Våld i koncentrerad form

Joyce Carol Oates fortsätter att ge ut minst en bok om året, och de flesta kommer i svensk översättning. Det rör sig ofta om tjocka romaner, tegelstenar ibland. Produktiviteten vittnar om ett vitalt författarskap som dessutom kombineras med en framgångsrik akademisk karriär.

Våld: en historia om kärlek ligger i det mindre formatet. Det är en förtätad kortroman om en gruppvåldtäkt och dess följder, rättsligt och mentalt. Prosan är mer koncentrerad än i Oates längre verk. Raderna andas en sammanbiten vrede som framför allt kommer ut i personporträtten. Det är en ils-ken författare som håller i pennan.

Romanens handling är centrerad till en våldtäkt på en yngre kvinna natten efter ett hett 4 juli-firande. Kvinnan överrumplas på väg hem efter en fest och dras snabbt in i ett båthus av en handfull unga män. Med finns hennes tolvåriga dotter, vars vittnesmål får betydelse längre fram.

Texten följer sedan inte någon rak kronologi. Det som hänt speglas i skärvor, nedslag kring övergreppet, omtagningar som skärper bilden och gör skeendet tydligt. Händelser länkas samman på ett sätt som är typiskt för Oates. Det hela kunde ha varit dokumentärt.

Samtidigt drivs handlingen långsamt framåt. Läsaren får följa hur dottern känner, gärna via författarens nedsänkta, nästan smekande tilltal: ”Du hör inte mormors svar. Du försöker att inte höra.” Det mesta registreras indirekt genom flickans ögon: moderns skador och ihållande apati, rättegången och juristernas spel, de huvudmisstänkta som snart släpps mot borgen, poliser som tar lagen i egna händer, massmediernas hysteriska jakt, rädslan inom henne själv.

Här som alltid tränger Oates djupt in hos sina karaktärer. Var och en får ordet utifrån ett eget perspektiv, eller en egen version av en specifik händelse. Någon egentlig mångstämmighet handlar det dock inte om. Personerna kodas i svart och vitt. Oates tar ställning.

Resultatet är en levande belysning av ett välfokuserat fiktivt fall. Läsaren berörs. Det enda som saknas är en mer utarbetad miljöskildring. Platserna fångas nu i väl hastiga svep, litet rastlöst, som inramning mest. Man känner att Oates inte för ett ögonblick vill riskera att låta miljön skugga bokens själva ämne – en våldtäkt och dess livslånga följder.