av YVONNE MARIA WERNER
Det finns otaliga arbeten om den katolska kyrkans sociallära och dess historiska utveckling från mitten av 1800-talet och framåt. Men endast få studier tar sikte på det tidiga 1800-talet. Denna lucka har Alina Potempa velat fylla med sin studie om katolicismen och den moderna ekonomin. Boken är en doktorsavhandling, framlagd vid den filosofiska fakulteten vid universitetet i Wuppertal. Det övergripande syftet är att undersöka hur två ledande katolska tänkare, friherre Ignaz Heinrich von Wessenberg (1774–1860) och nationalekonomen Charles Périn (1815–1905), såg på ekonomisk utveckling och de nya näringsliberala idéerna.
Dessa båda män ägnas var sitt kapitel, och i ett avslutande kapitel görs en jämförande analys av deras hållning i ekonomiska och näringspolitiska frågor. I Périns fall är det framför allt hans arbeten från mitten av 1800-talet som analyseras. Wessenberg representerade den katolska upplysningen och hade administrativa och politiska funktioner i storhertigdömet Baden, medan Périn, som var en ledande gestalt i den ultramontana rörelsen i Belgien, från 1845 var professor i nationalekonomi vid det katolska universitetet i Leuven. Det framgår inte klart varför valet fallit på just dessa båda män, förutom det faktum att båda efterlämnat ett stort antal publikationer. I Périns fall har i storts sett alla hans arbeten en nationalekonomisk profil, medan Wessenbergs författarskap är mera mångsidigt och har en mer praktiskt orienterad inriktning.
Potempa har valt ut ett femtontal arbeten av vardera författaren, vilka hon analyserar i ett idéhistoriskt perspektiv och med fokus på handelspolitik, skråsystem, korporativt tänkande, socialismen och den sociala frågan. I ett inledande kapitel ger hon en historisk översikt över den samhälleliga och kyrkliga utvecklingen och belyser nationalekonomiska idéer och katolska reformprojekt. Potempa redogör för Adam Smiths ekonomiska teorier och deras genomslag. Hon berör också helt kort kyrkofädernas och medeltida teologers syn på ekonomiska frågor men går inte närmare in på detta.
Wessenberg var generalvikarie i stiftet Konstanz från 1802 och fram till dess upplösning 1821, och han valdes därefter till biskop i det nybildade ärkestiftet Freiburg. Han tillträdde dock aldrig denna tjänst på grund av motstånd från påvemakten, men kom att sköta stiftet interimistiskt fram till 1827 då en ny biskop valdes. Bakgrunden till den påvliga kurians negativa hållning var att Wessenberg engagerat sig för upprättandet av en tysk katolsk nationalkyrka och att han ifrågasatt det påvliga primatet. Som generalvikarie genomförde han en rad reformer i upplysningens anda inom prästutbildning, liturgi och andaktsliv. Som medlem i Badens ständerförsamling från 1819 inträdde han för liberala reformer. Hans arbeten i ekonomiska frågor tar sikte på konkreta problem i samtiden, vilket framträder tydligt i de analyserade skrifterna.
Wessenberg, som var starkt påverkad av Adam Smith, inträdde för frihandel och näringsfrihet. Han motsatte sig de planer på en sydtysk tullunion som diskuterades på 1820-talet med argumentet att tullar var frihetsinskränkande och rubbade den naturgivna jämvikten. Ja, han framställde dem rent av som ett otillbörligt ingrepp i Guds skapelseordning. I linje med denna uppfattning ligger hans engagemang för näringsfrihet och upphävande av skråtvånget. Tidens sociala problem ville han lösa genom yrkesorienterad folkbildning och etisk fostran, och han strävade efter att göra prästutbildningen mera praktiskt inriktad. Wessenberg framträder alltså som en företrädare för den ekonomiska liberalismen, vilken han försvarade med skapelseteologiska argument.
Périn framstår på många sätt som Wessenbergs direkta motpol, och hans tänkande går i en klart konservativ riktning. Han hade mycket goda relationer till påvemakten och påverkade Pius IX:s hållning i näringspolitiska frågor. Périn tog tydligt avstånd från både upplysningen och liberalismen, och hans främsta arbete, De la richesse dans les sociétés chrétiennes från 1861, vars titel är en anspelning på Adam Smiths The Wealth of Nations, representerar ett alternativ till dennes ekonomiska liberalism. Potempa bygger en stor del av sin analys på detta digra verk, som betonar handelns fredsbefrämjande roll och visar hur handel och kristen mission gått hand i hand genom historien.
Också Périn inträdde för frihandel och näringsfrihet men med vissa inskränkningar, och till skillnad från Wessenberg förordade han statlig reglering av det ekonomiska livet och argumenterade för en nyupplaga av den medeltida korporativismen. Han förkastade de individualistiska principer som låg till grund för den liberala nationalekonomin såväl som socialismens materialistiska principer och argumenterade för en implementering av kristen etik i det ekonomiska systemet. Med sin betoning av den kristna solidaritetsidén och plikten att bistå sin nästa beredde han vägen för den katolska sociallära som utvecklades under Leo XIII:s pontifikat. Medan Wessenberg såg vetenskap och religion som skilda system, bemödade sig Périn om att integrera den katolska kyrkoläran i sitt ekonomiska tänkande, och han polemiserade såväl mot den liberala nationalekonomin som mot protestantiska teoretiker.
Potempas bok innehåller många intressanta upplysningar, men den är med sina många och långa referat svår att ta sig igenom. Också det avslutande sammanfattande kapitlet har till delar denna refererande karaktär, och de resultat hon lyfter fram är inte helt övertygande. Så argumenterar hon för att skillnaderna mellan Wessenbergs upplysningsinspirerade ekonomiska reflexioner och Périns profilerat katolska ställningstaganden i praktiken skulle vara tämligen små, trots att den empiriska genomgången visar på betydande skillnader.
Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2023, s. 53–55.