av GERT-OVE FRIDLUND
Ferdinand Bordewijk (1884–1965) hör till de mest uppmärksammade nederländska författarna från 1900-talets förra hälft. Efter sitt genombrott på 1930-talet blev han så småningom också rikt prisbelönad i hemlandet. Han var likaså produktiv. Verksförteckningen omfattar ett femtiotal titlar, bland annat romaner, dikter och noveller.
Bordewijk skiftade även vad gäller litterär stil. Somliga texter hör hemma inom den nya sakligheten, en reaktion mot modernismen som under mellankrigstiden gavs uttryck på flera områden och enligt vilken författaren eller konstnären sätter realism och klara detaljer i fokus. Hos Bordewijk ryms även drag av dystopi, magisk realism och surrealism. Utöver sitt mångsidiga författarskap arbetade han som advokat i Rotterdam, efter studier i Leiden, och gav även undervisning i juridik.
Författarens yrkesbakgrund går tydligt igen i Karaktären, publicerad 1938 och nu för första gången i svensk översättning. Romanen filmatiserades 1997, i regi av Mike van Diem, och Oscarsbelönades åter därpå.
Handlingen utspelar sig i ett kyligt Rotterdam och kretsar främst kring en advokatbyrå. I detaljrika scener möter den unge Jacob Katadreuffe, vars strävan efter en bättre tillvaro bildar romanens huvudtråd. Karaktären kan läsas som en klassisk bildningsroman, där tonvikten ligger vid huvudpersonens utveckling och intellektuella mognad. Att porträttet är sympatiserande ligger i sakens natur.
Jacob växer upp som oäkta barn hos en plikttrogen men fattig mor. Trots sin bakgrund strävar han tidigt efter karriär. En inkallelse till ett advokatkontor, till följd av en mindre konkurs, väcker ynglingens längtan till juridiken – besöket ställer honom med ens inför ”ett avgörande ögonblick”. Snart anställs han som stenograf och maskinskrivare vid samma byrå. Steg för steg kommer han upp sig på kontoret. På fritiden läser han till privatistexamen för att sedan ta juridikexamen i Leiden och därefter arbeta som advokat. Ungefär där avklingar skildringen av en lång klassresa.
Hjältens lärotid är dock inte över därmed. Han tvingas till kamp även mot fadern, en girig kronofogde som gärna väcker processer i rättvisans utmarker. Tvisten mellan far och son bildar en av romanens trådar och rör sig om makt och hämnd. Gradvis mattas emellertid faderns kraft. Tvisten utmynnar i ett tyst avsked, varpå Jacob minns en religiös längtan som gått förlorad på vägen. Han önskar nu införliva sin tro vid tröskeln till en ny resa. Kanske kan denna vändpunkt ses som ett ljus i en text omgärdad av 1930-talets mörker.
Doften av mellankrigstid är påtaglig genom hela romanen. Läsaren förs till trånga gränder, nedslitna kvarter, gamla gaslyktor, torgstånd, draghästar, handkärror, fattigmarknader – liksom magasinen som alltid ligger invid stadens gamla hus. I ljusa passager framträder Oude Plantage och andra parker. Författaren fångar hamnar, varv, kajer, lyftkranar, högsjöfartyg. Hamnarna kallar, skriver han. Hjälten själv vandrar till udda stränder och känner dofter av tjära och hav. Han dröjer gärna vid Rotterdams floder. Med holländska penseldrag målar Bordewijk stadens atmosfär: ”Vattnet kämpade sig fram under de rullande dimmorna och den låga himlen. […] Fabrikerna kunde inte göra sig av med sin rök i lufthavet, en tung matt väv hängde kvar, i trasor.”
En annan atmosfär präglar kontorsmiljön. Här möter spiraltrappor och mörka korridorer, tunga dörrar och ödsliga rum, dova nedslag som för ett ögonblick erinrar om Kafka. Samtidigt märks larm och rörelse på byrån, knappast ”elitpraktikens förnäma tystnad”. Intriger och romantik ges också plats. Flera av byråns ansikten lyser upp bakom gulnade akter – chefer, maskinskriverskor, vaktmästare, springpojkar. Klienter flimrar förbi som tunna skuggor. Fylliga porträtt blandas med flyktiga försök. Ibland speglas byråns dolda sidor: ocker, förskingring, utpressning, korruption. Bordewijk känner sina affärs- och juristkretsar.
Med lika vaken blick skildrar han upploppen i stadens sämre kvarter. Kommunisterna tyglas av beväpnad polis, men protesterna återkommer då tiderna blir sämre. Kommunismens idéer ventileras ofta i romanens dialog, främst genom Jacobs gode vän Jan, en trofast rebell som hyllar Lenin och frestar sina kamrater med ryska filmer (som Eisensteins Potemkin och Generallinjen). Han lockar också till röda kaféer i hamnen. Jacob själv är skeptisk. Han avvisar en rysk dragning till ytterligheter, ty ”i slutändan var det ständigt den nederländska verkligheten som med kylig hand förde honom tillbaka till måttfullhetens spår igen”. Man kan nog utläsa Bordewijks liberala ståndpunkt i dessa avsnitt. Författaren kritiserade kommunismen även på andra håll, som i kortromanen Blokken (1931). Karaktären antyder nationens tidiga vetskap om stalinismens brott medan den framväxande fascismen lämnar få avtryck i texten, om ens några.
Trots sådana brister framträder tidsatmosfären väl. Miljöteckningen är säker, liksom belysningen av folkets villkor i en tid av massarbetslöshet och depression. Ferdinand Bordewijk är väl värd denna introduktion på svenska. Han är lika förtrogen med juridikens fält som med myllret i ”det Rotterdam som levde på vattnet”.
Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.
Ur Signum nr 5/2023, s. 57–58.