Vetenskapen i samhället

I mars 2000 kom EU:s stats- och regeringschefer överens om att göra Europa till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiskt kunskapsbaserade ekonomi före år 2010”. Denna överenskommelse har på europeiskt fikonspråk kallats för ”Lissabonagendan”. Bedömningen är att Europa hamnat i underläge gentemot USA och Asien i den globala marknaden av varor och tjänster på grund av sina höga sociala kostnader och ofördelaktiga demografiska utveckling. Svaret som de europeiska politikerna formulerat är en ambitiös satsning på ekonomisk tillväxt, social trygghet och hållbar utveckling. Förhoppningen är att just vetenskap och teknik ska utgöra motorn i denna utveckling.

EU:s vetenskapliga satsning finansieras genom så kallade ramprogram som löper under ett antal år. Just nu genomförs det sjätte ramprogrammet, som under perioden 2002–2006 delar ut drygt 12 miljarder euro för forskning kring prioriterade områden såsom bioteknik, nanoteknologi, rymdteknik, IT och hållbar utveckling. Universitet, forskningscentra och företag inom biovetenskapen, för att nämna ett område, väntas kamma hem 2,2 miljarder euro under dessa fyra år. Nästa ramprogram, det sjunde i serien, ska presenteras av Europeiska kommissionen nu i maj och kommer med all sannolikhet att innebära en fördubbling av anslagen. Vid en internationell jämförelse ligger dock Europa fortfarande efter. National Institute of Health, NIH, USA:s största finansiär inom medicin och biovetenskaper, har en årlig budget på motsvarande 21 miljarder euro. Det bör dock tilläggas att europeiska forskare också gynnas av nationella program. Här i Sverige presenterades den 22 mars forskningspropositionen Forskning för ett bättre liv, i vilken regeringen föreslår att de statliga anslagen till forskning och forskarutbildning inom medicin, teknik och hållbar utveckling ska öka med 2,3 miljarder kronor under perioden 2005–2008.

Tanken bakom Lissabonagendan, liksom den svenska regeringens forskningsproposition, är att dessa investeringar ska löna sig i form av mer konkurrenskraftiga forskningsmiljöer och företag som ska säkra jobben och välfärden för framtiden. Bedömningen är inte grundlös. Studier visar att femtio procent av den ekonomiska tillväxten beror på innovativ forskning. Men det är dessutom sant att alla dessa pengar, som till slut resulterar i olika produkter och tjänster, även påverkar samhället på ett bredare sätt och ibland till och med leder till stora förändringar i vårt sätt att leva och tänka. Debatterna kring kärnkraft, genmanipulerade grödor och embryonal stamcellsforskning visar dessutom att teknisk utveckling inte alltid går hand i hand med samhällsmedborgarnas värderingar. Därför är det viktigt att samhällets investeringar i forskningen, som till syvende och sist bekostas av skattebetalarna, också granskas och diskuteras på ett öppet och demokratiskt sätt.

Just denna dialog mellan vetenskap och samhälle var föremål för en stor och mycket påkostad EU-konferens i Bryssel den 9–11 mars i år. Konferensen, som hade titeln ”Science in Society Forum 2005”, samlade mer än ett tusen deltagare från Europa och andra håll runt om i världen. Den svenska närvaron var märkbar med bland andra representanter för statliga finansiärer som Vetenskapsrådet, fristående finansiärer som Riksbankens Jubileumsfond, flera akademiska lärosäten och kyrkliga intressegrupper som exempelvis den svenska katolska organisationen Respekt. Arrangörernas uttalade ambition var både att stärka vetenskapens ställning i samhället och att samtidigt förankra forskningspolitiken i ett bredare demokratiskt engagemang. Titeln på konferensen var signifikativ. Istället för att tala om ”vetenskap och samhälle” som två från varandra helt skilda verkligheter ville man föra in ”vetenskapen i samhället”. Det uttryckes också förhoppningen om att nästa konferens ska få temat ”samhället i vetenskapen”. Kontentan är alltså att ju mer forskningen blir beroende av tunga investeringar från samhällets sida, desto mer kommer forskarsamhället också att få finna sig i att forskningsfriheten inte kan utövas utan demokratisk insyn eller i strid med samhällsmedborgarnas grundläggande värderingar.

Men hur ska då denna demokratiska insyn ske, med tanke på att forskningen blir allt mer specialiserad och att det krävs allt större sakkunskap för att kunna förstå dess praktiska följder? Sheila Janasoff, professor i vetenskapskultur vid Harvard University, efterlyste vad hon kallar ett ”epistemiskt medborgarskap”, ett begrepp som understryker kunskapens roll i samtalet mellan forskare och allmänheten. För henne är det inte bara forskarna som ska presentera data och forskningsresultat som allmänheten, genom den politiska processen, sedan ska ta ställning till. Processen ska också präglas av den kunskap som skapas genom att enskilda människor och grupper vågar ställa enkla men väsentliga frågor, exempelvis Vems kunskap ska räknas? Vem får komma till tals i diskussionen? Vems synpunkter är representerade? Särskilt efterlyste professor Janasoff att vita fläckar i och frånvaro av bestämda data, synpunkter och intressen öppet ska redovisas och analyseras.

I Sverige lever vi i föreställningen att forskningspolitiska frågor diskuteras i en öppen debatt, där alla intresserade deltagare får komma till tals och alla kloka synpunkter tas på allvar. Debatten för några år sedan om huruvida embryonal stamcellsforskning skulle tillåtas eller inte har dock visat att denna föreställning i betydande utsträckning saknar fog för sig. Beslutet om embryonal stamcellsforskning drevs ensidigt igenom av regeringen och riksdagen med Vetenskapsrådets entusiastiska bifall, men utan involverande av några seriösa invändningar eller en grundlig etisk analys. Visserligen tolererades en diskussion i pressen, men meningsmotståndarnas synpunkter togs inte riktigt på allvar och dessa påverkade inte heller på något sätt det ursprungliga förslaget från rege-ringskansliet. Man tog inte heller intryck av den internationella diskussion som redan för några år sedan visade att förstörelsen av mänskliga embryon i forskningssyfte inte kan anses som acceptabelt ur ett etiskt perspektiv. Nu har denna kritiska inställning bekräftats genom att FN:s generalförsamling den 18 februari i år antog en deklaration som uppmanar regeringar världen över att förbjuda alla former av mänsklig kloning, särskilt reproduktiv kloning, men även så kallad terapeutisk dito. Även om denna deklaration inte är rättsligt bindande så ställer den ändå upp en internationell standard i frågan som Sverige inte bara helt enkelt kan ignorera. FN:s ställningstagande har redan haft effekt inom EU, då Europaparlamentet den 10 mars röstade igenom en resolution som förbjuder all finansiering av embryonal stamcellsforskning inom det sjunde ramprogrammet. Därmed stryps en stor del av finansieringen som krävs för denna forskning.

Den nuvarande svenska regeringen tycks hysa ambitionen att göra Sverige världsledande inom vissa bestämda vetenskapliga områden och embryonal stamcellsforskning har i det sammanhanget saluförts som medi-cinens heliga graal. Alla orealistiska förhoppningar som knutits till denna metod och den etiska nonchalans som låg till grund för beslutet att tillåta denna typ av forskning här i landet visar att Sverige behöver en förnyad forskningspolitisk kultur där samhället och dess medborgare tar en mer aktiv del i utformandet av förutsättningarna för att bedriva vetenskaplig forskning.