Trohet – mot vem?

Med sin trilogi om Nancy Viktoria etablerade Elsie Johansson sin ställning som en av de många framstående skildrarna av det moderna Sveriges framväxt under 1900-talet. Hennes berättelse har också dramatiserats och uppförts på Uppsala stadsteater. Det är lätt att ta Tå-Pelles familj till sitt hjärta. Den fattigdom som begränsade en stor del av landsbygdsbefolkningens villkor långt in på 1950-talet framställs i Elsie Johanssons böcker med en realism som griper tag i läsaren. Väggdraget i torpstugan blir så påtagligt att man som läsare gärna ser sig om efter en extra ylletröja för att uthärda den kyla som råder inomhus på grund av de gistna väggarna men också i samhällsklimatet med dess förakt för de nedersta och utfrusna människorna. Cykel, sparkstötting, buss och mjölkbil är de kommunikationsmedel som konkret stod till buds för den tidens människor om de önskade nå staden eller tätorten som lockade med ett modernare liv.

För den begåvade huvudpersonen Nancy hägrar i en fjärran framtid den utbildning som hon bara kan tillägna sig genom flit och försakelser. Med en osedvanlig moralisk styrka vinner hon till slut kampen, gör sin klassresa och bosätter sig likt så många av sina generationskamrater i staden. Romansvitens moraliska budskap har en omisskännlig tidsfärg: genom att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse och styra förbi frestelsernas blindskär kan du förändra din tillvaro. På denna moral byggdes också stora delar av det samhälle som kom att kallas välfärdssamhället. Allt detta beskriver Elsie Johansson med stor precision både i teckningen av personer och miljöer i sin Nancy-trilogi.

Romanens form och färg

Hennes senaste bok Näckrosträdet (Bonniers 2004) mottogs med stora förväntningar. Från Bibliotekstjänst som distribuerar böcker till folkbiblioteken meddelades att Elsie Johanssons roman var årets bästsäljare. Titeln anspelar på en nyckelscen i romanen. Den vita näckrosen, Nymphaea candida, vars blomma flyter på vattenytan, förförisk i sin skönhet och sin oskuldsfulla vita färg, sitter fast förankrad i sjöbotten med en lång, seg, grön stjälk. ”Det är svårt att riva av en näckros”, konstaterar den unga flickan, bokens huvudperson, vid sitt första romantiska möte med den man som hon senare väljer att gifta sig med.

Huvudpersonen är alltså även i denna bok en kvinna som vi får följa från barndomen till det tidiga åldrandet och författaren rör sig i den senaste boken lika obehindrat i samma tid som i Nancy-böckerna. Här är emellertid berättelsens kronologi uppbruten vilket gör att den Hildur som vi först möter just är i färd med att sammanfatta sitt liv. Genom en rad återblickar får läsaren undan för undan ta del av de miljöer och personer som format henne. Det porträtt som sakta växer fram har många nyanser och stor skärpa, men det är ändå svårt för läsaren att inse att just den retrospektiva berättartekniken egentligen tillför romanen några extra kvaliteter. Snarare förlorar romanen en hel del spänst och klarhet genom valet av en sådan krystad fiktion. På näst intill var och varannan sida byter subjekt och objekt plats. Ibland talar den allvetande författaren. Ibland röjer Hildur sina innersta känslor i illustrerande rea-listiska beskrivningar. Därtill kommer den inte helt genomförda brevfiktionen med mer generella reflexioner över livets villkor, över skuld och förtvivlan och alla de frågor som återstår obesvarade.

Näckrosträdet har liksom Nancy-trilogin en utpräglat moralisk dimension. Författaren går i den nya boken ett steg längre och nöjer sig inte med ett pliktmoraliskt svar. En ny tid har brutit in. Nya förutsättningar råder. Valen har blivit mer komplicerade. Den övergripande moraliska frågan gäller trohet. Vad är trohet? Mot vem ska jag vara trofast? Vilket pris är troheten värd? Hur förhåller sig en yttre trohet till en inre? I berättelsen om Hildurs liv ställs ideligen dessa frågor på sin spets.

Romanen inleds med den dödsannons som Hildur lät införa efter sin make Ivan Bergmans död 1995. Så följer det första av en lång rad brev adresserade till sjukhusprästen vid det hospice där Ivan slutade sina dagar. Breven kan sägas vara romanens röda tråd. De är märkligt nog inte avsedda att nå adressaten. Enligt Hildur är han blott det öra som är nödvändigt för att hon ska kunna utföra det ”forskningsarbete” om sitt liv som hon förelagt sig. Ett efter ett samlas de i ett blått skrin tillsammans med några personliga reliker från hennes tidigare liv. När arbetet är slutfört ska de brännas.

