av BENGT MALMGREN
Hur arbetar vi med enhet, helande och försoning utan att antingen gå under i frustration över hur trögt det är eller förtränga svårigheterna och hamna i en rosenskimrande naivitet? Sofia Camnerin, teologie doktor, tidigare pastor i Missionskyrkan, i nio år biträdande ledare för Equmeniakyrkan som bildades genom ett samgående av Missionskyrkan och två andra samfund och dessutom ledamot i Kyrkornas världsråds centralkommitté i 16 år vet vad hon talar om när hon utreder dessa frågor.
Boken är praktisk och konkret, men långt ifrån en enkel manual med expertråd. Hon känner frågornas komplexitet utifrån sin breda erfarenhet från allt mellan att hantera situationer i familjen med ett barn med särskilda behov till problemlösning i Kyrkornas världsråd. Om det senare säger hon: ”Det finns få saker som går att jämföra med att sitta i ett rum där alla världens konflikter finns närvarande på ett eller annat sätt.” Camnerin är ödmjuk med att hon som människa är sårbar och misslyckas men vet varifrån hon hämtar sin kraft och inspiration: Guds kärlek, Jesus, Anden som stöder oss i vår svaghet och som i vår bön vädjar för oss med rop utan ord (jfr Rom 8:26–27).
Teologiskt sätter författaren ord på denna komplexitet genom att hänvisa till den kristna trons centrum, Jesus Kristus, som i sig själv är både Gud och människa, de två naturerna enligt kyrkofäderna förenade i en och samma person. Ambivalensen finns där, paradoxerna, mysteriet, men allt måste inte förklaras menar Camnerin.
Men när vi genom våra liv försöker begrunda detta och hitta tolkningsnycklar bidrar vi till Guds rikes tillväxt redan här på jorden. Jag tror det är detta Sofia Camnerin tagit på allvar och försöker leva efter. Hon är ingen karriärmänniska utan går in för att tjäna och söka svar på hur man bäst förverkligar de etiska utmaningar man står inför. Hon berättar att man i Kyrkornas världsråd infört en ordning som bygger på konsensusbeslut, vilket inte betyder att man alltid uppnår enighet, men att man då hellre konstaterar att man inte är eniga än fattar ett majoritetsbeslut som många inte skulle vara tillfreds med. Man har tagit fram följande kriterier för beslutsfattande i moraliska frågor: Leder beslutet till helighet? Bygger det upp gemenskapen? Leder det till livets fullhet för alla? Reflekterar det den kärlek genom vilken världen ska känna igen Jesu lärjungar?
Ett konfliktämne som kom upp i världsrådet var Rysslands anfallskrig mot Ukraina och den rysk-ortodoxe patriarken Kirills stöd av detta vilket upprörde många. Trycket var hårt på att helt enkelt sparka ut den rysk-ortodoxa kyrkan ur rådet. Jag gissar att en drivkraft till att skriva boken var att bearbeta våndan över detta svåra beslut där det handlade om att se komplexiteten och stå emot trycket att göra det som för stunden av många syntes det enda moraliskt anständiga. Sofia Camnerin framhärdar i att gå till botten med frågorna, tänka över vilka tolkningsmodeller hon utgår från och motivera grunden för sina ställningstaganden. Det har resulterat i denna bok, som är en lysande framställning i konflikthantering med allmängiltig bredd, som inspirerar läsaren att även gå till botten med sina egna motiv.
Ledmotivet är att lösa konflikter utan att bidra till polariseringen genom att klippa banden med motståndaren och förskansa oss i olika läger. Tro inte att du alltid vet bäst, lägg ner ambitionen att få alla andra att tycka som du själv gör. Det finns gränser som inte får överskridas, klara moraliska ställningstaganden, konstaterar Camnerin, men att framtvinga enhet grundad på en alltför ensidig syn på det allomfattande goda gör att mångfalden osynliggörs och riskerar att dölja olika typer av erfarenheter samt verkliga sår och lidanden som behöver komma till uttryck för att ett verkligt helande skall vara möjligt.
Verklig gemenskap kan bara byggas på en relationalitet där vi ser och respekterar den andre fullt ut som människa. Det utesluter en dualitet där vi delar upp människorna i onda och goda, det utesluter också en ”snällhetskultur” där verkliga svårigheter osynliggörs genom en snäll och vänlig yta. Det är ingen enkel väg konstaterar författaren; det kräver ett uthärdande av verkliga skillnader och en djup insikt om sårbarhetens och lidandets realitet. Men vad händer om respekten inte är ömsesidig? Också den situationen tar Camnerin upp i sin bok.
Hon framhåller att Equmeniakyrkan i sin teologiska grund har självförståelsen att man är ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet. Det passar bra in i den relationsinriktade ekumenik som hon förespråkar. Som katolik kan jag göra reflektionen att det är precis tvärtom som många uppfattar den katolska kyrkan – som den som anser sig veta bäst och inte har något att lära av andra.
Men den bilden stämmer inte. Har man uppdraget att förvalta katoliciteten och det sanningsanspråk som följer med det, innebär det ett extra stort ansvar att vara lyhörd och dialoginriktad. Jag brukar citera vad kardinal Joseph Ratzinger sagt om ekumeniken: ”Också den katolska kyrkan går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.” Det är mycket bra formulerat. För ju hårdare vi kramar om sanningen som något vi exklusivt äger, desto mer glider den ur vårt grepp, och kvar finns ett livlöst ideologiskt skelett. Därför är Sofia Camnerins bok särskilt angelägen för en kyrka som gör anspråk på katolicitet.
Bengt Malmgren är läkare, Stockholm.
Ur Signum nr 5/2023, s. 58–60.