av DANIEL BERG
Finns det specifikt manliga synder? Generaliseringar är alltid vanskliga, men högmod kanske är en synd som utövar en särskild lockelse på män. En annan kandidat på listan kan vara lättja. Min känsla är att kvinnor i alla fall inte så lätt kommer undan om de dras ner av dessa synder, men att samhället har en tendens att vara mera förlåtande mot oss män. En person som på senare år profilerat sig som guru åt vilsna män är den kanadensiske psykologen Jordan Peterson. Såvitt jag förstår handlar en stor del av hans framgång om hans sätt att beskriva typiskt manliga problem och att han ordinerar verksam medicin för dessa.
Ett återkommande tema handlar om att ansvarstagande i kombination med ordningsskapande ger mening åt livet. Att bejaka rollen som offer och tycka synd om sig själv är en dödssynd för Peterson, eftersom han hyser en tro på att det finns en väg framåt även för den som fallit allra djupast (Kain är ett exempel Peterson återkommer till). Den vägen heter ansvarstagande och en öppenhet för att Gud finns och att Gud bör tas på allvar. Peterson menar också att även den som har svårt att tro ändå bör försöka leva som om Gud finns.
Dessa frågor och många andra behandlas utförligt i Jordan Peterson, God and Christianity av Christopher Kaczor och Matthew Petrusek. Mig veterligen är det den första seriösa teologiska kommentaren i bokform om Peterson. Bakom utgivningen står Word on Fire Institute, vars frontman biskop Robert Barron verkar vara en relativt entusiastisk påhejare och vän till Peterson.
Bokens fokus är dock inte Peterson som kulturkrigare, mansguru eller kostrådgivare utan snarare hans roll som bibelutläggare och teolog. Någon kanske studsar lite inför dessa beskrivningar av Peterson, eftersom han först och främst är psykolog, men bokens författare menar att teologi inte entydigt måste handla om en traditionsbunden kyrklig verksamhet, utan att disciplinen också ger utrymme för ”förståelse som söker förståelse”. Alla som tänker och skriver om metafysiska frågor, i en anda av tro, kan vara teologer enligt den vidare definitionen. Petersons tal om Varat, där andra kanske hellre skulle säga Gud, liksom hans ovilja att leverera entydiga svar huruvida han själv tror på Gud eller inte, är enligt bokens författare inte något som utesluter honom från teologisk verksamhet. Kanske är hans ambivalens inför att etikettera sig själv en förklaring till hans kulturella genomslag. Vissa människor lockas helt enkelt mer av att lyssna på någon som brottas med de stora frågorna och håller utgången öppen, snarare än att säga amen till det som basuneras ut från den bergfast troende.
I ett kapitel skrivet av Petrusek analyseras Petersons idé om Jesus som arketyp. Detta är mycket intressant, dels därför att kritiken mot Peterson är initierad och respektfull, dels därför att boken här blir något mer än ett idolporträtt. Peterson tycks mena att alternativet till att följa Jesus och imitera hans offer är helvetet – även om detta helvete ”bara” skulle vara av psykologisk och immanent natur. Jesus är därmed i första hand en arketypisk symbol för en pragmatisk sanning om vad som fungerar och inte i det här livet. Kanske räcker det med att säga detta för att vissa ska känna sig kallade att påbörja en vandring i Jesu fotspår. Om Jesus inspirerar människor till att börja leva mer osjälviskt och lidandet i världen därmed minskar, kanske det inte spelar någon roll om det mesta i Jesu liv är symboler? Petrusek menar dock att det symboliska sättet att tala om Jesus inte håller i längden, eftersom det skapar en ontologisk och motivationsmässig osäkerhet hos efterföljaren. Om Jesu liv, död och uppståndelse däremot är historiska händelser med en förankring i tillvarons grund, om Jesus på riktigt är inkarnationen av absolut godhet, står vi inför en auktoritet som kan övertyga. Slutklämmen från Petrusek är att kristna människor lever och dör för någon som är mer än en arketyp. Vår strävan att leva uppoffrande, att minska lidandet och maximera kärleken, har sin grund i en sann människa som också är sann Gud.
Slutligen tror jag det var ett klokt val av förlaget och bokens författare att fokusera Peterson som en teologisk röst snarare än hans roll som konservativ frontman i kulturkriget. Visst är det bra att gå med rak rygg och att säga ifrån när trender i samhället avviker från sunt förnuft. Kaczor och Petrusek påminner dock om att det kristna livet handlar om något mer och att Peterson, när han är som bäst, också håller dörren på glänt mot denna verklighet. Peterson får mycket bekräftelse för det mod han visar när livet erbjuder lidande. Människor som Peterson kan inspirera med sin betoning på regeln om tacksamhet mitt i allt lidande och alla andra livsregler. Författarna påminner dock om två regler från Mästaren själv som trumfar alla andra: att älska Gud och att älska människorna.
Daniel Berg är gymnasielärare i engelska, religion och filosofi, Västerås.
Ur Signum nr 5/2023, s. 55–56.