Det är ingen tillfällighet att hon valt en präst för denna uppgift. Han får bli ett bollplank mot vilket hon kan slunga sina frågor om den Gud som hon har ett oförlöst förhållande till. Den glödande gudstron från ungdomsåren i den kyrkliga ungdomskretsen – sammanfattad av henne själv med orden ora et labora, bed och arbeta – är förvisso en drivkraft i uthålligheten i äktenskapet med Ivan. Men när Hildur för sina metafysiska brevresonemang saknas ofta ett vidare kristet perspektiv som kunde ha fördjupat romanen. Den kristna tro som här ältas handlar nästan uteslutande om skuld. Allt cirkulerar kring den allvetande fadern och den egna otillräckligheten. ”Vi skapar våra gudar och ger dem mandat att piska oss med rädsla”, skriver hon. ”Jesus är det svåraste av allt”, heter det på ett annat ställe. Den försoning med livet som är brevens syfte uteblir. Ett för klassisk kristendom så väsentligt element som nåd förs aldrig på tal. Mysteriet, sammanfattat i Jesus som räddaren och räddningen, är frånvarande. Summan av de många religiösa reflexioner-na blir därmed rätt andefattig. Kanske fanns inkarnation och försoning inte med i Hildurs bagage från ungdomstidens kyrkliga förkunnelse? Kanske var religionen vid denna tid centrerad kring en hög moral? Kanske var sexualmoralen prioriterad? Breven är dock daterade år 1995 och 1996.

Breven interfolieras med skarpa minnesbilder ur Hildurs livshistoria. I illustrationerna kommer författarens obestridliga skicklighet att använda tids- och lokalfärgerna till sin fulla rätt. Det är också mot denna bakgrund som porträttet av Hildur blir psykologiskt trovärdigt och bokens moraliska frågor får sin tyngd så att läsaren kan fängslas av personernas öde och iaktta det omgivande samhällets snabba ekonomiska och värdemässiga förändring. Just beskrivningen av föränderligheten fördjupar romanens moraliska dimension.

Dubbel hemlöshet

Hildur, född Karlsson, kom till världen 1933 i en familj som levde under små omständigheter: ett boningshus, ett vagnslider, ett brygghus och en mjölkbil. Bilen är inkomstkällan eftersom fadern står för frakten av de kringliggande gårdarnas mjölkproduktion till det lokala mejeriet. Redan innan hon som barn tillägnat sig språket och förmågan att strukturera omvärlden förlorar hon sin mamma. Ett blödande magsår, som skulle ha krävt en vårdinsats som ännu inte fanns att tillgå för den fattiga landsbygdsbefolkningen i 30-talets Sverige, ändade plötsligt moderns liv. Hildurs minne av sin mor finns endast kvar i ett mycket djupt skikt av medvetandet som en värme, en röd varm färg utan egentliga konturer. I det lilla barnet lägger sorgen ett fastfruset lock över saknaden, men det händer att den röda värmen punktvis tränger upp ur hennes inre. Tilltron till den goda modern förblir obruten livet igenom. Pappan, av lokalbefolkningen benämnd Mjölken, förmår varken praktiskt eller känslomässigt ta hand om sin lilla flicka, som efter moderns död regredierar, blir stum och otillgänglig. Smutsig, ovårdad och frusen följer hon sin far i den skakiga och utkylda mjölkbilen. En dyster framtid väntar av allt att döma Hildur. Ett liv i smuts och fattigdom, som en av de många udda existenserna utan socialt skyddsnät som hörde tiden till, var hennes predestination.

In i berättelsen träder då den räddande ängeln: det vill säga folkskol-lärarinnan från grannbyn, Greta Överbäck, som med sin sparkstötting helt oanmäld uppsöker far och dotter i deras hem och erbjuder sig att ta sig an den moderlösa lilla jäntungen. Hildurs liv tar en ny vändning. Med stor varsamhet lotsar tant Greta in barnet i sin egen lärarinnevärld. Hildur som är ett mycket begåvat barn präglas givetvis av den miljö som hon kommer att växa upp i, men främlingsskapet gör sig ändå ständigt påmint. När hon ute på skolgården hör faderns mjölkbil komma skramlande gör hon sig osynlig för honom, gömmer sig och vänder honom och hans påvra skepnad ryggen. Den dubbla hemlösheten svider i barnahjärtat tillsammans med en hel del skuld för att hon har övergett sin far. Men pappan, Mjölken, infinner sig varje månad i lärarinnebostaden på skolans övervåning för att lämna sitt ekonomiska underhåll. Hans besvärade uppsyn avslöjar hur främmande han känner sig i den miljö där hans dotter nu finns, men troheten mot henne är starkare än de mindervärdeskänslor som det rigorösa klassamhället ingjutit i honom.

