Österrike: kyrka och politik

Nästa år, 1988, står vi inför ett svårt minne: då har det gått femtio år sedan Anschluss. Den gången utplånades både Österrikes självständighet och landets namn. Den nazistiska totalitarismens natt sänkte sig över vårt land.

De materiella och andliga skadorna av sju års nazistvälde blev fruktansvärda.

Kanske har vi i Österrike tänkt för litet på denna katastrof efter 1945, därför att alla krafter satts in på det omedelbara och nödvändiga återuppbyggandet. Kanske har vi också gjort det därför att chocken blev för stor, och därför att glömskan såg ut att vara det enda botemedlet.

Detta är mänskligt och förståeligt. Men kanske står vi just därför ganska rådvilla inför minnesåret 1988, fulla av rädsla och farhågor att det förflutnas vålnader skall förgifta nuet och framtiden, eller att man skall försöka leja det förflutnas vålnader i dagspolitikens tjänst.

Hur kan vi ställa oss som kristna? Hur kan vi ta itu med detta minne?

Vi vet att förlåtelse inte bara kan utplåna det som skett. Vi vet att ett åberopande av omständigheterna inte kan förklara allt, men inte heller rentvå allt. Vi vet att skuld bara kan bemästras om den erkänns och ängras. Vi vet dock också att det är lätt att rita upp fientliga bilder, men svårt att eftersträva och be om försoning med alla dess konsekvenser.

Vi kan förvisso inte förneka att hundratusentals österrikare 1938 tog emot Adolf Hitler med jubel, och att därmed också många katolska kristna befann sig i den jublande folkmassan. Av egen erfarenhet vet jag dock att det då var ännu fler som satt hemma och grät.

I efterhand måste vi som kristna utan tvivel också uttala ett nostra culpa för de misslyckanden och framför allt de misstag som den tidens kyrkligt ansvariga gjorde sig skyldiga till.

I dag konstaterar vi med beklagande och skam hur starkt den dåvarande tidsandan med sin fanatiska överbetoning av det nationella också hade trängt in i även kyrkligt djupt engagerade människors tänkande. Detta var slutpunkten för en utveckling med rötterna långt tillbaka på 1800-talet.

Kardinal Theodor Innitzer, som i april 1938 sade ja till den styrda folkomröstningen, gjorde detta i förhoppning att han därmed skulle kunna förhindra någonting ännu värre för Österrikes kyrka. Han använde sig av den nazistiska formeln Heil Hitler därför att en liten grupp framstående katolska lekmän utsatte honom för påtryckningar, nästan tvingade honom, och sade att detta skulle bana väg för ett nytt förhållande mellan kyrkan och nationalsocialismen.

Det var dock samme kardinal Innitzer som också insåg sitt misstag och i oktober samma år tände ungdomens entusiasm med sin predikan i St. Stephan, som ledde till den första stora motståndsmanifestationen på Stephansplatz – den största mellan 1938 och 1945.

Det var kardinal Innitzer som, i egenskap av rektor för Wiens universitet, ensam under mellankrigstiden hjälpte de judiska studenterna att hävda sina rättigheter. Det var kardinal Innitzer som grundade en ärkeepiskopal hjälpcentral för icke-ariska kristna, och som därmed var en av de få biskoparna i det så kallade stortyska riket som försökte ge de förintelsehotade judarna hjälp i sitt eget hus.

Många, framför allt ungdomar, säger oss att allt detta var alldeles för litet. De kristna såg på när synagogorna brann, när judiska skyltfönster slogs sönder, när judiska grannar hämtades i gryningen.

Som katolska kristna måste vi medge att även kyrkliga kretsar tog på sig en stor skuld, när de tidigare gav utrymme åt en antisemitism som ibland fick en religiös inramning. Denna attityd av fiendskap mot judendomen eller judenheten var nämligen en av förutsättningarna för att nazisternas massutrotning av judar mötte så litet motstånd.

Bestörtning

Med beklagande måste vi konstatera att många katoliker, med undantag av en liten minoritet, inte tillägnat sig den store påven Pius XI:s stora ord ”Andligt sett är vi alla semiter”.

Sålunda står vi som kristna just här i Österrike än i dag mycket bestörta inför förintelsen. Det var utifrån en sådan skamsen bestörtning som man efter 1945 just i kyrkliga kretsar började göra sig av med den så kallade kristna antisemitismen.

Mot Partikyrkorna

Så mycket mer har många människor hos oss sett till att antisemitismens problem åter blivit aktuellt i samband med de politiska meningsutbytena de senaste arton månaderna.

Denna bestörtning gällde inte minst det sätt på vilket antisemitismens ännu inte helt läkta själsliga och andliga sår så lättsinnigt och känslolöst användes som verktyg för de partipolitiska meningsutbytena.

Bestörta står vi dock även inför tecknen på ett nyuppvaknat lägertänkandet, som redan dragit så mycket olycka över vårt land under detta sekel. Just i samband med det förestående minnesåret 1988 märker man stämningar och attityder som pekar i denna riktning.

Den tid då kyrkopartier och partikyrkor oförsonligt stod mot varandra, var ingen lycklig period för Österrike. Vårt lands kyrka kvävdes i lägertänkandets system. Hon har fått lida svårt av konsekvenserna, men hon har också lärt av sina egna fel.

Kyrkan är inte av denna världen, men hon lever i världen. Varje handlande och verkande i den offentliga världen är politik. Så till vida – och endast så till vida – handlar kyrkan politiskt.

För kyrkan kan det inte vara likgiltigt hur den värld som människorna lever i ser ut. Hon kan inte heller blunda för världens elände, hunger, hat, krig och utsugning i alla dess former. På detta område måste kyrkan engagera sig – även offentligt. Hon måste handla politiskt, men hon får inte politisera.

Enhet i det nödvändiga

Kristna kan ha olika politiska åsikter. De kan ge uttryck åt sin kristna övertygelse i olika politiska grupperingar, men under tre förutsättningar:

1. Enheten i det nödvändiga måste bevaras. Detta gäller de gemensamma övertygelserna inom tron och moralen, troheten mot läroämbetet.

2. Sättet för meningsutbyten mellan kristna, som är verksamma inom olika politiska grupperingar, måste – hur svårt det än kan vara i praktiken – låta i någon mån ana att båda tillhör samma Guds folk.

3. För kristna, som engagerar sig politiskt, måste kyrkan förbli ”den första kärleken”. Partidisciplinen får inte väga tyngre än plikten mot den kristna gemenskapen.

Tyvärr har i många kretsar den åsikten slagit rot att det är ovärdigt en katolik att ägna sig åt politik. Det är ingenting han bör syssla med. Jag tror att det i denna stund av utveckling inom Andra republiken är nödvändigare än någonsin att lämna den politiska isoleringens elfenbenstorn.

1. I österikisk politik sedan sekelskiftet talar man om tre läger (ty. Lager), det katolska, det socialistiska och det tysk-nationella.