Östkyrkans klingande gåva

Ortodoxa körer på turné i Sverige brukar fylla kyrkorna och deras skivor är ofta storsäljare, men notmaterialet har varit svåråtkomligt, och inspelningarna är sällan försedda med texter och kommentarer. På svenska gav Paul Nordgren och Ortodox Tidnings förlag år 1981 ut Välsigna Herren, min själ, enstämmig sång på svenska till den Gudomliga Liturgin. I förordet talades det om en fortsättning, och den kom för ett par år sedan, under det träffande namnet Den klingande ikonen och med ikoner på det vackra omslaget. Dessutom har Paul Nordgren utgivit Körpartierna i den Gudomliga Liturgin satta för manskör.

Dessa häften förtjänar att tas till vara av hela den svenska kristenheten, och då inte bara musiken och texterna, utan också de liturgiska förklaringarna.

Detta är tekniskt överkomliga, slitstarka, lättillgängliga, ofta känslomässigt engagerande sånger med genuint kristna texter hämtade ur Östkyrkans liturgiska skattkammare. Förord och kommentarer ger grundläggande, koncis och ändå fyllig vägledning in i den kultur och spiritualitet som frambringat dem. Förslagen till placering i den västliga gudstjänsten samt uttalsanvisningarna kan tillämpas i alla delar av Den klingande ikonen.

Det första häftet i serien är Hymner ur rysk-ortodox tradition. Urval och textunderläggning av Arne Johansson, Julia Nikonova och Paul Nordgren. Det inleds med ett förord som fångar det väsentliga i denna körmusik, där man ”når djupare lager, tiden stannar, allt blir andakt, bön och stillhet […] Vår förhoppning är att den ska kunna sjungas runt om i våra kyrkor och skapa fördjupning och andakt. Därför är många av sångerna översatta till svenska, men för de körer som vill tränga in mer i denna musik finns också sånger på originalspråket, kyrkoslaviska.” – Dessa är transkriberade till latinska bokstäver i noterna, med kyrillisk skrift efteråt.

I företalet redovisas bl.a. vilka översättningar som använts. Inom de olika ortodoxa jurisdiktionerna finns ännu ingen officiell, gemensam svensk översättning av de vanligaste liturgiska texterna, men här är de varsamt moderniserade och vanligen väl anpassade till musiken, och borde kunna användas i såväl panortodoxt som unierat – katolskt och romersk-katolskt samarbete med ortodoxa.

Häftet börjar med korta bönerop, vilkas växling mellan försångare och kör har inspirerat Taizé och bör vara välbekant. Så kommer korta Påsk-troparier, ett par psaltarpsalmer på traditionella, lättsjungna melodiformler, och en fin Nattvardshymn.

Att Tjajkovskij (liksom Rachmaninov) skrivit mycket kyrkomusik, bland annat musik till den Gudomliga Liturgin, är ganska okänt i väst – men här finns ett trefalt Helig, Trishagion. Tonspråket i det påföljande ”Fader vår” känns lite udda i detta sammanhang, men så är det också av Stravinskij. Vill man ha mera bomull kring hjärtat, eller snarare sockervadd, är det bara att vända blad till Kedrovs version. Det mesta hamnar dock i skuggan av den ryska körmusikens mest kända pärlor: Bortnjanskys Kerubhymn i fullständigt skick, och Rachmaninovs ”Gudsföderska, jungfru”, båda på transkriberad kyrkoslaviska, med den kyrilliska versionen efteråt.

Det andra häftet är det mest ekumeniskt intressanta: Vesper ur rysk-ortodox tradition, sammanställd av Paul Nordgren och Sven Wessman. Av förordet, som är lika koncentrerat och uppbyggligt som de förra, framgår att gudstjänsten har förkortats, texterna återgetts enligt Bibel 2000, samt att utgivarna ”har försökt sammanställa detta [ofattbart rika material] till en gudstjänst som ska kunna fungera självständigt som en sjungen vesper, samtidigt som vi har försökt välja styc-ken som ska kunna infogas i en gudstjänst av annat slag. Därför råder en betydande spännvidd mellan enkla och mer krävande stycken.”

Största delen av musiken utgörs av psaltarpsalmer och hymner uppbyggda av lättlärda formler, som bär upp texten utan att försöka skildra den: orden ska verka av sin egen kraft, liksom vid skriftläsningar – något som ibland förundrar västerlänningar. Några är mer utarbetade, som Kastalskijs Aftonhymn och Archangelskijs ”Simeons lovsång”; Rachmaninovs ”Gudsföderska, jungfru” finns här på svenska.

Vespergudstjänsten är den av de stora traditionella gudstjänsterna som bäst torde lämpa sig för verklig ekumenisk samverkan, alltså inte bara respektive samfunds egen gudstjänst med inbjudna gäster: Man undviker fruktlösa och kanske uppslitande diskussioner om interkommunion och intercelebration, och de medverkande prästerna och pastorerna kan delta iförda sina liturgiska kläder, åtminstone i romersk-katolska sammanhang.

Det tredje häftet, Kerubhymnen, innehåller även andra sånger än just denna. De mest kända av det representerade tiotalet komponister är Bortnjansky, Glinka och Rimskij-Korsakov. Tre av sångerna kräver bastoner som ligger bortåt en halv oktav under de normala i västliga körsammanhang. Även i övrig rysk körmusik kan man alltid avdela några basar att sjunga oktaven under den noterade!

Manskörshäftet innehåller de viktigaste körmomenten för hela Liturgin, baserade på rysk tradition och med många vackra klostermelodier. Häftet är tänkt för körsamverkan vid större panortodoxa begivenheter, och torde kunna användas i många ekumeniska sammanhang.

Sveriges kyrkokörer av alla konfessioner är att lyckönska till denna pionjärgärning. Här borde varje kör kunna hitta något som passar den, något som börjar bli sällsynt utanför de oreformerade kyrkorna: djupt kristna och otadligt kyrkliga texter. Även hjälpligt notkunniga musikälskare, som varken är körsångare eller körledare, kan ha glädje av häftena, t.ex.vid musiklyssning.

Om Den klingande ikonen blir lika spridd inom alla samfund som de målade ikonerna, torde den inte bara bidra till att överbrygga protestantiska samfunds-gränser, utan också tjäna panortodoxins sak – samt öka det romersk-katolska medvetandet om ”kristenhetens två lungor, den västliga och den östliga ”(Johannes Paulus II).