Folkskollärarinnan lämnar ingen möda osparad som Hildurs fostermor. Det blir realskola, pianolektioner och konfirmationsläsning i den närbelägna staden. Hildur belönar henne med att vara flitig i skolan och allvarligt engagerad i kristendomsundervisningen. Som urbilden för en konfirmand klädd i vitt från topp till tå tar Hildur till sig den ungkyrkliga förkunnelsen om ”Renhet, Källvatten och Ljus”. Ungdomspsalmen tonar fram: ”Som den unga björk i skogen växer frisk i sommarregn, låt mig växa ren och trogen i Ditt hulda fadershägn …” Med fjortonåringens öppna sinnen väljer hon sin livsväg. Vid konfirmationen är tant Greta noga med att Hildurs far ska involveras. Ett kaffekalas i Mjölkens inte alltför välstädade tillvaro arrangeras. Vitklädda Hildur känner sig mycket kluven när hon sitter i salen med far och fostermor. Hon lämnar huset för en stund och råkar när hon återvänder höra de vuxnas samtal. Tant Greta föreslår att hon ska få adoptera henne, vilket fadern bestämt avvisar. Hildurs lättnad är stor när hon inser att de månar om henne så mycket att de vill ha henne båda två. En ny känsla mot fadern växer fram, ett svar på hans trofasthet.

Det visar sig att tant Gretas mål att fostra Hildur till en ny folkskollärarinna inte satts högt nog. Studentexamen ska det bli. Tant Gretas lojalitet mot sitt fosterbarn är total. Pappa Mjölken kan givetvis inte begripa vad sådant ska tjäna till, men Gretas och Hildurs entusiasm inför idén kan han inte ta miste på och han ger dem motsträvigt sitt medgivande. Den sociala klyftan vidgas. De flitiga studierna leder till framgång och ett klart uppsving ur den fattiga klassens torftiga värld. Nya perspektiv öppnas.

Så långt in i berättelsen om det fattiga barnets väg genom dygder som allvar, flit och renhet till en materiellt och andligt rikare tillvaro i ett föränderligt samhälle känner man igen idealen från Elsie Johanssons Nancy-trilogi. Men innan den åtråvärda trofén, den vita mössan, erövrats rämnar den värld som tant Greta ledsagat Hildur in i. En stormande förälskelse ödelägger hela den planerade framtiden. Med samma målmedvetenhet som Hildur bedrivit sina studier och tillägnat sig sin religiösa uppfattning om renhet och kärlek driver hon igenom sitt beslut att hoppa av gymnasiet och gifta sig med föremålet för sina första heta känslor. I våldsam kollision med sin fostermor avsäger hon sig sin nya klasstillhörighet och själv är hon fullkomligt övertygad om att detta är att uppfylla den kristna lagens bud om kärlek. Den kärlek som är tålig, mild och förlåter allt ska hon hädanefter inrikta helt på Ivan. Ännu inte fyllda 18 år lovar hon honom sin eviga trohet.

Ett livsprojekt

Som läsare är man benägen att fråga sig om inte detta är Hildurs stora misstag i livet. Så enkelt låter författaren emellertid inte läsaren komma undan. Äktenskapet mellan Hildur och Ivan skildras som ett mycket komplicerat förhållande. Hildur förnedras och förnedrar sig själv gång på gång. Den romantiska kärlek som ungdomstidens ideal beskrev förblir ouppnåelig hur mycket tålamod, mildhet och förlåtelse hon än gjuter som olja i de sår som förhållandet river upp. De två hjärtan som skulle mötas i förtrolig ömsesidighet finner aldrig nyckeln till varandras innersta rum. Den vackre unge man som förförde henne och som hon lät sig förföras av visar sig vara en sexualneurotisk galning. Ivans mentala hälsa vacklar ofta och i flera perioder är han intagen på vad som ännu på 50-talet kallades sinnessjukhus, medan familjen lever i förnedrande misär utan något egentligt socialt skyddsnät. Ivans föräldrar är inget stöd. De beskrivs i mycket mörka färger som bigotta pingstvänner, och svärmors förakt för Hildur som inte motsvarar hennes bild av en riktig maka mynnar ut i anklagelsen om att hon är skyldig till Ivans depres-sioner. ”När du nu är som du är.”

Visst är hon som hon är, Hildur. Hon faller ibland under äktenskapets påfrestningar, men hon reser sig också varje gång. Hon tar ansvar för hus och hem. Hon sköter om Ivan som ett barn. Hon rasar och förnedrar sig när han har sina affärer vid sidan om, men hon tar emot honom när han återvänder. Hennes eget inre liv och de frågor och intressen som väckts under ungdomsåren kan hon inte dela med sin man. Ivans mindervärdeskomplex inför hennes jämförelsevis goda bildning gör att hon måste smussla med de böcker hon lånar och läser. Ivans ständigt latenta oro tvingar henne att akta på varje steg som om marken vore minerad. Det välstånd som kommer familjen till del tack vare Ivans karriär som bilhandlare under de år då privatbilismen exploderar i samhället gynnar inte deras gemenskap, men välfärdens attribut är ytterst träffsäkert och tidstypiskt skildrade decennierna igenom.

