Möjligen är vi i Norden alltför fixerade vid att vi kom att tillhöra en västlig kristen tradition – missionärer från tyskt och engelskt område – och glömmer det östliga inflytandet som färdades på de ryska floderna.
Kievriket såsom det skildras i Nestorskrönikan från 1100-talet hade alltså nordiska rottrådar ända sedan 800-talet. I dag finns det en förnekelse från ryskt håll av detta arv. Den centralmakt som så småningom förflyttades från Kiev till Moskva ses som helrysk, en direkt arvtagare till det bysantinska kejsardömet och därmed också till det romerska riket. Moskva är ”det tredje Rom”, och ingen plats ges för nordbor eller ukrainare i detta släktträd. Arkeologi och krönikor får vika sig för ideologin. Historieförfalskning är en av de viktigaste grundstenarna när man vill bygga ett imperium.
Allt detta finns i bakgrunden för Lars Anderssons ”nya” roman. Det nordiska inslaget i Kievriket materialiseras när en ung man vid namn Olav Tryggvason dyker upp vid furst Vladimirs hov tillsammans med sin morbror Sigurd, en blandning av beskyddande släkting och impressario för en blivande härskare. Det är Olav som är ”hittebarnet”, och boken spelar kring hans oklara förflutna. Vem är han egentligen? Alla berättelser om hans barndom visar sig vara opålitliga. Alla i hans omgivning försöker, efter sina egna behov och önskningar, att forma den person han varit och kommer att bli.
Furstinnan Anna månar om honom. Vladimirs förra gemål Allogia (namnet är en grekisk version av det slaviska Olga) har introducerat honom i den hedniska världen. Fursten själv är något skeptisk inför honom. Allogias och Vladimirs son Sviatopolk nosar på honom för att se om han är vän eller fiende. Scenen mellan de två tonårspojkarna kunde utspelas på vilken skolgård som helst i dag.
Var och en av dem förser Olav med ett stycke förflutet, sant eller falskt vet inte läsaren – och inte heller Olav själv. Vår tids upptagenhet av ”alternativa sanningar” gör sig påmind. Det som skulle vara arv, bestämmelse och öde i Olav blir en härva av tvetydigheter. Om man tänker sig att makt och kungavärdighet skulle utgöra något slags essens som vidarebefordras i en ätt så ifrågasätter romanen den idén å det bestämdaste – utan ironi dock. Det som till slut ”är” Olav Tryggvason är en mängd delvis motsägande utsagor som han sedan kan berätta om och för sig själv. Hans person blir – för att låna en formulering från Tomas Tranströmer – till ett ”osäkerhetens rike”.
Det som kanske skrämmer mest i detta spel om identiteter är furstinnan Annas slutreplik om sin skyddsling: han kommer att bli en mördare. Om Olavs vidare öden när han lämnat Kiev kan man läsa hos Snorre Sturlason. Han blev en mördare, och möjligen var han en mördare redan i barndomen. Som tonåring var han enligt romanen övertygad om att han blivit döpt som barn. Krönikorna säger i stället att han lät döpa sig senare i livet. Här anar man en ren lögn, men vem är det som ljuger då den som talar egentligen bara består av motsägelsefulla berättelser? Berättelsernas kraft och bedräglighet är ett huvudtema hos Lars Andersson denna gång, och i detta anknyter han till ett par stora föregångare i svensk litteratur – P. O. Enquist och Torgny Lindgren.
Lars Anderssons roman ger en välinformerad men fiktiv ögonblicksbild av hur en individ blir till i svärmen av de förväntningar och historier som omger honom. Något liknande kan man kanske säga om Kievriket. En tradition håller på att bli till i romanens nu, fyllt av vårljus och doften av nybilat trä från ett första kyrkbygge. Idéerna drar genom berättelsen som starka vindar – slavisk hedendom och bysantinsk kristendom, vikingaliv och – mest förvånande kanske – en parodisk skugga av den gamla grekiska filosofin. Boken ger en mycket skarp, gåtfull och vacker bild av detta osäkerhetens rike. Möjligen är det så att de 25 år som denna berättelse fått vila gjort den mera lyhörd för hur den autokratiska maktens utövare – i tsarernas och de moderna diktatorernas gestalter – formas och verkar. Ljuset från den där solen som står på ett annat ställe håller på att bli mycket obehagligt.
Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 5/2023, s. 62–64.