av CARL-JOHAN AXSKJÖLD
Caterina Stenius är vår ledsagare in i den judiska tolkningstraditionen av Gamla testamentet; hennes essä är en både omvälvande och omskakande upplevelse. Jag vågar påstå att den judiska traditionen är tämligen okänd för många ”kristna” bibelläsare. Upprinnelsen till bokens tillkomst är att författaren för så där tio år sedan kom att läsa The Murmuring Deep. Reflections on the Biblical Unconsciousness av litteraturvetaren och Toraforskaren Avivah Gottlieb Zornberg. Denna bok består av litteraturkritiska läsningar av tolv bibliska berättelser. Väl förankrad i den judiska tolkningstraditionen av Gamla testamentet undersöker Zornberg kommunikationen mellan individerna i berättelserna. Zornberg kommer till tals i två föreläsningar som är bärande för hela framställningen.
Man skulle kunna likna boken vid ”en bro över mörka vatten”. ”Inbjudan” är uppfarten till bron. Dess fundament är de två massiva pelarna i var ände som bär upp bron – Zornbergs två föreläsningar i kapitel 1 och 7. Kapitlen 2–6, där Stenius belyser sitt ämne, utgör själva bron och avfarten är ”Sammanträffanden”, ett efterord med många tack.
För att få en bild av den muntliga Toran, låt oss stanna till vid den första föreläsningen med rubriken ”Jona – en fantasi om flykt”. Huvudpersonen vi möter i Jonaboken framställs som en flyktig och hopplöst självgod figur. Han gör inte som Gud befaller. Zornberg iakttar honom med sin välutrustade verktygslåda. Hon har förstås mycket god känsla för änglarnas språk, hebreiskan. Perikoper i Jonaboken jämförs med perikoper i andra gammaltestamentliga böcker. Zornberg gör som väntat bruk av den judiska tolkningstraditionen, men det intressanta är att hon också tolkar texten med hjälp av psykoanalys, litteraturvetenskap och filosofi. Ett nyfiket och engagerande grepp!
I kapitlet ”Det utvalda språket” skriver Stenius: ”Hebreiskan tycks vara ett språk som potentiellt ger rum för mångbottnad förståelse av tillvaron.” Här ges en beskrivning av bibelhebreiskans egenheter, som också belyses med ett exempel på hur en judisk forskare har arbetat och tänkt om ”Isaks bindande” (1 Mos 22) i en jämförelse med Homeros samtida berättelse om Odysseus.
Här omnämns också den muntliga traditionens hermeneutiska teknik som tänker sig fyra olika betydelsenivåer i texten. Först den enkla, sedan en vink/antydan om något mer. Så söker man vidare för att komma dess hemlighet på spåren.
Den muntliga traditionen började nedtecknas efter andra templets fall år 70 e. Kr. Det var Mishna som först tog form och sedan blev en byggsten i Talmud. Men den muntliga traditionen utvecklas hela tiden för att möta varje tid. ”Den tvåfaldiga traditionen med skriven och oral tora är det judiska tänkandets och den judiska kulturens ryggrad.” Man kan inte annat än känna ödmjukhet inför en sådan storhet. Det blir till och med riktigt roligt när Stenius citerar en psykoanalytikers ord i en intervju med Zornberg: ”När man läser dina böcker är det uppenbart att Gud och Mose har läst Freud.”
Nästföljande kapitel ”Varför har ingen berättat?” är en informativ skildring av den sorgliga historien om judendomen och kristendomen som kom att gå skilda vägar. En underrubrik formuleras träffsäkert: ”En trasslig, solkig och mycket känslig historia.” Judendomen och kyrkan har förvisso Gamla testamentet gemensamt, men har förstått det på olika sätt. Och vi får erkänna att vi har en tendens att glömma bort att Jesus var jude och tänkte judiskt.
Kapitlet ”Orientering i föränderligt landskap” är mycket personligt formulerat. Stenius berättar i början gripande om sin bakgrund och barndom som katolik. Kapitlet framstår i fortsättningen som en filosofisk vandring tillsammans med författaren. Vad kan vi veta om Gud och världen? Hur långt når det mänskliga förnuftet? Vårt perspektiv är begränsat: ”Det kan vidgas, men aldrig omspänna allt, perspektivets medelpunkt finns i oss själva.” Det är med den insikten som ”vi öppnar oss för mer sanning” och kan se vår medmänniskas perspektiv.
I kapitlet ”Vårt arv” levereras bitvis en svidande kritik av den katolska kyrkans inställning till judendomen (hela kristenheten har förvisso del i detta). I västerlandet har vi haft en viss faiblesse för trossatser och abstrakta sanningar. Jag menar inte att Stenius inte omfattar Nicenum. Det är gott att veta vad man tror på, men den är ett exempel på trossatser som i en mening hämmat kreativiteten. Den judiska bekännelsen ”Hör Israel, Herren vår Gud. Herren är en” är inte någon definitiv slutprodukt utan öppnar för fortsatt mänsklig nyfikenhet och kreativitet. Författaren har en poäng när hon hävdar att just bibelnarrativet likt sagor och berättelser lätt kan översättas ”till andra tider och andra former av samhällen”. Det mångåriga översättningsarbetet av Toran är judendomens styrka.
Kyrkan har dock efter Förintelsen vidtagit mått och steg i rätt riktning, menar Stenius. Här nämns Seeligsberg-konferensen 1947 och givetvis Andra Vatikankonciliet och Nostra aetate. Påven Benedictus XVI nämns som en som berört judisk tro i sina böcker. Men Stenius konstaterar, med sorg i hjärtat, att den så kallade ersättningsteologin (tron att kristendomen har ersatt judendomen) har dominerat kristenheten i 2 000 år och, ofta omedvetet, också gör det i vår tid. Mellan raderna anar man trots allt en stark längtan och bön hos författaren att kyrkan skall ta sitt förnuft till fånga och ta den mångfasetterade judiska skrifttolkningen, den muntliga Toran, till sitt hjärta.
På 1980-talet sändes ett engelskt kulturprogram i svensk tv, i vilket Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer samtalade med Anthony Burgess. Det blev något ”magiskt” över deras möte. Den lite tystlåtne och försiktige Singer och den mer högljudde och burleske Burgess fann varandra. Det blev ett utbytande av tankar i samförstånd. Den katolske Burgess säger i slutet: ”Vi måste lära oss att tänka mera judiskt!” Sanningen är alltid större är ett tydligt steg i den riktningen.
Carl-Johan Axskjöld är teol. dr i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet, präst i Svenska kyrkan, Lund.
Ur Signum nr 5/2023, s. 60–62.