Med tant Greta håller hon kontakt under årens lopp. Från början sker det motvilligt. Tant Greta skriver ett brev var fjortonde dag i många år, men som de flesta brevkontakter ersätts dessa under tidens lopp av telefonsamtal. Tant Gretas altruistiska trofasthet består. Hon är trogen sin fosterdotter livet igenom, och på gamla dar gör hon Hildur till sitt adoptivbarn och sin universalarvinge.

Att skriva sin egen berättelse

I Ivans och Hildurs äktenskap föds två döttrar, Vonna och Sassa. De är märkligt frånvarande i den närstudie av familjen Bergmans liv som romanen utgör. Då och då kommenteras detta av den allvetande berättaren som försvarar sig med att ”forskningsarbetet” rör henne själv. Döttrarna har sitt liv. De skriver på sin egen berättelse. Fiktionen lider här av en viss bristande konsekvens och är därför inte övertygande. Alldeles i slutet av boken får läsaren emellertid möta Vonna som då hunnit bli mer än 40 år. Sassa bor i London och lever där i ett homosexuellt förhållande. Hennes kontakt med ursprungsfamiljen verkar närmast obefintlig. Men Vonna slår sig ned vid sin mors köksbord och levererar en svidande kritik mot henne: ”du har alltid varit en jäkla snobb! […] Undra på att pappa inte stod ut. När du var som du var. […] Du bestämde precis allt!” Ekot från svärmodern svider i Hildurs inre, men hon tar dotterns utbrott med upphöjt lugn. Vonna är själv mor till tre barn, alla med olika fäder. Hon är ensamboende, arbetslös men går på kurs, datakurs. Uppenbart är dottern ett barn av en annan tid och ett annat samhälle. Vad betyder trohet för henne?

Självförverkligande och trohet

De fem första åren på 90-talet lever Ivan och Hildur, som då börjat kalla sig Hilde, åtskilda. Skilsmässan är ett faktum. Hilde kan med hjälp av det generösa arvet själv forma sitt liv. Vuxenstudier och en akademisk examen har gjort det möjligt för henne att få ett någorlunda intressant arbete. I bakgrunden skymtar också ett skönlitterärt, mediokert författarskap.

I romanens inledning som benämns både prolog och epilog ligger Ivan på sitt yttersta. Hans önskan är att åter få möta sin Hildur. Dramaturgin är stark när sjukhusprästen på nytt viger de båda sargade männi-skorna till man och hustru. Hon vakar vid hans dödsbädd och när slutet kommit överöser hon honom med kyssar från kroppsdel till kroppsdel.

Trots uppenbara svagheter i fiktion och komposition har Elsie Johansson åter lyckats teckna ett i psykologisk bemärkelse trovärdigt kvinnoporträtt. Den bakgrund som tids- och lokalfärg åstadkommer i denna roman håller på att förblekna ur det verkliga livet och försvinna ur vårt gemensamma minne. Det slags liv och de personer som format Hildurs karaktär existerar knappast längre. Utbildning, industrialisering, urbanisering och annat har för alltid förändrat vår tillvaro. Där-emot dröjer de moraliska frågorna kvar. Det skyddsnät som vårt samhälle byggt undanröjer i stor utsträckning den misär som hotar den enskilda människan, men inte ens den moderna konstruktionen förmår skydda det utsatta livet. I ett förändrat samhälle där varje individ förväntas stå på egna ben kan troheten lätt reduceras till ett rent självförverkligande. Den individualistiska uppfattningen av troheten utmärks ofta av ett kort perspektiv. Livslång trohet förefaller omöjlig och kanske inte ens önskvärd. Vilken människa ska kunna främja någon annans självförverkligande i ett livslångt perspektiv?

Hildurs ideal, som hon bibringats i sin tidiga barndom och ungdom, kunde inte bli de ledstjärnor till den personliga lycka som hon förväntade sig, men själv förmådde hon ändå inte förkasta dem. Trohet är inte vägen till lycka, men hur ser alternativen ut? Att de moraliska problem som är förknippade med den individualistiska människans önskan om självförverkligande inte låter sig lösas på något enkelt sätt, visar Elsie Johansson i denna roman. Näckrosen med dess förföriskt vita, vackra blomma på vattenytan är här djupt förankrad i tillvarons bottenlösa dy.